lördag 29 december 2012

2012, en personlig reflektion

Daniels kommentar "Jaha, börjar du sammanfatta nu?" uttalas i ett uppenbart besviket tonläge. Vi har klättrat åtta dagar i rad i mestadels strålande Lofotenväder. I bästa fall återstår en halv dags klättring, men vi är så slitna i hud, kropp och själ att vi till och med har problem att ta oss upp för de korta, lätta och bultade(!) turer som finns i Finnvika. Det enda som nu återstår är den 156 mil långa bilresan hem.

Till sist får man ändå ge sig. Även om det bär emot så är det dags att sammanfatta boulder-utomhussäsongen 2012. Året började på ett fint sätt med att jag upptäckte ett nytt och nära (för mig) boulderområde med superfina  problem som bara väntade på att borstas fram och bestigas. Det dröjde dock innan jag hittade och gjorde FA på det finaste av dom alla, Revolvern.

Områdesvisning samt fulbeta på de flesta problem kan ordnas vid en opretentiös bouldertävling som eventuellt äger rum någon gång i vår, om tillräckligt många visar intresse, och om någon är villig att hjälpa till... Nåväl, naturligtvis har mycket tid gått åt till borstning och bestigningar i nyss nämnda område, men en del annat har förstås också hunnits med. Förlossningsbestigningen av Omnivor måste nämnas. John och Johan var först upp, redan innan vi andra hunnit dit. De har ju lite mindre bringa än Daniel och jag, vilket innebar att de slank ur hålet på nolltid.

Tillhör man däremot den skara större  klättrare, som Daniel och i synnerhet jag tillhör, kan det bjuda på visst motstånd. Jag kan lugnt hävda att jag aldrig kände oro för att "ramla av", om man så säger. En annan personlig höjdpunkt under året måste vara fjärde, femte och sjättebestigningen av För fet för att fistas i Rörbo som skedde i snabb takt efter varandra efter att Björn kommit på den lysande idén att man släpper ena foten och alltså bara hänger i en fot. Därmed får en del bättre kroppslig balans för att få upp händerna på läppen. Andra får sämre själslig balans och ber om att få bli nerplockade.

Daniel var såklart först upp redan förra året. Det var innan John och jag hade byggt upp landningen så att det går att spotta. Alla som varit där vet att det (trots plattformen som nu finns) kan vara ett visst mentalt motstånd att släppa händerna och hänga fritt under taket i bara fötterna. Det måste vara Uppsalas mest spektakulära problem alla kategorier om jag får säga det själv. Jag har alltid fascinerats av off-widthklättring, men det är egentligen först under 2012 som jag provat på några enklare problem i denna oförtjänt förtryckta och baktalade kategori klättring. Har ni några tips på fler problem eller leder med OW-karaktär får ni gärna höra av er på ett eller annat sätt. Jag är hookad. Utöver ovan nämnda tre guldkorn, samt all fantastisk repklättring jag har fått förmånen att ägna mig åt under året, fanns också en stor mängd vardagsklättring. Det må vara problem som inte sätter lika djupa s(p)år i minnet, men som ändå ger lite vardagsedge. Alla krimpväggar, sloperhanglar och juggiga tak som forcerats i pannlampans sken en kväll efter jobbet har naturligtvis också ett värde.  Tack alla nya och gamla klätterkompisar som tipsat om problem, spottat, säkrat, och tjatat ut mig när vädret inte sett så lovande ut. Hoppas ni orkar med mig ett år till.

Om jag ska blicka framåt så hoppas jag att 2013 bjuder på lika fina upplevelser. En ny Norgeresa planeras, nya boulderområden väntar på att upptäckas och nya vardagkvällsprojekt dyker alltid upp. Jag har gett upp uteklättringen för i år, men hoppas snart få komma ut och kötta igen.

God fortsättning, och Gott Nytt År på er!



fredag 26 oktober 2012

Hösten är här

Hösten är här. Boulderväskan sväller något när både dunjacka, brännare och lampor ska med. Sticket är det inget fel på. En och annan gnäller över mörkret och kylan, men är det ändå inte precis så det ska vara? Simon, Erik och jag testar Deliberation och Kashmir i Källberga.

måndag 15 oktober 2012

Dyrt söndagsnöje

Söndagen den 7:e oktober så var det strålande solsken och temperaturen låg på några plusgrader. Kort sagt var klättervädret perfekt.. men formen var långt ifrån på topp.

Jag bestämde mig för att fisklättra lite vid åsen i Källberga - få känna på lite granit igen, efter många långa veckors uppehåll pga ett ansträngande jobbschema. Först irrade jag in i skogen från fel parkeringsplats. När jag inte lyckades hitta något så ringde jag Jens en första gång och blev hänvisad till nästa mötesplats. Därifrån hittade jag först helt fel och satte mig under ett överhängande problem som inte alls hade så fin landning som jag fått beskrivit för mig. Kanske var det bara jag som blivit lite feg efter att inte ha klättrat på ett tag? Feg var jag säkert, men jag bestämde mig ändå för att höra med Jens om det verkligen kunde vara det här problemet som han talat sig varm om och slog en signal till honom igen. Det var fel block.. men ett fint problem, tyckte han, och det kan jag hålla med om. Får komma tillbaka en annan gång med nån som kan passa.

Efter en kortfattad beskrivning hittade jag vidare till ett block som låg ett stenkast längre bort. Superfina lister på fin, röd grantit med bra friktion. Jag tror problemet heter Sabotage.. Jens får bekräfta. På tredje försöket lyckades jag ta mig upp för vad som borde ha varit en flash. Jag var nöjd. Så mycket mer stress orkade inte mina fingrar med efter den icke-befintliga uppvärmningen. Ytterligare ett fint problem i tick-listan blev det i alla fall.

Efter klättringen drog jag vidare till ett par vänner inne i Uppsala och när jag kom dit upptäckte jag att jag inte hade vigselringen med mig! Jag letade igenom hela bilen och all utrustning jag haft med mig ut utan resultat. Ringen var borta och soltimmarna så gott som slut för dagen.

Jag letade igenom bil och utrustning några gånger till senare i veckan, med det enda resultatet att jag lyckades städa bort en p-biljett med 3 veckors parkering kvar på.

På torsdagen var jag tillbaka i skogen vid Källberga och letade förgäves vid både första och andra mötesplatsen (parkeringarna) vid åsen från huvudområdet sett. Jag var ut till de båda problemen jag varit vid och letade även där utan resultat.

Så.. om ni skulle råka vara i närheten för att klättra eller nåt - höll gärna ett öga öppet efter min vigselring!

måndag 8 oktober 2012

Fyra fina i Focksta

Rätt eller fel, men Jens och jag lät oss inte avskräckas av älgjaktsstarten idag. Vi gav oss iväg till Focksta för att nypa lite sten under i stort sett perfekta förhållanden. Jens hade mest ambitionen att komma ut och börja känna på sten igen efter vårens tillskott i familjen, och själv var jag lite osäker på om de småskador jag haft under sensommaren hade läkt eller inte. Nåväl, jag betade av Beat on the brat (gradjakt), Jagad (luftig!), Hoppa säck (musklig) och Den enögde obelisken (fin!) under kvällen. Jens är långt ifrån helt ur form, han gjorde Klassklyftan häromsisten, men hud och ork räckte inte riktigt fram idag.
Ett litet smolk i glädjebägaren var de intensivt lysande tickmarksen man kan se på bilden... Snälla: markera gärna lite mer diskret om du nu måste ticka, och borsta framförallt bort markeringarna efter er (nu fick vi borsta bort dom)! De sticker i ögonen på både klättrare och vanligt folk.

tisdag 18 september 2012

Äntligen gånger två!

En samling män i varierande åldrar samlas kring Uppsalas i särklass mest speciella problem. "För fet för att fistas" i Rörbo är ett problem där uthållighet, styrka och tidigare erfarenhet spelar mindre roll. Det avgörande är egentligen om du i ditt inre är redo att ta steget ut i det okända och pröva något nytt. Oavsett hur många paddor man staplar på varandra och hur många spottare som står under och bedyrar att de kommer att fånga dig om du faller så finns en risk att det gnagande tvivlet i dig tar överhanden och du väljer att backa. Vi som var där hade olika förväntningar denna dag. Någon ville prova att jamma lite, någon annan ville gärna testa att hänga i bara fötterna. Daniel,som fick FAn på problemet redan innan John och jag byggt upp landningen, hängde mest med på kul. Jag? Jag ville bara upp, allt annat hade varit en besvikelse... Graden? Inte hårdare än 6b+, jag kom ju upp. Tre gånger. När vi var klara i Rörbo åkte några av oss vidare till invigningen av Senapen. I början på nittiotalet fanns Bolandsskolan, Crux och Sunnerstastugan. Senare öppnade Stallet och därefter Blåsen. Det är först nu det faktiskt finns ett schysst klättergym att åka till i Uppsala, i stället för tre som man helst åker ifrån. Tack Joel, Anders och alla andra som har varit involverade! Uppsala kommer att bli starkare tack vare er, och min minskade bilåkning kommer att betyda att våra oljereserver räcker några år till.

fredag 6 juli 2012

Norrlandshälsning

Kan inte låta bli att skicka en hälsning från Norrlands skogar. Trött efter jobbet tänkte jag kasta mig framför tvn men som tur var tog jag mig i kragen och tänkte på alla gånger jag velat men inte kunnat dra ut och bouldra. Ingen ånger. Denna soliga och fina sommarkväll släpade jag min bleka överkropp upp för fina Til´we collapse. En av Umeås många fina problem. Personbästa gör det ju ännu roligare såklart.

Til we collapse from Uppsalastenar on Vimeo.

Skönt också att accesproblematiken inte är så framträdande här som söderut. Självklart finns problem men merparten av områderna är det nemas problemas. Kanske tack vara att det helt enkelt är färra människor på större yta, revliga norrlänningar och gott uppförande. Det gör att man kan satsa lite och fixa grillplatser. Skotta till landningar och "stockmattor" för att få jämt underlag vid populära boulders... får en ju att bli bortskämd. Bilderna och filmen är alla från Håkmark nån mil utanför stan.
Fin vägg i solen, rensad från sly och småträd.
Ses till hösten igen. /Emil

Jam/OW-tak FA, Revolvern, 7a(?)

Kriget är över, problemet är bestiget. Revolvern är kronan på verket av alla de bizarroboulders som det nya området har att bjuda på. För mig är det helt klart det mest krävande jag gjort i boulderväg, två-tre snäpp hårdare än både Split personality (jam style) och Klassklyftan. Hur graderar man något som inte kan jämföras med något annat överhuvudtaget? Det finns vissa likheter med För fet för att fistas, som jag faktiskt inte har gjort ännu, men för mig är Revolvern mer jämnsvår. Så när som på ett dolt fotsteg och ett par risiga slopers att slappa så finns varken grepp eller steg. Det är smearade fötter, jam, kamin, stäm, kroppsspänning och någon sorts konstiga horisontella armbars/sloperslappande som krävs med min beta. Urtoppningen underlättas om man har lång arm, stor näve och cornflakesbringa. Jag är i alla fall begåvad med två av tre... Jag har ett par projekt kvar att få till, sedan är det dags att lämna över området till er starka busar. Då får ni tycka till och gradera ner allt jag tyckt varit hårt, peta bort stjärnor och göra egna FA.

torsdag 5 juli 2012

Castle Hill ligger inte i Uppsala

Jag vet inte riktigt när jag först fick upp ögonen för boulderingen nere på Nya Zeeland, men det var någon gång under Uppsala-tiden.. så där är kopplingen till Uppsala i alla fall. Och nu när jag fått den biten klar kan jag fortsätta med mitt första inlägg på den här bloggen, även om några av mina filmklipp redan hittat hit.

I vintras blev drömresan till Nya Zeeland äntligen av. 4 veckors bouldering och 3 veckors sightseeing hann jag med. Några veckor till i Castle Hill Basin hade inte suttit fel, men tyvärr har man inte oändligt lång semester och visst längtade jag hem litegrann också.

För att inte behöva dregla över en massa problem jag inte kunde göra när jag väl skulle åka ner så hade jag tänkt att jag som minst skulle klättra 7A när jag åkte ner men så blev det inte riktigt - 6C var toppregistreringen hemifrån. På väg hem hade jag två 7A i ticklistan! Graderna är säkert lite softare där nere (-;

Det blev inget filmbevis för vare sig The Unrepeatable eller Hoger Vanster, men det finns vittnen! Vittnen som jag förstås inte vet hur jag ska få tag i igen :-P Lite annat fastnade på film i alla fall och en del, utblandat med en massa fotografier och andra filmsnuttar, kan ni se här:

söndag 24 juni 2012

Klättring alldeles på riktigt, Lofoten 2012

Det är en vecka sedan Daniel och jag kom hem från Lofoten. Det tog så lång tid innan jag återhämtat mig såpass att jag orkar gå igenom bilderna och sitta ner och börja skriva om resan. Fredag eftermiddag var det dags att åka. 156 mil och 18 timmars jojogasande mellan fartkamerorna gjorde att vi faktiskt hann med Englevinger, en trereporstur på Geten, redan på lördag eftermiddag. I år fokuserade vi inte lika hårt på långturer. Visst gjorde vi Vestpillaren och en del andra flerreporsturer, men ändå. Daniel har alltid höga ambitioner, och hans förare var full av gula fina post-it-lappar på de sidor som han ansåg beskrev de finaste (något för hårda) turerna. På väg hem från en av turerna i Djupfjord träffade vi på Kjell ove Storvik, en av pionjärerna i området. Han var med och utvecklade några av klipporna från början av sjuttiotalet. Han har även tagit en del av bilderna i Rockfaxföraren. Nu jobbar han bland annat som expeditionsfotograf. Vi gjorde ett försök på Vågarisset, 6+. Förra året gick jag först, men insåg rätt snart att vi behövde MÅNGA fler STÖRRE kammar. Jag aidade i mål skjutandes min enda utkammade femma i säkert tio meter över en helt utkammad fyra. I år var det Daniels tur att gå först. Han var beväpnad med två treor, två fyror, en gammal 4.5 (5), en femma och en gammal femma (6). Trots det tyckte han det skulle underlätta med en femma till. Daniel hade ett häng på led och jag följde fritt, flåsandes hårt och med underarmar som skrek efter syre. Nästa år leder vi den båda två! Notera att jag vid filmens start redan har legat i layback i fem-tio meter, samt att det frenetiska kritandet beror på det lätta regn som föll under större delen av av Daniels lead... Framåt slutet av resan fick vi känna på lite "ledkoma". Det gick till och med så långt att vi klättrade tre bultade leder. Den första av dom var i och för sig inte överdrivet tätbultad med sina 11 bultar på 45m. Ännu glesare mellan säkringarna fick de irländare som bodde i tälten bredvid vårat uppleva när de klättrade Dr Jekyll, en 52m ihållande 6b-slabb som säkras med 7 bultar. Sportigt. Vi hade tur med vädret och kunde klättra 8 dagar i rad innan post-it-lapparna blivit solblekta och krulliga och det var dags att vända bilen hemåt. En del av det vi tänkt göra hann vi inte påbörja, annat blev inte riktigt avslutat, men en hel del fina turer blev gjorda. På vägen hem tyckte jag vi kunde äta lunch vid Gaisenjarga intill Torneträsk för att kolla in bouldringen där lite. Vi blev rätt förvånade när vi såg en skylt om en klätterträff och åtta bilar på parkeringen! Med kvidande muskler och blödande fingertoppar så kändes det inte riktigt aktuellt att bouldra, däremot fick vi se stället och prata med de lokala förmågorna. Pudde har lagt ner ett enormt stort arbete på föraren som nu innehåller närmare 500 problem. Den finns att ladda ner på Kiruna klätterklubbs hemsida. Några av lederna vi gav oss på under den dryga vecka vi var i Lofoten: Englevinger, 6+; Vestpillaren, 6; Pan, 7-; Pizzatyven, 6; Månedans, 6+; Tapir, 7-; Djupfjordsprickan, 7-; Dosethrisset, 7; Vågarisset, 6+ (se filmen); Automatic for the people, 6.

onsdag 30 maj 2012

Revolvern

Fullständigt rådbråkad efter ett 90 minuterspass på mitt offwidthprojekt vid nya stället. Har till min stora förvåning lyckats göra alla moves. Det är tre delar som nu ska länkas. Hur det nu ska gå till, jag satt och flåsade hårt säkert en kvart efter jag lyckats med första delen. Antagligen blir det inget bathang, möjligen som en vila innan urtoppningen. Jag tror inte man tar i ett enda grepp på de fyra-fem meter klättring det handlar om. Allt är stäm, opposition, fist-, hand- eller fotjam i taket, samt en ålning upp på toppen. Steg är det också ont om. Mittsektionen passerar jag medelst en märklig skulderbladsvandring samtidigt som fötterna står på bara friktion. Säkert tio moves på 40cm. Min nuvarande variant på urtoppningen kräver en mycket lång arm från en bomberfist samtidigt som jag utför en trång ålning ut ur spickan där den vidgar sig. Jag börjar verkligen förstå det där med att det inte är några större problem att hänga kvar en begränsad tid i en ow. Det är förflyttningen som suger musten ur en.

lördag 26 maj 2012

Sex nya + två projekt

Det rullar på. Rätt många nya idag, och två roliga projekt som nog går ner så småningom. Föraren innehåller inalles 29 problem så långt. Nu handlar det snart om att avsluta gamla projekt och välja några nya med omsorg innan området hamnar i offentlighetens ljus. Kanske blir det allmän guidning redan i höst. För en bisarrobouldrare som jag är det ett riktigt mecka, men jag tror nog att det finns mycket att hämta även för klättrare utan fetischism för jam, OW-sprickor och lårklättring. Alla sugiga sloperhanglar och avskyvärda areter till exempel. Släpper föraren som den ser ut nu: https://www.dropbox.com/sh/7dz65y21o75n794/ox2k6o30H5

måndag 21 maj 2012

Klättring nästan på riktigt...

Även om långturer ligger allra högst på önskelistan så kvalar sprick/tradcragging in som mycket god tvåa. Bohuslän är förstås ett fint ställe att ägna sig åt denna syssla. Branta fina bohussprickor från insteg till utsteg i fantastiska miljöer lockade i helgen ut en stor del av alla vintertrötta gymråttor med tradambitioner. John, Daniel, Björn, Vicky, Kasper och jag drog iväg från Uppsala i tre(!) bilar av rent logistiska anledningar. Vårvädret hindrade tyvärr Pelle från att följa med. Man börjar inse varför det är tunnsått med tradklättrande lantbrukare med mjölkkor. Klättertorpet vimlade av kändisar, kompisar och folk man bara sett på olika klättergym. Finfina leder gjordes i varierande stil: Vilskudd, Birgers borst, Granitbiten, Tor line, Internationalen, Slim line, Mallorol, Bagatell, Järnkaminen etc, etc. Mest ägnade vi oss åt ledklättring, men även något topprep riggades trots protester från vissa håll. Långa dagar varvat med dålig kosthållning resulterade i att man efter några dagar blev rätt sliten. Hobo i Lysekil (bilden) var det enda ställe vi kunde övertala att dra igång köket vid elvasnåret ett par kvällar i rad. Schysst personal och helt ok mat, särskilt med tanke på att annat inte fanns att tillgå... Filmen visar mitt och Daniels försök på Tor line, samt facit: Stefan Lindström som cruisar förbi det vi andra tyckte var rätt tungt. Sista klippet i filmen visar något som kanske inte var så tungt, men däremot krävde ett visst mått av balans. Kruxet på Birgers borst, 6+, har nog spottat av en och annan som anser sig vara sexaklättrare. Så även mig. Daniel föll en gång på kruxet, jag hade mitt häng strax före. En bomberplacering strax innan balansgången stärker själen, men turen får nog ändå sorteras under fliken karaktärsdanande leder. Fina dagar, tack John för självuppoffrande guidning.

söndag 6 maj 2012

Hammarattacken och Rättspsykiatrisk vård

Ytterligare två problem i nya området. Båda problemen är lite speciella. Hammarattacken ss, 5c, ligger i en liten grotta. Den börjar med en fist och fötterna i en alldeles för stor spricka, sedan lättare. Rättspsykiatrisk vård ss, 6a, rundar en skiva som hänger i ett schakt. Ståstarten är 5c. Har börjat skriva på en förare, 20 problem finns med ännu så länge.

lördag 5 maj 2012

Omnivour, 6b, IOGT-blocket, Förlossningsurtoppningen

Ok, nu var det Johns tur att lura ut mig på något han var sugen att göra. Han lockade med Omnivour, 6b, något så ovanligt som en kaminboulder. Dessutom fanns ett ogjort bisarrt utsteg genom ett alldeles för litet hål. Oemotståndligt med andra ord. Jag övertalade Daniel om att det var mycket bättre att åka till IOGT än att klänga på Predik en kall kväll som denna. När vi väl kom fram var hål-urtoppningen inte bara gjord, den var även repeterad. Johan och John hade förstört allt. Jaha, vad göra nu då? Nåväl, med mina modiga 85kg och ett BMI i intervallet "överviktig" skulle jag ialla fall bli tjockast hittills genom hålet. Det fick duga som morot. Jag måste erkänna att bestigningen innebar mer arbete än jag hade förväntat mig. Ett stort mått av ångest infann sig också i den allra trångaste passagen. Daniel fick ordentlig kramp i magmusklerna på insteget, jag krampade ena latten någonstans nära slutet. Filmens längd, ca 6 min, motsvarar den tid både Daniel och jag behövde (sex minuter var alltså) för att med små peristaltiska rörelser sakta låta oss förlösas genom hålet. Efteråt kändes det ungefär som om vi hade avverkat en heldag tradklättring. Ingen trötthet i fingrar och underarmar, men däremot en viss matthet i hela kroppen. Omnivour med förlossningsurtoppningen rekommenderas varmt och skulle få stjärnor om jag någonsin skrev en förare. Åk gärna dit ensam för att verkligen få känna paniken när du tror att du varken tar dig upp eller ner. Naturligtvis var det inte Omnivour som var orsaken till Johns besök. John, Johan, Patrik, Daniel och jag klängde även en del på Iso karhu och Karhu med viss framgång för några av oss. Vi gjorde även en del icke-beskrivna men antagligen gjorda varianter på traverser och mantlingar. Fina block, men respektera markägarens önskan att inte störa hästarna som släpps ut i hagen vid månadsskiftet maj/juni.

tisdag 1 maj 2012

Fyra FA i nya området

Jag, Daniel och Sanna fick lite tid vid nya stället idag. Daniel plockade två av högbollarna enkelt. Vi får återkomma om namn och grad. De är båda så höga att jag nog inte kommer att klättra dom alls faktiskt. Jag fick även till Helges cellvägg, 6a (alla tre i första filmen). För att straffa Daniel för att han snodde högbollarna jag i och för sig aldrig skulle ha kommit på tanken att klättra, så klippte jag ihop en fin liten film om ytterligare en absurditet jag fick FAn på: Skotten i Knutby, 6b (andra filmen). Notera spottarens bistra uppsyn och totala fokus på klättraren. Tycker själv det är klassikerpotential både för problemet och filmen, men misstänker att Daniel tycker annorlunda... Förlåt Daniel. Du är bäst, det vet du. Totalt fyra nya problem, bra dag med andra ord.

lördag 28 april 2012

Sport och trad vid Morarna (Gålö)

Efter lite trix hade jag alltså lyckats inbilla John att det var till Morarna han ville. Det är en bit att åka, men klippan ligger i solen och det finns flera 7a+, 7b och 7c med stjärnor. Eftersom John är i toppform och därmed har skickat boulderproblem som alldrig förr den senaste tiden var han inte sen att nappa på förslaget. Målet var att bättra på sitt personbästa när det gäller sportklättring. Jag hade förstås annat i tankarna. En av de mer omskrivna, baggade och stjärnbeströdda tradturerna i stockholmsområdet i grad 6+/7- finns på klippan. Ondskans hemvist sattes upp av den gode Jan liliemark och hans kumpan Jeremy Shehan -83. Årgången, och det faktum att Jan har satt upp leden gör att man bör ta graden med en nypa salt. Mr. Tor Lines turer är vad man brukar kalla old-schoolgraderade. Nåväl, John valde efter ett tag ut en lämplig led. Valet föll på en 7a+ stockholmsklassiker med ifylld stjärna: En negerleksak.
Leden erbjuder 20m svagt överhängande och ihållande grepp och stegklättring. John körde ett par vändor på topprep innan han gjorde ett riktigt bra ledpress på tredje åket. Allt gick bra tills tre meter under toppen då ett steg frasade sönder och störde rytmen. Det var förstås mitt fel. Jag hade påbörjat förstörelsen av steget på mitt åk strax innan, och nu blev påfrestningen för stor. Han tog den på fjärde åket, andra ledpresset. Härligt John! 7b nästa, du har det redan i dig! Jag var rätt nöjd över att faktiskt kunna göra alla flytt på topprep redan första åket (dock med flera häng), och jag gjorde till och med ett ledpress. Kanske går det inom en inte alltför avlägsen framtid. Efter en del säkrings- och betaångest för den från marken synliga delen av Ondskans hemvist hade jag bestämt mig för att det var dags att göra ett försök. Trots en del blöta och slemmiga grepp gick starten bra.
Mitten var lite mer sparsamt säkrad och där började pumpen smyga sig på också. Allt tuffade dock på som det skulle till andra tvärsprickan, den lilla traversen och upp en bit till. Härifrån klättrar man upp för den avslutande sprickan. Jag skulle kunna skylla på blöt klippa, eller de 60 meter 7a+klättring jag hade i underarmarna, men faktum är att jag inte kunde klura ut betan. Jag tog mig upp "with a little help from my friends", men jag gjorde inte kruxmovet. Det var i alla fall en liten tröst att John (som gick andreman) hängde på samma ställe, han är ju trots allt 7a+klättrare numera... Efter att ha testat några varianter lyckades han klura ut en lite märklig lösning som jag ska försöka komma ihåg till nästa gång. Malin ägnade dagen åt promenader, solade och fotograferade (se bilder) och hävdade bestämt att hon var nöjd med det. Jag misstänker att John får betala för bristen på lämplig Malinklättring på klippan vid senare tillfälle.

onsdag 25 april 2012

Stöldförsök, 7+, Predikstolen

Gränsen mellan framgång och bakslag är sällan så uppenbar som när man klättrar. Segerruset av en urtoppning ersätts av ett kortare eller längre fall om man så bara gör ett endaste litet misstag. En felaktig sekvens, en floppad fot eller ren och skär kallpump på grund av dålig uppvärmning kan göra hela skillnaden. Ibland kan man inte sätta fingret på orsaken, det råkar bara vara en dålig dag. Igår blev en besvikelsens dag för Daniel. En sådan där dag då det är svårt att förstå varför klättringen inte flyter på som den borde. Nej Daniel, jag ska inte radera filmen. Jag ska skriva ett blogginlägg om att man ibland inte mäktar med att motsvara sina egna förväntningar. Hur det gick för mig? Jag rackade på utan några större förhoppningar. Jag var ouppvärmd, och fingrarna var så kalla att jag knappt kunde böja dom eller ens känna krimparna på slutväggen. Men den satt. På första. Säkringsbeta från övre delen av sprickan till första bulten: gul Alien, grön Alien, offset Mastercam #2 (i den flariga sprickan ovanför tvärsprickan).

lördag 21 april 2012

Un-teaser?

Nytt område: nära för mig, långt för dig. Lite sprött, men mycket kul. Jam, sloperhanglar och highball-areter dominerar. 10 problem är gjorda, men vi vill nog leka lite till innan vi släpper lös alla starka... Håll ut!

torsdag 19 april 2012

Thutan, 6a, på Pyramidblocket, Focksta. Jens premiär igår efter en lång och svår graviditet med tillhörande förlossning. Vi hoppas se dig mer i skogen framöver... I övrigt blev det ett par fina turer gjorda på Hygget för de som var med: Joaquim, Daniel, Björn, Jens och jag. 2005, 6b, gick ned relativt enkelt för de flesta. Joaquim fick nöja sig med ståstart, med det tycker jag är mer än väl godkänt för att vara första gången han bouldrar ute. Medley ss och Syddes arete får vi skicka en annan dag, pulvret i armen räckte inte riktigt till.

tisdag 3 april 2012

Rena rama stölden ss, 6b, en kväll av misslyckanden (och första repetitionen!)

Det var upplagt för sendarfest när fem av Uppsalas sprickaficionados samlats för att under guidning av förstabestigaren repetera sprickan. Fot- och handbeta haglade genom luften, handjam testades och förstabestigarens visdom förkunnades. Den magra utdelningen blev en (1) ynka repetition, kudos till Björn! Tyvärr hade jag gett upp hoppet vid det laget, så det fastnade inte på film. John kom upp från sitten, men ville inte ta sig igenom den toppdriva av snö som bildats sedan jag gjorde problemet i fredags. Inte ens förstabestigaren själv kom upp. Kvällens citat: "det såg lättare ut på filmen". Bevara gärna den minnesbilden. Kul problem som definitivt är värt fler besök. Senare gjordes några press på Kashmir. Björn kom upp för första gången, Daniel gjorde laps, medan John och jag får lägga minst ytterligare ett besök för att ticka av denna klassiker.

fredag 30 mars 2012

Ny sten utanför Almunge

Ny fetingsten i närheten av vattenverket i Almunge. Det finns en vägg i närheten också, men hittade den inte just nu. Den kanske är värd en promenad till. Inget borstat, inget gjort. Jag hittade den faktiskt redan för fyra år sedan, och mindes den som högre samt med en spricka på en av sidorna. Sprickan hade jag tydligen fantiserat ihop, men stenen finns där i alla fall.





tisdag 27 mars 2012

Rena rama stölden! 6b, Källberga, Sprickstenen

Första klippet visar Emils "Finders keepers", aka Emils spricka. Första försöket. Fin, men jag hade nog tänkt strunta i crimpen på slutet. Nästa gång. Andra klippet visar OS FA:n av ett problem jag döpt till Rena rama stölden! och är 6a som ståstart. Namnet kommer sig av att Emil, som hittade sprickan, inte toppade ur och därmed enligt uråldriga självskrivna boulderlagar missar FA. Dessutom tycker jag man ska strunta i areten. Sitten tog jag först på andra, och med mina händer var det inga bomberjam. Jag tyckte nog det blev 6b med min storlek (10), lättare med mindre, svårare med större händer. Rena rama Indian Creek-sprickan. Sista problemet är en liten bonus. OS FA, grytstart, off-fist(?!), lowball låter väl lockande? Kanske 5c/6a. Faktiskt fler moves än man kunde tro, och värd att göra om man ändå stannat bilen där. Den ligger 30-40 meter längre in i skogen. Fina problem, men stressigt. Jag gjorde allt inkl promenader på 40 minuter för att hinna med ett föräldramöte. Jag får åka tillbaka och njuta till fullo någon gång.

söndag 25 mars 2012

Typ retroflashförsök på Stålfinger, 7-, Simonsberget

Jaha. Inte för att jag gjort den på led förut, jag har nog inte ens klarat den på topprep, men jag tänkte att nu är det dags att leda härket. Utan att prova sekvenser och säkringar. Ok, jag hade ett litet försök innan filmen, men kunde inte ens lägga andra kilen, så det räknas knappt. Klart nöjd trots fallet, jag tog mig ju förbi kruxet... Dvs: i princip, nästan i stort sett en on sight. I princip. Hade tänkt testa Ricksgränsen också, men jag blev så trött. Sååå trött. Tack Patrik för dyyynaaamisk säkring, och Nick för filmning och brittisk sarkasm.

fredag 23 mars 2012

Tre sprickor i skogen

Linje:
spricka eller annan svaghet i berget som möjliggör bestigning.

När jag klättrar på bult har jag ibland svårt att förstå var jag ska. Tre bultar inom räckhåll varav två inte tillhör leden du klättrar, ta det greppet men inte det osv. Jag tror en av orsakerna till att jag gillar tradklättring (och särskilt sprickor) är de givna linjerna. En logisk väg, som dessutom är möjlig att säkra naturligt på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt. Idag blev det inte trad, inte ens rep. Däremot blev det tre linjer. De två första är mycket fina, även om det inte hade gjort något om de var en meter högre.


söndag 18 mars 2012

Tradtroll i skogen!

Runsa är en mycket fin trad/mixklippa som gör sig bra på våren. Daniel och jag har kämpat på Pim Pim i ett par år nu, men den gick ner först igår. En ballnut-etta håller nerverna någotsånär i styr, men en skitkrimp och ett litet gömt steg gör att tvivlet lätt smyger sig på (se filmen på mig vid 2:35). Pelles fingrar kämpade mot kylan, men Vampyren blev i alla fall repeterad. Som en Jehu blir nog nästa projekt för Daniel och mig. Det tidigare så nödvändiga lilla steget på slutväggen ligger i topplocksfickan på min ryggsäck, men i år känns det möjligt att göra urtoppningen utan det. Säkringar finns det, fast den första av de två bultarna är inte riktigt i skick. På det hela taget en riktigt lyckad dag.





söndag 11 mars 2012

Uppsalamaffian trasslar rep vid Älvnäs

En fin klippa för tidig vårklättring är Älvnäs på Ekerö. Låg profil är ett måste, kolla accessdatabasen för eventuella uppdateringar. Kalles kaviar och Snövitt rekommenderas varmt.



Daniels långa arm når krimpen på det bouldriga instegskruxet på ft Molly nu fetare, 6c. Två förklippta är inte fel på denna.



Daniel låser av inför nästa skick på Kalles kaviar, 6c. John fokuserar på det han ska.




John sätter Sting, 6c+.

söndag 4 mars 2012

Ny sten i Källberga

Här kommer en liten vägbeskrivning/filmsnutt på en gömd/glömd linje i Källberga. Då jag berättat för alla som orkat lyssna om en ny linje var jag ju tvungen att smyga ut ensam och göra den innan nån annan hittade dit. Ett av de första boulder som jag klarade här i Uppsala var Rickards spricka i Nåsten och nu har jag äntligen fått en egen haha ;) vore kul om nån repeterade.



Som vanligt filmat med mobilen :/

lördag 3 mars 2012

Klassklyfta, 7a+, Lilla Bärsta




Lite av en personlig seger att klättra denna utan tejp. Bålstabilitet och jamteknik underlättar. Tor line, here I come! Maj -11.

Brytet, 6b+, Lilla Bärsta



En fin hangel i Lilla Bärsta. Efteråt gick jag på bal på slottet. I shorts. När man blir äldre så gör man lite som man vill. Sommaren -11.

Bananbänken, 6c, Fiby




Daniel och jag smurfar oss upp för Bananbänken en kall och mörk kväll i november 2011. En list i armhålshöjd blev frälsningen denna gång.

Sylt, 6a, Focksta




Sylt i Focksta har ett rykte om att vara sandbaggad. Jag tror mest det handlar om att kunna jamma hjälpligt. Höjden och den risiga landningen kan dock avskräcka en del. Med en Jens och en extrapadda är det helt ok. Fin!

lördag 28 januari 2012

Blöta urtoppningar

Ännu en film från Henkes outtömliga arkiv över uppsalabouldringen. Här kommer betatips på bla. Lament for a tree och den för graden snortunga Schwartzcommando.

Område: Källberga
Klättrare: Henke och Jens
Problem: Lament for a tree 6a+, Schwartzcommando 5B, Mörkret 6B, samt ännu ett "nästan där-press" på Leguan.