fredag 6 juli 2012

Norrlandshälsning

Kan inte låta bli att skicka en hälsning från Norrlands skogar. Trött efter jobbet tänkte jag kasta mig framför tvn men som tur var tog jag mig i kragen och tänkte på alla gånger jag velat men inte kunnat dra ut och bouldra. Ingen ånger. Denna soliga och fina sommarkväll släpade jag min bleka överkropp upp för fina Til´we collapse. En av Umeås många fina problem. Personbästa gör det ju ännu roligare såklart.

Til we collapse from Uppsalastenar on Vimeo.

Skönt också att accesproblematiken inte är så framträdande här som söderut. Självklart finns problem men merparten av områderna är det nemas problemas. Kanske tack vara att det helt enkelt är färra människor på större yta, revliga norrlänningar och gott uppförande. Det gör att man kan satsa lite och fixa grillplatser. Skotta till landningar och "stockmattor" för att få jämt underlag vid populära boulders... får en ju att bli bortskämd. Bilderna och filmen är alla från Håkmark nån mil utanför stan.
Fin vägg i solen, rensad från sly och småträd.
Ses till hösten igen. /Emil

Jam/OW-tak FA, Revolvern, 7a(?)

Kriget är över, problemet är bestiget. Revolvern är kronan på verket av alla de bizarroboulders som det nya området har att bjuda på. För mig är det helt klart det mest krävande jag gjort i boulderväg, två-tre snäpp hårdare än både Split personality (jam style) och Klassklyftan. Hur graderar man något som inte kan jämföras med något annat överhuvudtaget? Det finns vissa likheter med För fet för att fistas, som jag faktiskt inte har gjort ännu, men för mig är Revolvern mer jämnsvår. Så när som på ett dolt fotsteg och ett par risiga slopers att slappa så finns varken grepp eller steg. Det är smearade fötter, jam, kamin, stäm, kroppsspänning och någon sorts konstiga horisontella armbars/sloperslappande som krävs med min beta. Urtoppningen underlättas om man har lång arm, stor näve och cornflakesbringa. Jag är i alla fall begåvad med två av tre... Jag har ett par projekt kvar att få till, sedan är det dags att lämna över området till er starka busar. Då får ni tycka till och gradera ner allt jag tyckt varit hårt, peta bort stjärnor och göra egna FA.

torsdag 5 juli 2012

Castle Hill ligger inte i Uppsala

Jag vet inte riktigt när jag först fick upp ögonen för boulderingen nere på Nya Zeeland, men det var någon gång under Uppsala-tiden.. så där är kopplingen till Uppsala i alla fall. Och nu när jag fått den biten klar kan jag fortsätta med mitt första inlägg på den här bloggen, även om några av mina filmklipp redan hittat hit.

I vintras blev drömresan till Nya Zeeland äntligen av. 4 veckors bouldering och 3 veckors sightseeing hann jag med. Några veckor till i Castle Hill Basin hade inte suttit fel, men tyvärr har man inte oändligt lång semester och visst längtade jag hem litegrann också.

För att inte behöva dregla över en massa problem jag inte kunde göra när jag väl skulle åka ner så hade jag tänkt att jag som minst skulle klättra 7A när jag åkte ner men så blev det inte riktigt - 6C var toppregistreringen hemifrån. På väg hem hade jag två 7A i ticklistan! Graderna är säkert lite softare där nere (-;

Det blev inget filmbevis för vare sig The Unrepeatable eller Hoger Vanster, men det finns vittnen! Vittnen som jag förstås inte vet hur jag ska få tag i igen :-P Lite annat fastnade på film i alla fall och en del, utblandat med en massa fotografier och andra filmsnuttar, kan ni se här: