När jag skadade axeln för precis ett år sedan idag, så var det många tankar som flög genom huvudet. Först kom såklart tvivlet om att jag överhuvudtaget skulle kunna klättra igen. Ganska snart förstod jag att axeln skulle bli bra, och att det inte var färdigklättrat för min del ännu på ett tag. Men vad är det jag tycker är roligt med klättring, och varför klättrar jag? Med tiden kom insikten att utomhusklättring, gärna multipitch, är det roligaste. Ja, varför i så fall inte klättra utomhus även på vintern? Då bestämde jag mig alltså för att börja klättra is.
Sköna dagar i Nissedal med Pelle
Författaren överanstränger sin axel på Jämtland, Jämtland,
regnar ständut i Ringkallen. Foto: Daniel Johansson
Det var ju enkelt att med armen i mitella ligga i sin säng, knappt ett år före nästa säsongsstart, ta det beslutet. Våren kom och (försiktig) klättring med den. Det blev lite tradklättring, och faktiskt även resor till Nissedal med Pelle och Ringkallen med Daniel. Axeln blev bättre och bättre, men med periodvisa svackor. Senhöst/tidig vinter uppvisade fantastiskt fina förhållanden för klättring. Vi var utomhus långt in i december och klättrade rep. Axeln var i kanonform, och jag gjorde till och med ledpress på min tidigare maxnivå (visserligen vertikal klättring, men ändå).
Författaren överanstränger axeln på Som en Jehu i Runsa annandag jul. Foto: Tor Eimre.
Då kom snön, och med den tog möjligheten till (axelvänlig) utomhusklättring slut. Jaha, då kanske det var dags att ta tag i det där beslutet då, att börja hacka is.
Utrustning behövs förstås. John har ibland försökt locka över mig till isklättrarnas skara genom att säga att man då får handla prylar till ett värde motsvarande ungefär vad en japansk småbil kostar. Om du känner någon som klättrat is i några år så är det inte svårt att få tag i utrustning. Denne någon kommer att ha minst trippel uppsättning av allt, så det är bara att snällt be om lov att låna eller köpa en uppsättning. Jag ringde såklart Daniel. Han har betydligt större fötter än jag, men eftersom det är svårt att välja rätt storlek på storskor så hade han alltså ett par Spantik som passar mig perfekt som han inte längre använder. Till storskorna behöver man stegjärn. Tydligen så kommer det nyare och bättre modeller hela tiden, och det är en bra sak för oss som vill börja, för det innebär att vi kan ta över den där äldre och sämre utrustningen. Alltså hade jag även ett par M10 att spänna fast på mina Spantik. Yxor då? Ja, det är samma där. Daniel har trippel uppsättning yxor (ja, det blir sex stycken isyxor om man räknar ihop dom), och jag tog över hans gamla Quark. Han har nog händerna fulla ändå, med de fyra yxor han har kvar.
Jag har i tjugofem års tid sagt till min kära fru att det där med isklättring är riktigt riktigt farligt. Ofta har jag också återberättat någon historia om vänner som kommit tillbaka från norska äventyr med blåmärken stora som mattallrikar, spräckta hjälmar, förfrysta händer och nästan knasigt stora leenden på läpparna. Nu skulle jag alltså försöka ta tillbaka det där och bestämt hävda motsatsen... Till saken hör att hon själv ägnar sig åt en ganska riskfylld och i skadestatistiken överrepresenterad aktivitet, nämligen ridning. Det, och det faktum att hon för några år sedan råkade ut för en ridolycka som hade kunnat sluta betydligt värre än det nu gjorde, innebar att jag efter viss trevande tillvänjning i ämnet nu kunde börja prata om att åka iväg och klättra is. Visst kan man i smyg börja samla på sig det skrot man behöver, men att faktiskt åka iväg i ett par dagar utan att berätta för sin fru vad man ska göra (eller dra till med en lögn) kändes inte aktuellt.
Daniel på Brudslöjan.
Nu var allt upplagt. Bara att sätta igång. Eller? Nej, det behövs en sak till. Is. Efter att ha gått med i varenda isklättergrupp på fejjan börjar jag inse att den där torra fina hösten/vintern nog inte var så gynnsamt för isbildningen. Det var för torrt. Det var för varmt. Till sist blev det i alla fall kallt, men det behövs som bekant både kyla och vatten för att skapa is. Med tiden kom det ändå rapporter om klätterbar is både här och där. Jag hängde med Joel på en kvällssession på Borgväggen, en hyfsat brant, men tyvärr inte så hög is vid Edsviken nära Sollentuna. Det var i alla fall tillräckligt för att kolla att stegjärnen satt som de skulle, och för att slipa av den där värsta råheten i teknik. Ett litet, brant och väldigt tappigt (poröst) isfall kanske inte är optimalt att börja på för en axelskadad nybörjare, men det var i alla fall isklättring. Jag tog mig upp på första försöket, men helv.te vad jobbigt det var! Andra varvet gick betydligt enklare, och efter ett par varv till tog jag mig faktiskt upp till och med utan yxor. Vi testade också lite mixklättring och det var nog mera min stil. Som vanlig klättring, men med den skillnaden att kontakten mot klippan bestod av fyra små spetsar i metall i stället för tio fingrar och två gummiklädda fötter.
Älvfåran, Trängslet. Foto: Daniel Johansson
Suggestiva former på klippformationer i älvfåran.
Då så, då var man fullärd. Bara att se sig om efter mer utmanande äventyr. Daniel har pratat om Trängslet, vi hittar en helg och åker. Det är vackert. Kallt, men vackert. Minus tjugoen och en halv grad visar termometern när vi kliver ur bilen. Daniel har varit här förut, men hittar inte riktigt rätt. Ett par mindre isar finns nedströms. Brudslöjan, det fina, finns närmare dammen. Vi går lite fram och tillbaka innan vi hittar rätt. Här är isen mer kompakt än på Borgväggen, och inte fullt lika brant. Det har kommit rapporter om att Brudslöjan luktar skit, och det stämmer. Kanske stinker det lite mindre på grund av kylan, det känns inte som ett stort problem. Jag har hittills under dagen kunna hålla värmen bra. Säkrar Daniel och börjar frysa lite lätt om fingrarna. Inga problem. Jag är varmblodig och brukar inte frysa. När jag kommer igång så blir det bättre. Lägg av! ropar Daniel. Jag kopplar ur honom och drar på mig de handskar jag ska klättra i. Nu är fingrarna kalla. Handskarna också. Säkring klar! Jag börjar klättra. Det är någonstans mellan femton och tjugo grader kallt. Jag övergreppar yxorna. Noll blodflöde. Fingrarna domnar bort, jag känner knappt hur jag håller i yxorna längre, men lyckas ta mig upp med skruvar och allt. Sätter mig på toppen och får avnjuta mina allra första screaming barfies. Förstår plötsligt det märkliga namnet. Det är så kallt att man vill skrika och samtidigt kommer ett kraftigt illamående. Kanske inte riktigt så man vill kräkas, men ändå. Mitt i ångesten tittar jag upp och ser att Daniel filmar.
När man går i den mer eller mindre torrlagda älvfåran vid Trängslet finns det partier som är inte fullt lika torrlagda. Det är alltid is på dessa, men hur tjock den är kan variera. Jag går först. Trampar igenom och försöker häva mig upp på kanten framför mig (det är närmast land) men trycker loss ytterligare en bit is stort som ett pingisbord. Jag går i till midjan, Daniel trampar ner ena benet. Kommer upp. Vi debatterar om huruvida vi ska fortsätta vår promenad i omgivningarna eller om vi ska springa mot bilen. Det är som sagt inte direkt blidväder. Vi fortsätter i alla fall, trots att jag känner hur det rinner ner lite vatten i båda kängorna. Efter mina screaming barfies är fingrarna varma. Faktiskt hela dagen. Och resten av kroppen också. Jag har alltså gått ner mig till midjan, är blöt om benen och även i viss mån om fötterna. Det är femton-tjugo grader kallt och ändå håller jag värmen. Byxorna blir som pansar, och även de slingor som doppats i vattnet. Kameran var klippt i selen och blev doppad den också, men klarade sig tack vare ett vare ett bra fodral.
Stora fallet, spillrännans mynning. Daniel tittar upp från vänster sida. Enligt mångas tolkning off-limits för klättring.
Till sist går vi i alla fall till bilen. Äter nötter och dricker varsin halvlitersläsk som vi lämnat i bilen över dagen. Det går väldigt trögt i början, innan den frusna slasksörjan i flaskan har smält lite.
Fortsättningen? Resa till Rjukan är bokad. Ja, och så har jag förstås beställt nya yxor (sånt där gammalt skit jag tog över från Daniel kan man ju inte klättra med). Och skruvar. Bland annat.
Så här drygt tre månader efter min bicepsruptur kan jag konstatera att värre saker faktiskt har drabbat mänskligheten genom historien. I och med att jag kunde börja med lätt klättring för ca fyra veckor sedan (sju veckor efter operationen) så kändes det som att det värsta var över. I stort sett handlar det nu om att träna upp sig till den nivå jag hade innan skadan. Självklart ska jag fortfarande vara försiktig, att floppa en fot och bli hängande i högernäven är ingen god idé. Axeln känns fortfarande lite rå och "ny", även om rörligheten i stort sett är helt tillbaka. Jag har bouldrat inomhus lite försiktigt nu i några veckor. Första passet var väldigt kort och jag använde inte högerarmen mer än till att hålla balansen. Andra passet vågade jag mig runt hörnet bort från svaväggen, men det var nog lite för tidigt. När jag försiktigt lutade mig tillbaka för att hänga med höger hand i en jugg höll axeln inte riktigt ihop som den borde. Det fanns liksom inget naturligt stoppläge. Jag skrinlade projekt "brant" ett tag. Stabiliteten i axeln var då ungefär i paritet med en något överstuvad makaron. Med hjälp av Gustens rehabövningar och flera försiktiga boulderpass har jag nu fått upp en viss stabilitet. För två veckor sedan var jag och Björn ut till Runsa, och jag lyckades faktiskt leda Vampyren utan problem. Björn ledde för övrigt Pimpim för första gången, inte illa! Helgen efter gjorde jag Pimpim på topprep. För varje pass känner jag avsevärd förbättring och ändå känns det i vissa lägen som om det är väldigt långt kvar till nivån jag hade innan rupturen... Ok, här kommer en kort kalender som du kan använda som riktlinje när Du sliter av Ditt övre bicepsfäste:
Dag 0: Ruptur
Dag 25: Operation + sjukskrivning
Dag 39: Här hade jag kunnat börja jobba igen, men beslut om ersättning för taxiresor dröjde
Dag 46: Åter i arbete, med taxitransport första veckan
Dag 53: Lånar Pelles automatväxlade Hyundai Atos i två-tre veckor
Dag 74: Testar lätt klättring
Dag 86: Leder Vampyren (6- trad) i Runsa
Dag 93: Kör Pimpim (7) på topprep
Dag 100: Första reppasset på K2 efter rupturen
Dag 112: Långturer i Nissedal??
Det är knappt man vågar tro att det är sant, men planer börjar så smått smidas för sommarens äventyr. Om allt går som det är tänkt åker Pelle och jag till Nissedal redan om knappt två veckor. Det blir i så fall hans första riktiga multipitchäventyr. Jag känner mig lite som en femåring som sitter på höskullen och leker med tändstickor. Det blir nog en svårsläckt eld när Pelle väl fått smak för norsk äventyrsklättring. Vad som händer i sommar? Bohuslän, Italien, Lofoten, Sydpillarerna (Mongejura/Stetind), Storpillaren? Vem vet...
Glad bloggare efter att ha gjort Vampyren med sin nya arm.
Anders visar hur det går till på Candyman i Focksta. Själv vågade jag inte högre än till den punkt där svårigheterna börjar denna gång, men är trots allt sjukt nöjd över att ändå vara hyfsat igång igen.
Har börjat elcykla till jobbet. Det blir 75 km om dagen. Tur att klättringen inte tar fullt lika mycket tid för tillfället.
Drygt hundra mil på tre veckor, utöver det ca 40 mil promenad/löpning sedan operationen.
Slut på det roliga efter kedjehopp och kranshaveri. Nu är cykeln inne på reparation, men ska även låsas upp för att ge elhjälp ända upp till 45 km/h. Det blir vådlig jobbpendling framöver.
För inlägget om hur skadan uppstod, se här. Inlägg om första mötet med ortoped här.
-Är vi överens om att det är höger arm vi ska operera?
-Jo, ja, det är den som är trasig.
-Jag tänkte köra med både hängslen och livrem. Både knapp och skruv.
Skönt, tänkte jag. Skruv är det man använt mest, men nya studier visar att knapp har en överlägsen förmåga att hålla senan på plats efter operation. Får googla lite mer när jag vaknar...
Kirurgen ritar en stor blå pil på underarmen. Pilen pekar uppåt längs armen, antagligen för att rätt arm ska opereras. Eller snarare för att inte fel arm ska opereras. Jag har fått svälja diverse piller inför operationen. Efter ytterligare en liten väntan så får jag komma in i operationssalen. Den är större än jag föreställt mig och det kryllar av folk. Nåja, de är i alla fall minst fyra inklusive ortopeden som i huvudsak kommer att sköta skärandet och snickrandet. Alla är vänliga och verkar väldigt kunniga, utom möjligen en ung kille som gör någon sorts praktik. Elektroderna hamnar lite fel, men det rättas snart till. Insomningsmedlet rinner till i slangen på handryggen, det svider lite i handen och en halvminut senare sover jag djupt. Hade föreställt mig att det skulle bli ångestfullt att sövas, särskilt för någon med så stort kontrollbehov som jag, men det är bara djup och skön sömn. Vaknar knappt fyra timmar senare och får höra att fästet tyvärr var ganska fransigt, men att rotatorkuffen i övrigt såg väldigt fräsch ut. Det fransiga är bortklippt och långa biceps sitter nu på plats något längre ner än före skadan och är infäst i ett hål som borrats rätt genom överarmens ben. På baksidan sitter det infäst med en knapp och på framsidan med en skruv. En av sköterskorna har oturligt nog stuckit sig på en av de kanyler som använts under operationen och hon är såklart lite orolig. Jag tröstar henne med att berätta om några av de läskiga zoonoser vi hanterar på min arbetsplats och lägger till att jag varit i Afrika fyra gånger under det senaste året. För att balansera upp det hela säger jag också att jag varit blodgivare i många år (med alla tester det innebär), att jag levt i ett monogamt förhållande i ett kvartssekel och att jag är vaccinerad mot hepatit A och B, samt rabies och gula febern...
Blir kvar över natten eftersom operationen genomfördes senare än planerat och blir hemskickad med ett knippe recept och en ganska torftig lista på rehabövningar att göra.
Knapptekniken finns beskriven här. Den har som sagt kompletterats med en skruv på framsidan enligt denna teknik.Här visas fördelen med knapp jämfört med skruv i dragtest.
På apoteket kan jag snabbt konstatera att jag aldrig tidigare har handlat så mycket medicin på en gång. Mängder med Alvedon som utgör grunden i smärtlindringen, Pronaxen som är antiinflammatoriskt, lång- och korttidsverkande morfinpreparat och sist men inte minst Lactulose och Laxoberal som ska motverka den förstoppning som oundvikligen uppstår när man knaprar moffar.
Jag har inte ont. Rör aldrig det korttidsverkande morfinet och käkar övrig medicin enligt recept i ett och ett halvt dygn. Klipper därefter till halva mängden morfin, och ytterligare ett och ett halvt dygn senare slutar jag helt ta morfinet. Jag har som sagt inte ont, och att dosera de laxerande medicinerna efter behov är inte lätt. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att 10 ml Lactulose och tio droppar Laxoberal är alldeles för lite och 30 ml + 25 droppar alldeles för mycket. Fick en väldigt intensiv hicka också. Lite googlande tar mig till en tråd på Flashback som beskriver att det är en av flera biverkningar av morfin. Tråden beskriver såklart även hur jag bör ta morfinet på alla möjliga sätt som inte står i bipacksedeln, och vad priset på gatan är-, vad det borde vara och varför... Drack vatten upp och ner i omgångar under de första dagarna, det hjälper mot hickan en stund i alla fall.
Kirurgen säger att jag får ha armen hänga fritt. Inget gips, inget bandage, ingen mitella. Om jag inte blir trött i armen, då kan jag hänga upp den ett tag. Sjukgymnasten är lite mer konservativ och säger att mitella är bra, särskilt för att stävja reflexen att använda armen i plötsliga situationer. Förstår ganska snart hur hon menar, men låter armen i stort sett hänga fritt hela dagarna.
Litteraturen, bekanta och bekantas bekanta samt diverse forum säger 6v till lätt klättring och 12v till maxbelastning. Ortoped och sjukgymnast säger 12v till lätt klättring och 6 mån till maxbelastning. Jag kommer att ta det lugnt i början, men har svårt att tro att jag kan hålla mig helt borta från klättring i tre månader.
Snitt för att fiska upp senfästet, osäker men misstänker att även hålet borrades i det snittet. Bakre hålet är till för att få in knappen bakom benet och främre hålet är troligen till för att frisera gamla fästet och kolla läget generellt.
Vägen in för de mediciner som användes under operationen.
467 kcal lunch. Ingen kulinarisk läckerhet, men i alla fall funktionellt.
Lite inspiration och studier i hur man inte råkar ut för motsvarande skador igen...
Mängder av medikamenter. Mycket av det kommer jag inte att stoppa i mig.
Långa biceps tvärt av i övre fästet. Diagnosen är enkel att ställa, det verkar näst intill räcka med en beskrivning av vad som hände och att bara visa upp armen så är axelspecialisten klar över vad som har gått sönder. Vi går igenom ett antal arm- och axelrörelser mest för att konstatera att inget annat är trasigt. Ömheten i axeln gick över ett par dagar efter rupturen. Nu känns det lite konstigt vid vissa rörelser och gör ont i själva biceps vid hög- eller specifik belastning, t ex att bära något stort (inte nödvändigtvis tungt) under armen. Jag har såklart googlat mig blå inför besöket, fått tag i den enda vetenskapliga artikeln som avhandlar ruptur av bicepsfästen på klättrare, haft konversation med artikelns försteförfattare samt tre klättrande vänner eller vänners vänner som har råkat ut för partiell- eller fullständig ruptur av övre eller nedre fästet för långa biceps, diskuterat med två kollegor som inte opererats, och diskuterat för och nackdelar av operation med en klättrande ortoped. För att inte tala om alla trådar på olika klätterforum som jag gått igenom. Med andra ord är jag en rådgivande/behandlande läkares värsta mardröm. Inför besöket har jag bestämt mig för att inte skriva diagnosen, behandlingen och rehaben på ortopedens näsa innan han fått bilda sig en egen uppfattning.
Han går igenom vad som hänt i min axel, att inget annat är skadat, för- och nackdelar av en operation, och hur själva operationen går till (om det nu blir det vi kommer överens om).
-Du klättrar alltså? Med rep menar jag då, inte fjällvandring.
-Inte nödvändigtvis med rep men ja, det är klättring det handlar om...
Han vill försäkra sig om att jag faktiskt kommer att ha nytta av en operation. Att det inte blir operation, sjukskrivning och rehab på något vars potential sedan inte utnyttjas. Om man inte opererar tappar man ca 15% av maxstyrkan och det finns risk för besvärande kramper i biceps vid långvarig ansträngning. Om man väljer att gå igenom operationen får man upp maxstyrkan igen och armen blir nästan som ny, men med risk för smärtproblematik pga det 8X20 mm hål man borrar i överarmens ben för att trä in senstumpen i och skruva fast den med hjälp av en skruv i biologiskt material. Men risken är liten, och jag vill både ha maxstyrka och slippa kramper vid långturer i framtiden.
Jag lyckas inte helt med konststycket att låta ogooglad i diskussionerna, och han får också artikeln i sin hand innan vi skiljs åt för denna gång. Han verkar uppriktigt intresserad av den, men vad vet jag. Nu blir det i alla fall röntgen den 20:e och operation tisdagen den 24:e, tre veckor och fyra dagar efter rupturen. På min namnsdag... Jag är nöjd med den relativt korta väntetiden och känner stort förtroende för ortopeden som ska göra ingreppet. Troligtvis blir jag sövd och jag gissar att det blir sjukskrivning veckan ut efter operation. Hur veckorna efter kommer att se ut är lite oklart, men han hävdar att jag inte kommer att kunna köra bil på sex veckor efter operationen. Det blir rätt problematiskt eftersom vi bor fyra kilometer från närmaste busshållplats och fyra mil från min arbetsplats. Jag har fått tre erbjudanden om att bytlåna min manuellt växlade bil mot en automat (tack alla goa vänner!). Troligtvis blir det färdtjänst till jobbet under ett par veckor, men jag hoppas såklart kunna köra bil tidigare än efter sex veckor. Börjar trots allt tro på en kort och sen säsong i år.
Nästa inlägg blir nog efter operationen.
Den enda artikel jag hittat som handlar specifikt om klättrare.
Plötslig finns det tid till annat...
Harald och jag på ridtur.
Betaspray kan man såklart ägna sig åt även om man inte klättrar. Här är det Alexander som får finbeta på Closer medan Johan spottar.
-Åk hem du, det där brukar man ändå inte göra något åt.
Damen på Samariterhemmets närakut kanske inte förstod vad jag sagt?
-Men, jag behöver armen. Du vet, använder den ibland...
-Jaja, åk till akuten på Akkis då. Där kan du få det dokumenterat om du absolut vill.
Åker till Akademiska och får vänta någon minut innan jag registreras och skickas in i ortopedens väntrum. Väntar ett par timmar där och får sedan prata med en ung ortoped som förstår vad jag säger när jag försöker beskriva hur viktig den här armens funktion är för mig, fastän jag faktiskt har en till. Han säger att eftersom jag är så pass ung (lol...) och har höga krav på min biceps så ska han rådfråga en specialist och höra om det kan vara aktuellt med operation.
I bokhyllan trängs böcker om träning och bigwallklättring, förare över stora väggar i Norge och USA, och självbiografiska alster från diverse klätterprofiler. I år skulle vi växla upp ett hack och göra det som vi knappt vågat drömma om för ett par år sedan. Jag hade ökat träningsdosen till fyra pass i veckan, med betoning på repklättring och uthållighetsövningar sedan några veckor tillbaka. Det gick bra. Väldigt bra faktiskt. Jag klättrade egentligen inte hårdare leder än jag klarat tidigare, men betydligt fler per pass, och på brantare väggar.
Efter ytterligare ett par timmar är det dags att röntga. Om det blir operation är det bra att veta om det hängde med benfragment när muskelfästet brast.
-Var gör det mest ont? Om du säger var det gör mest ont så jag vet var vi ska röntga.
-Öh, det gör inte ont...
Det tas ett antal bilder. Nej det gjorde inte ont. Inte ens när det brast. Insikten om att det är bra att försöka behålla lite styrka gjorde att jag bestämt mig för att varva in fler boulderpass i träningen. I fredags förmiddag blev det därför boulder på Senapsfabriken. Först själv, sedan kom Edoardo och vi körde ihop. Mot slutet av passet visar jag Edoardo ett problem på branta väggen. Jag kommer upp till kruxet och har högerhanden i en hög undercling samtidigt som jag kliver upp högt med vänsterfoten och drar hårt. För hårt, ska det visa sig. Så hårt så att jag sliter itu delar av min kropp som är ämnade att sitta ihop. Övre fästet till långa bicepsbuken sitter uppe vid axeln. Därifrån är det inte långt till örat. Jag kan förstås vara partisk, men ljudet var fruktansvärt. Som att dela en hummer på längden. En blandning av kras och smaskljud under loppet av en halv sekund. Jag hoppar ner och är lite skakis. Vad hände? Ett par killar i hallen börjar skratta. De tror att jag dragit sönder ett grepp. När de förstår att ljudet kom från någonstans inuti min axel tystnar de. Efter någon minut sköljer en våg av värme igenom axeln, men smärtan uteblir.
Den uppmärksamme lägger märke till att det inte bara är blicken som är tom, även övre delen av höger överarms utsida ger ett tämligen tomt intryck jämfört med vänsterarmen.
Muskeln hänger ner mot armvecket och putar ut på ett konstigt sätt på utsidan av armen. Efter två-tre timmars träning och en sista rörelse där jag bokstavligen tog i till (och förbi) bristningsgränsen vill den såklart dra ihop sig, och nu finns det inget som hindrar den. Fästet är av. Säger själv att det ser ut lite som Schwarzenegger och får senare lära mig att det faktiskt heter "Popeye syndrome" eftersom muskeln ser ut som Karl-Alfreds när man spänner den. Spänna går bra, det är avslappningen som är problemet. Och det faktum att spänningen av den muskelbuken inte längre hjälper armen att böja sig. Som tur är finns även den korta bicepsbuken. Den står för merparten av den kraft som utvecklas av biceps. Enligt litteraturen blir förlusten ca 20% vid konservativ behandling av ruptur av övre fästet till långa biceps. Vad består då konservativ behandling av? Ingenting. Alternativet är operation. Enligt de flesta artiklar och websidor jag sett är ett operativt ingrepp mest kosmetiskt. Det kan gälla muskelbyggare eller andra personer som lider av att se avvikande ut. Det brukar också stå att yrkesgrupper som skruvar mycket eller använder armen aktivt under hela arbetsdagen kan drabbas av besvärande kramper om operation inte utförs. Det antyds också att man får tillbaka i alla fall det mesta av styrkan som gått förlorad vid rupturen, men här är oenigheten stor. Det finns också ett par varianter av operationen. Antingen fästs senan tillbaka nära ursprungsplatsen, eller en bit längre ner på benet. Hoppas få mer information om hur jag kan gå vidare under veckan.
Jag har inte skrinlagt planerna för det här året helt och hållet, men jag börjar så smått inse att skadan antagligen kommer att innebära en del omplanering. Förlåt Daniel.
Har du erfarenheter av ruptur av bicepsfäste, dela gärna med dig vare sig du opererat eller inte. Jag vill veta allt inför samtalet med kirurgen!
Tack Tina, Stefan och Rickard för tips, råd och stöd minutrarna efter.