söndag 26 maj 2013

Heldag trad, omständigheter, tidsinvestering och utbyte...

Heldag trad stod på schemat denna helg. När, var och med vem var inte bestämt, men det brukar kunna lösa sig. Barnkalas och eventuellt morsdagsfirande måste tas i beaktande, även om en del kurvor säkert kunde tas lite tight. Viss frånvaro kan under speciella omständigheter tolereras. Nåväl, John och jag har lite skador som borde läka, alltså skulle det klättras rep, soft och trad var det tänkt. Ursprungsidén var att klättra de doldisar vi aldrig har prövat på Grönbrink. Några dagar innan hängde regnet i luften och prognosen var osäker. John kunde klättra på lördag, Daniel på söndag. John och jag gör upp om att klättra på lördag, mest för att prognosen såg lite bättre ut, men också för att jag då kunde mecka kalas under huvuddelen av övernattnings-partyt. Det skulle också betyda att mors dag hedras på vederbörligt sätt, utan frånvaro. Fredag eftermiddag sms:ar jag Daniel att det tyvärr blir klättring på lördag. Jag får inget svar, och ringer därför vid åtta för att han ska veta att det inte blir något på söndag. Daniel svarar och säger att han bestämt sig för att strunta i sitt tidigare bokade lördagsåtagande för att i stället hänga med John och mig för en heldags tradklättring. Ok, nu är vi tre som ska klättra trad en heldag, klockan är åtta på kvällen och vi behöver fixa en gubbe till för att få ihop jämna replag. Magnus är sjuk, Patrik har inte tid, Pelle är bonde, Joaquim har tröttnat på mina stressinbjudningar, Björn är höggravid och Christofer fick klätterpermis för tre veckor sedan och kommer med andra ord inte att vara aktuell igen förrän någon gång i oktober. Nåja, det går att klättra tre också, vilket jag försöker övertyga John om när han meddelar att han nog ska köpa kostym i stället för att klättra! Perfekt, 2 är jämnt delbart med två, och det är ungefär så det går till att planera en trad-dag. Daniel åker tidigt från Borlänge, vi ses i Märsta vid tio på lördag morgon och har då fortfarande inte bestämt vart bilen går. Jag har vid det här laget förstått att "soft" inte är aktuellt längre. Det är sällan det när Daniel ska med. Hmm, Grönbrink, Klövberget, Noret? Båda hade tankar kring en gammal idé vi har haft, nämligen att borsta och klättra den spektakulära taksprickan "The final cat", 7-/7, signerad Liliemark -83. Den har "No ascents logged" på 27crags, antagligen mycket beroende på att 27crags troligtvis startade upp drygt tjugo år efter den senaste repetitionen av leden. The final cat finns vid Klövberget, som för övrigt är ett ypperligt ställe att utöva så kallad äventyrsklättring vid. Femmorna är lite femmigare, sexorna lite sexigare och sjuorna ska vi inte tala om. Vi har tidigare inte vågat sträcka oss längre än till att prata om leden, och hur häftigt det skulle vara att göra den. Eftersom den alltså mossat igen ganska ordentligt under de senaste trettio åren behövde vi borsta leden, som för övrigt är 6 meter lång. Den börjar 20 meter upp, och det finns några mindre lockande alternativ att ta sig till insteget nerifrån. Det tog lite mer tid än beräknat att borsta eftersom vi firade ner över takläppen på fel ställe. Två gånger. Själva borstningen tog inte så fasligt mycket tid trots ledens imponerade längd. Nu var det dags att testa! Vi firar ner och gör stand under taket där leden börjar, Daniel rackar på och börjar klättra. The final cat är som sagt sex meter lång, men det är egentligen de två mittersta metrarna som biter ifrån. Daniel är stark, men Liliemarkska leder har en tendens att vara ganska krävande. Han får ta några häng, men kommer upp. Mitt ledförsök: inte bra. Vi har hängt halva dagen på en solvarm klippa och inte druckit någonting och är rätt såsiga i skallen vid det här laget. Daniel försöker igen, men en trasslande tejphandske förstör ett annars hyfsat bra ledförsök. Jag avstår min tur eftersom det kändes helt galet hårt första försöket. Daniel ersätter tejphandsken med en jamhandske och gör leden i ett svep på förplacerade säkringar! Jag följer, och känner att den nog kan gå ner, när jag till sist inte orkar mer och får ta ett häng ungefär en meter in i de två mittersta (jobbiga) metrarna. Det känns som en framgång! Jag kommer upp för andra halvan av den fantastiskt långa leden utan mankemang. Vid det här laget lider vi av svår vätskebrist, klockan har blivit mycket och det är dags att packa ihop. Vi är mycket nöjda med vår trad-dag. Bara tre timmar i bilen (nåja, 4.5 timmar för Daniel som åkte från Borlänge), 6 meter klättrade, och i alla fall en person klättrade leden fritt. Visserligen på förplacerade säkringar, men ändå! Daniel har den som i en liten ask nästa gång, och jag känner att den är klart möjlig.

Ska vi prata allvar så är leden något så ovanligt som ett jamtak i Stockholm. Åk dit och upplev det! Glöm förarens beskrivning "handjamspricka" och "säkras med flera friends". Inte ett handjam behöver sättas, och racket bör innehålla storlekar du (inte jag) oftast lämnar hemma.  Motsvarande camalots: 2, 4, 5, 6 samt skrot till stand och säkringar till de första två metrarna. Andra finfina leder att rekommendera är: Sans nomine 5+, Skamvrån 4+ (garva inte förrän du gjort den), Hemmorojdfuhrer 6 (fantastisk), Shangri-La 6, På lätta fötter total kolaps 6 (utsteget är mycket spektakulärt), Över huvud taget 5- (INTE 5- om vi gick rätt, instruktören fick backa och amatören ta vid). Och det bästa av allt: det finns en till takspricka att borsta upp! Den heter Analfissuren 6+/7- och är ännu bredare...

Rättelse: hoppla, det visar sig visst att det var Analfissuren 6+/7- vi var på. Applicera ovanstående på den i stället, så kanske det kommer ett till inlägg om The final cat senare... Dang!


Bilden visar var firningsrepet bör ligga om ni vill fira till insteget av The final cat. Håll flera meter till höger om den långa torra stubben en bit ner, ner i en klyka (man kan nog se att det borstats).

En översiktsbild där större delen av leden kan ses. Ja, hela den väsentliga delen faktiskt...

Här börjar det bita i ordentligt, nästa halvmeter kan nog betraktas vara kruxet på leden.


Notera vårt orange-rosa firningsrep som hänger i lod...


En bild som beskriver klippans karaktär. Ofta sitter det en trött bailkarbin från tidigt åttiotal i öglan.


torsdag 9 maj 2013

Runsa revival, rond 1

I söndags gjorde Bultkommitén tillsammans med ett antal frivilliga borstare och bultmarkerare från Stockholm, Uppsala, Almunge och Borlänge (!) ett fint arbete i Runsa: Runsa-rond-1 Blogginläggets namn antyder att det blir en vända till, vilket antagligen resulterar i att ytterligare tre-fyra leder utöver de som gjordes i söndags blir renoverade.
Bland annat sattes nya bultar på Lasse Grankvists fantastiskt fina tur Som en Jehu. Den gjordes en gång i tiden helt på kil, men Lasse gav med sig för påtryckningar och placerade två bultar på slutet. Igår blev det antagligen premiär för användningen av dessa nya bultar när Sebastiaan gjorde leden i god stil. Bra jobbat Sebastiaan! Simon, Birte, Sebastiaan och jag testade även ett par andra nygamla turer såsom Ättestupan: tidigare läskigt säkrad trad, nu en fin mixad led med en bult och ankare samt Grangren: tidigare mycket sparsamt säkrad med ett par egna kilar och två bultar, nu helt bultad med ankare.
Det blev även en liten film på Sebastiaans stordåd.