Visar inlägg med etikett Lofoten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lofoten. Visa alla inlägg

tisdag 1 juli 2014

Lofoten 2014

Det blev en resa i år i alla fall. Förra året regnade den planerade Lofotenresan bort och blev något annat i stället. I år åkte vi upp precis efter en lång period av instabilt väder. Vi hade mestadels sol, kyligt i början och varmare i slutet. Som vanligt hade Daniel högt ställda krav för vad vi skulle prestera under resan och för ovanlighetens skull höll jag i stort sett med om vilka leder vi skulle försöka oss på.


Puffrisset, vår Marmotkupol nere på campingen vid Kalle

 Efter framgångarna på Kennys crack i våras så kände vi oss båda starka nog att gå på ett par leder som vi har pratat om och drömt både ljuva drömmar och mardrömmar om. Vårkåt, 7 (145m), på Jomfrupillaren och Himmelen kan vente, 6+ (310m),  på Presten, ligger båda på topp-femtiolistan i Rockfaxguiden. Graderna kanske inte imponerar, men vi hade aldrig tidigare givit oss på en tradsäkrad kortare multipitch av graden sju, och definitivt inte en trehundra meter lång och ihållande sexplustur på Presten. För de som inte har klättrat multipitch trad kan nämnas att det oavsett graden alltid finns ett visst mått av äventyr med i leken. Man kan klättra fel, vädret kan slå om, svår- eller osäkrade passager etc. När man skruvar upp svårighetsgraden kommer den potentiella effekten av tidigare nämnda äventyrsmoment att bli större. Nåväl, dag två skulle Vårkåt angripas. Eftersom Daniel generellt sett gör bättre ifrån sig på hårdare repor (notera att detta inte är ett erkännande att Daniel klättrar bättre) fick han inleda med den första sjuminusrepan. Kruxet på förstarepan är i stort sett att lätta från backen. Det gick galant, och jag följde utan större problem. Andrarepan (6+) har av somliga beskrivits som "kanske den finaste jamsprickan på Lofoten". Jag funderade över denna formulering medan jag lade säkringar och klättrade vidare på den lite skitiga och (på ett negativt sätt) uppspruckna klippan. Man klättrar sedan förbi en bred spricka och rundar ett litet tak. "När ska det börja" tänkte jag, och plötsligt insåg jag att det minsann hade brantat till sig och att det nu inte fanns något annat att klättra på än en solid, fin och ihållande handjamspricka! Min bästa gren... Upp, göra stand, ta upp Daniel och begrunda kruxrepan vi hade ovanför oss. Daniel rackar på och ger sig iväg. Det är en spricka som smalnar av och blir en söm, som sedan vidgas igen. Replängden avslutas med stora händer och lite off-balance. Kruxet är tunt, små grepp och steg en kort passage innan sprickan vidgas igen. Daniel tar ett par häng innan han är uppe, tredje- (7) och fjärderepan (5-) dras ihop. Jag följer förvånansvärt nog fritt, och vi är uppe! Jag ser det som en framgång, Daniel som ett bakslag. Se där vad högt ställda förväntningar kan ställa till med...



Andra repan (6+), Vårkåt
Mitt mellan kruxen på tredjerepan (7), Vårkåt
Ett par dagar senare hade vi enats om att Himmelen kan vente var rätt sätt att angripa Presten i år. Presten är en av Lofotens största granitkoner med leder på. Naturligtvis inte lika stor som Storpillaren, men ändå. Tidigare har vi klättrat Vestpillaren (6, 467m) några gånger. Himmelen kan vente är nog näst på tur vad gäller svårighetsgrad om man vill hela vägen upp. Av nio replängder är fem 6+, varav fyra utgör de sista replängderna på leden. Ihållande med andra ord. Det är kallt och mulet när vi börjar gå mot insteget. Känner mig inte direkt som stålmannen när klättringen börjar. Jag inleder med en lätt repa och tar upp Daniel till stand under den första sexplusrepan. Den är lång och sprickan är bred. De två Camalot-fyror vi har med är av ringa värde på denna replängd. Jag mår lite illa. Daniel traskar på och säkrar replängden med stor uppfinningsrikedom. När jag följer finner jag alla möjliga lustiga och inte så lustiga placeringar: ytte-pytte mässingskilar, riktigt grunda offsetkammar och listigt inlirkade kilar här och var. Klättringen är fantastisk. Brant, stort, långt och länge. Ju högre upp vi kommer, desto mer släpper olustkänslan och övergår i ren och skär lycka. Värt att nämna är att replängd fyra troligtvis är felritad i Rockfaxguiden, lägg ett par säkringar högt i diedret och gå runt till höger i stället för att gå rakt upp. Daniel får en sexplusrepa igen på replängd sex (härifrån är resten av replängderna av den graden), jag får repa sju. Den hade vi tänkt undvika genom en låg travers till vänster eftersom jag inte lockades av guidens beskrivning: "not obvious and poorly protected". Ganska snart insåg vi dock att jag nu trots allt ändå stod vid den tidigare beskrivna passagen, och ja, då har man ju liksom inget val. Jag klev upp till höger, lade tre bra bitar och traskade ner åt vänster några meter för att trippa ut på det branta, steglösa svat med en liten längsgående flänsliknande formation att pincha med fingrarna. Sug in, kroppsspänning, och jag är förbi. Otroligt nöjd med min insats klättrar jag vidare och funderar inte så mycket på att passagen blir minst lika "poorly protected" för Daniel eftersom det rör sig om en travers. Ytterligare en hård repa var, och vi står på toppen!

 Daniel i början av replängd 2
 
 

Daniel närma sig slutet av repa 8, näst sista repan
 
På toppen efter ungefär nio timmars klättring (jag vet, vi är långsamma)

 
Det blev en lite kortare resa denna gång, och vi klättrade faktiskt inte mer än åtta leder: Puffrisset, By the dashboard lights, Vårkåt, Gamle Rev, Himmelen kan vente, Lys och skygge, Kveldskosen (film) och Fire försök (film). Jag är trots det väldigt nöjd. Det känns som om årets framgångar har öppnat upp flera möjligheter för oss framöver.
 
Kveldskosen, Paradiset
 
 
Fire försök, Store Festvågvägg

Daniel på väg att fira ner från toppen av Lys och skygge
 
 
Första fantastiskt fina replängden på Fire försök
 

Vyn från toppen av Store Festvågvägg efter Fire försök






söndag 24 juni 2012

Klättring alldeles på riktigt, Lofoten 2012

Det är en vecka sedan Daniel och jag kom hem från Lofoten. Det tog så lång tid innan jag återhämtat mig såpass att jag orkar gå igenom bilderna och sitta ner och börja skriva om resan. Fredag eftermiddag var det dags att åka. 156 mil och 18 timmars jojogasande mellan fartkamerorna gjorde att vi faktiskt hann med Englevinger, en trereporstur på Geten, redan på lördag eftermiddag. I år fokuserade vi inte lika hårt på långturer. Visst gjorde vi Vestpillaren och en del andra flerreporsturer, men ändå. Daniel har alltid höga ambitioner, och hans förare var full av gula fina post-it-lappar på de sidor som han ansåg beskrev de finaste (något för hårda) turerna. På väg hem från en av turerna i Djupfjord träffade vi på Kjell ove Storvik, en av pionjärerna i området. Han var med och utvecklade några av klipporna från början av sjuttiotalet. Han har även tagit en del av bilderna i Rockfaxföraren. Nu jobbar han bland annat som expeditionsfotograf. Vi gjorde ett försök på Vågarisset, 6+. Förra året gick jag först, men insåg rätt snart att vi behövde MÅNGA fler STÖRRE kammar. Jag aidade i mål skjutandes min enda utkammade femma i säkert tio meter över en helt utkammad fyra. I år var det Daniels tur att gå först. Han var beväpnad med två treor, två fyror, en gammal 4.5 (5), en femma och en gammal femma (6). Trots det tyckte han det skulle underlätta med en femma till. Daniel hade ett häng på led och jag följde fritt, flåsandes hårt och med underarmar som skrek efter syre. Nästa år leder vi den båda två! Notera att jag vid filmens start redan har legat i layback i fem-tio meter, samt att det frenetiska kritandet beror på det lätta regn som föll under större delen av av Daniels lead... Framåt slutet av resan fick vi känna på lite "ledkoma". Det gick till och med så långt att vi klättrade tre bultade leder. Den första av dom var i och för sig inte överdrivet tätbultad med sina 11 bultar på 45m. Ännu glesare mellan säkringarna fick de irländare som bodde i tälten bredvid vårat uppleva när de klättrade Dr Jekyll, en 52m ihållande 6b-slabb som säkras med 7 bultar. Sportigt. Vi hade tur med vädret och kunde klättra 8 dagar i rad innan post-it-lapparna blivit solblekta och krulliga och det var dags att vända bilen hemåt. En del av det vi tänkt göra hann vi inte påbörja, annat blev inte riktigt avslutat, men en hel del fina turer blev gjorda. På vägen hem tyckte jag vi kunde äta lunch vid Gaisenjarga intill Torneträsk för att kolla in bouldringen där lite. Vi blev rätt förvånade när vi såg en skylt om en klätterträff och åtta bilar på parkeringen! Med kvidande muskler och blödande fingertoppar så kändes det inte riktigt aktuellt att bouldra, däremot fick vi se stället och prata med de lokala förmågorna. Pudde har lagt ner ett enormt stort arbete på föraren som nu innehåller närmare 500 problem. Den finns att ladda ner på Kiruna klätterklubbs hemsida. Några av lederna vi gav oss på under den dryga vecka vi var i Lofoten: Englevinger, 6+; Vestpillaren, 6; Pan, 7-; Pizzatyven, 6; Månedans, 6+; Tapir, 7-; Djupfjordsprickan, 7-; Dosethrisset, 7; Vågarisset, 6+ (se filmen); Automatic for the people, 6.