Visar inlägg med etikett tradklättring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tradklättring. Visa alla inlägg

tisdag 1 juli 2014

Lofoten 2014

Det blev en resa i år i alla fall. Förra året regnade den planerade Lofotenresan bort och blev något annat i stället. I år åkte vi upp precis efter en lång period av instabilt väder. Vi hade mestadels sol, kyligt i början och varmare i slutet. Som vanligt hade Daniel högt ställda krav för vad vi skulle prestera under resan och för ovanlighetens skull höll jag i stort sett med om vilka leder vi skulle försöka oss på.


Puffrisset, vår Marmotkupol nere på campingen vid Kalle

 Efter framgångarna på Kennys crack i våras så kände vi oss båda starka nog att gå på ett par leder som vi har pratat om och drömt både ljuva drömmar och mardrömmar om. Vårkåt, 7 (145m), på Jomfrupillaren och Himmelen kan vente, 6+ (310m),  på Presten, ligger båda på topp-femtiolistan i Rockfaxguiden. Graderna kanske inte imponerar, men vi hade aldrig tidigare givit oss på en tradsäkrad kortare multipitch av graden sju, och definitivt inte en trehundra meter lång och ihållande sexplustur på Presten. För de som inte har klättrat multipitch trad kan nämnas att det oavsett graden alltid finns ett visst mått av äventyr med i leken. Man kan klättra fel, vädret kan slå om, svår- eller osäkrade passager etc. När man skruvar upp svårighetsgraden kommer den potentiella effekten av tidigare nämnda äventyrsmoment att bli större. Nåväl, dag två skulle Vårkåt angripas. Eftersom Daniel generellt sett gör bättre ifrån sig på hårdare repor (notera att detta inte är ett erkännande att Daniel klättrar bättre) fick han inleda med den första sjuminusrepan. Kruxet på förstarepan är i stort sett att lätta från backen. Det gick galant, och jag följde utan större problem. Andrarepan (6+) har av somliga beskrivits som "kanske den finaste jamsprickan på Lofoten". Jag funderade över denna formulering medan jag lade säkringar och klättrade vidare på den lite skitiga och (på ett negativt sätt) uppspruckna klippan. Man klättrar sedan förbi en bred spricka och rundar ett litet tak. "När ska det börja" tänkte jag, och plötsligt insåg jag att det minsann hade brantat till sig och att det nu inte fanns något annat att klättra på än en solid, fin och ihållande handjamspricka! Min bästa gren... Upp, göra stand, ta upp Daniel och begrunda kruxrepan vi hade ovanför oss. Daniel rackar på och ger sig iväg. Det är en spricka som smalnar av och blir en söm, som sedan vidgas igen. Replängden avslutas med stora händer och lite off-balance. Kruxet är tunt, små grepp och steg en kort passage innan sprickan vidgas igen. Daniel tar ett par häng innan han är uppe, tredje- (7) och fjärderepan (5-) dras ihop. Jag följer förvånansvärt nog fritt, och vi är uppe! Jag ser det som en framgång, Daniel som ett bakslag. Se där vad högt ställda förväntningar kan ställa till med...



Andra repan (6+), Vårkåt
Mitt mellan kruxen på tredjerepan (7), Vårkåt
Ett par dagar senare hade vi enats om att Himmelen kan vente var rätt sätt att angripa Presten i år. Presten är en av Lofotens största granitkoner med leder på. Naturligtvis inte lika stor som Storpillaren, men ändå. Tidigare har vi klättrat Vestpillaren (6, 467m) några gånger. Himmelen kan vente är nog näst på tur vad gäller svårighetsgrad om man vill hela vägen upp. Av nio replängder är fem 6+, varav fyra utgör de sista replängderna på leden. Ihållande med andra ord. Det är kallt och mulet när vi börjar gå mot insteget. Känner mig inte direkt som stålmannen när klättringen börjar. Jag inleder med en lätt repa och tar upp Daniel till stand under den första sexplusrepan. Den är lång och sprickan är bred. De två Camalot-fyror vi har med är av ringa värde på denna replängd. Jag mår lite illa. Daniel traskar på och säkrar replängden med stor uppfinningsrikedom. När jag följer finner jag alla möjliga lustiga och inte så lustiga placeringar: ytte-pytte mässingskilar, riktigt grunda offsetkammar och listigt inlirkade kilar här och var. Klättringen är fantastisk. Brant, stort, långt och länge. Ju högre upp vi kommer, desto mer släpper olustkänslan och övergår i ren och skär lycka. Värt att nämna är att replängd fyra troligtvis är felritad i Rockfaxguiden, lägg ett par säkringar högt i diedret och gå runt till höger i stället för att gå rakt upp. Daniel får en sexplusrepa igen på replängd sex (härifrån är resten av replängderna av den graden), jag får repa sju. Den hade vi tänkt undvika genom en låg travers till vänster eftersom jag inte lockades av guidens beskrivning: "not obvious and poorly protected". Ganska snart insåg vi dock att jag nu trots allt ändå stod vid den tidigare beskrivna passagen, och ja, då har man ju liksom inget val. Jag klev upp till höger, lade tre bra bitar och traskade ner åt vänster några meter för att trippa ut på det branta, steglösa svat med en liten längsgående flänsliknande formation att pincha med fingrarna. Sug in, kroppsspänning, och jag är förbi. Otroligt nöjd med min insats klättrar jag vidare och funderar inte så mycket på att passagen blir minst lika "poorly protected" för Daniel eftersom det rör sig om en travers. Ytterligare en hård repa var, och vi står på toppen!

 Daniel i början av replängd 2
 
 

Daniel närma sig slutet av repa 8, näst sista repan
 
På toppen efter ungefär nio timmars klättring (jag vet, vi är långsamma)

 
Det blev en lite kortare resa denna gång, och vi klättrade faktiskt inte mer än åtta leder: Puffrisset, By the dashboard lights, Vårkåt, Gamle Rev, Himmelen kan vente, Lys och skygge, Kveldskosen (film) och Fire försök (film). Jag är trots det väldigt nöjd. Det känns som om årets framgångar har öppnat upp flera möjligheter för oss framöver.
 
Kveldskosen, Paradiset
 
 
Fire försök, Store Festvågvägg

Daniel på väg att fira ner från toppen av Lys och skygge
 
 
Första fantastiskt fina replängden på Fire försök
 

Vyn från toppen av Store Festvågvägg efter Fire försök






onsdag 4 juni 2014

Bohus, Bohus, Bohus!

Så var det dags igen, redovisningen av årets Bohusresa över Kristi himmelfärd. Denna gång åkte Simon, Daniel, Sam och jag ner och bodde hos Joel och Linn i deras alldeles utmärkta undantagsstuga i Brodalen mitt i Bohusläns granitmecka. Vi frossade i klättring under tre och en halv dagar och avverkade ett antal leder i varierande stil. Bergkirstis polka, Bohusvals, Höstsonaten (Svaneberget), Melange (Tullbodarna), Prismaster, Rapé, Pekkas diplomtur, Fueled by coffe powered by bacon, Afterburner (Hallinden), Jäger, Yamamoto, Karl-Alfred, Feministiskt initiativ (Högberget), Chapman, Mallorol, Djurgårdsfärjan, och Årets bragdbestigning av Borlänges egen Wide Boy Daniel: Offline på Häller. Kanske har jag glömt någon led, men det som består i minnet är den fantastiska kvaliteten på lederna och det faktum att man faktiskt kan tradda på (eller långt över) sin gräns utan att behöva oroa sig för döden. Det är i Stockholmstrakten mer undantag än regel...

Melange, Höstsonaten och Daniels bragd Offline på film.
 




Daniel fokuserar på Melange, Tullboden. Sveriges finaste chippade 7-? Leden går i ett gammalt stenbrott.



Sam på Prismaster, Hallinden. En lång led där man hinner få lite flyt i klättringen, särskilt om den görs i en replängd.

Simon hittar balansen på Jäger, Högberget.
 




Simon slappnar av i solen medan vi andra kämpar på Melange, Tullboden.

Yours truly på Afterburner, Hallinden. Yes Simon, another stolen Picture. Put it on my tab.
 
Team Bohus 2014: Daniel "Offline" Johansson, Simon "Never weighted the rope even once" Schoepf, Sam "Bomber micro-wire" Wheadon och Mats "Close but no cigar" Isaksson.

söndag 21 juli 2013

Professor Grönbrink fabulerar, del II

Här kommer fortsättningen i serien om mina högst subjektiva tankar om lederna på Grönbrinksberget. I första inlägget förklarar jag lite om bakgrunden till projektet.

Vad betyder egentligen "heldag på Grönbrink". Ibland betyder det helt enkelt att man åker dit och klättrar tills man blir trött, eller tills dagen tar slut. Det händer också att det betyder att man åker dit och klättrar tills man psykar ur på något man trodde skulle vara en enkel onsight. Tradklättring är (i alla fall för mig) väldigt mångbottnat och komplext, och det kan vara svårt att förutse effekten av en psykande led även om man kommer upp med onsighten i behåll. Idag klättrade John och jag sex leder och varianter som någon av oss inte tidigare gjort, utöver det påbörjade John ytterligare en led som jag säkert får anledning att återkomma till. Jag beskriver lederna i den ordning de klättrades.

34) I-or 5a (5-): John ledde denna, ingen av oss hade någon anteckning i föraren men det är inte otroligt att vi klättrat den förut. Vi fortsätts förvånas över hur mycket klättring det ändå är på en hel del av lederna av denna grad. Vad jag minns upplevde vi inte säkringarna som otillfredställande.

Hanky Panky 5b (5): Jag ledde denna som helt klart var ny för oss båda. Den står inte med i pappersföraren, men däremot på Sverigeföraren. Ingen självklar linje, turen går mellan Antipasta och Ussi-Kussi som på så vis avgränsar leden. Helt ok klättring, kanske lite pilliga och bitvis glesa säkringar. Klipp gärna bulten på Ussi-Kussi och gå upp vänster efter denna.

36) Höstsaga 6c (helbultad): John ledde denna eftersom jag gjort den förut. Lite krystad i starten (INTE hålla i kanten på Snuffy Duffy!), därefter lättare men brant och fin väggklättring. Jag och många med mig tycker kanske att leden snarare håller 6b, men om du spar denna och kör den efter något psykbrytande så kanske den softa graden får huvudet på fötterna igen, så att säga...

25) Traktor, traktor, trång i ruffen 6a+ (6): Den här hade vi tjuvkikat lite på under förra besöket när vi klättrade den finfina Dr Grankvise möter bonden. Man börjar i kaminen och går ut vänster i en tvärspricka. Här placerade jag en klockren blå Alien och en rätt liten mässingskil. Sedan stod jag en lång stund och funderade på hur jag skulle ta mig upp de tre-fyra metrarna till bulten utan att ta i Dr Grankvise-sprickan. Kanske kan man stå off-balance på en valk på areten och sträcka sig upp till nyckelgreppet, men jag valde att ta i ett grepp i grankvisesprickan, lade en fin kil i densamma och klev upp på det innan jag gick höger och klippte bulten.  Efter bulten var det ett par hårda move innan klättringen lättade av lite. Jag tyckte att det kändes hårdare än en slät sexa, men lade den känslan i facket "taskigt ledspyke". Ganska glest med lägg, lite fnasig klippa och en hel del lavar en bit upp gjorde att jag inte kunde slappna av helt efter den hårdare passagen. Som jag klättrade leden (kil i Grankvise) tyckte jag ändå att den kändes säker, men ganska spännande. När John kom upp och levererade sin beskrivning av leden så fick jag tänka om. Kanske hade jag trots allt bra ledpsyke? Ett av Johns citat: "Ja, denna kommer jag garanterat aldrig att klättra igen". Bulten ser fräsch ut och jag såg krita på ett antal grepp, och till och med ett tickat grepp. Kanske klättras den på led titt som tätt, men jag misstänker ändå att den mest toppas.

Vid det här laget var bådas ledpsyke lite stukat, och vi diskuterade vad vi skulle göra härnäst. Innan vi åkte dit var tanken att vi skulle börja känna på klippans hårdaste led, Skinnhissen. Det varma vädret och känslan av att släta sexor var vår maxkapacitet gjorde att vi istället lade topprep på en stjärnbeströdd led som jag har sparat för framtida onsightpress:

19) Liliemarks träningsläger 6b (6+): Förarens ledbeskrivning lockar med antydan om fin klättring, men avskräcker med antydningar om glesa skitlägg och spröd klippa... Det blev som sagt topprep på denna, och så här i efterhand är det inget jag ångrar. Klättringen är superfin, jag upplevde den som ihållande, men egentligen helt utan hårda move. I början tittade jag efter lägg för ett eventuellt framtida ledpress, men gav upp efter ett tag. Den är nog rätt seriös att leda, men kanske jag återkommer till den så småningom. Det fanns krita på greppen, men jag misstänker att även denna led mest toppas.

20) Illaute 6a (6-): Direktinsteg till ovanstående, den naturliga starten. Inte hårt, stort och brötigt, lägg finns.

Efter ovanstående topprepspress var det återigen Johns tur att leda. Efter en del vånda valdes Chippendale Commodore 6c (7-). Fortfarande rätt skärrad efter Traktorn planterade han en fin blomlåda av C4:or och Aliens i en av tvärsprickorna strax ovanför kruxet (skaften rätt upp!) och klev över på 12:e mekanismen. Nej, jag kände inte direkt för att ta över leaden just då, men vi återkommer säkert till denna.

Snipp, snapp snut, så var denna delen slut.



onsdag 17 juli 2013

Professor Grönbrink fabulerar

Redan förra året kom John och jag överens om att det vore kul att utforska de leder på Grönbrinksberget som vi inte redan tidigare krälat oss upp för. För de som inte ännu upptäckt denna fantastiskt fina klippa så är det  en av Stockholms absolut bästa tradklippor, och även en av de större. Föraren nämner inte vilken bergart klippan består av, men det måste vara någon metamorf variant som gynnar bildning av tvärsprickor. Det har hänt mig ett antal gånger att jag undrar över var nästa lägg ska uppenbara sig, och plötsligt dyker det upp en solid kamplacering i en finfin tvärspricka som var helt osynlig nerifrån. Mitt första möte med Grönbrink var en inte alltför glamorös tillställning någon gång i början av nittiotalet. Jag var utrustad med klent ledpsyke, ett set wallnuts och några egenhändigt slingade hexor beställda från LG-Johansson. Jag har endast en anteckning i föraren från detta besök: Tutti-Frutti, 4+. Jag och många med mig har en tendens att undvika leder som vi inte har någon som helst kännedom om, särskilt när förarens beskrivning antyder att leden är svårsäkrad, kruxig eller rent ut sagt otrevlig eller farlig. Därför tänkte jag dela med mig av min egen subjektiva sanning och skriva någon rad om de leder vi klättrar oss igenom för att du som läsare i alla fall ska få ytterligare en subjektiv beskrivning att lägga till förarens. Stilen vi klättrar kan variera mellan ledklättring, andreman, topprep eller jumar om det så behövs. Jag tror och hoppas att jag kan ta mig upp för nästan alla leder klättrandes fritt, antagligen med undantag för Skinnhissen, 8-, och eventuellt någon till. För närvarande har jag 16 leder och instegs/utstegsvarianter kvar att klättra och jag kommer att inkludera både nyklättrat och gammal skåpmat. Vi kommer säkert att klättra om en del vi redan har gjort också. Beskrivningarna inleds med lednummer i Stockholmsföraren från 2008 samt lednamn och grad. Förstabestigare och årtal får ni leta upp själva. Kommentera gärna med egna åsikter, håll med eller säg emot.

2) Discotaket 6a+ (6): Jag och Daniel klättrade denna 2011. Förarens beskrivning är förfärlig. Jag känner till tre personer utöver mig själv som har klättrat leden och alla tycker den är väl värd att klättras, riktigt fin faktiskt! Ta med småkilar och någon stor kam till sprickan utöver det vanliga krafset. Lätt efter det brantare partiet.

3) Reggaesprickan 6a+ (6): Klättrades vid samma tillfälle som ovanstående. Också den fin och välsäkrad. Liksom ovanstående led är sexaklättringen över ganska snart och övergår i fyraklättring till topps.

18) Löjliga familjen 6c (7-): Jag testade denna 2010 men föll när jag skulle klippa andra bulten och backade därefter av leden. 2011 gick det bättre och jag ledde den i god stil. Klättringen är väldigt fin och ihållande som jag minns det. Säkringarna är mycket bra, men ibland får man gå på en bit innan det dyker upp något. Tre bultar samt eget skrot.

7) 12:e mekanismen 5c (5+): En av tre måsten på berget när det gäller 5+ (de andra två direkt nedan!). Inte ett hårt move och välsäkrad. En kanonled.

9) Uffes under 5c (5+): Som ovan, men med en liten skillnad, att passera det lilla taket är avigt... Superfin led.

14) Förhudsnisses flykt 5c (5+): Fin och välsäkrad klättring. Ihållande ett par meter när man kommer in i jamsprickan en bit upp. Fin travers längs andra tvärsprickan.

15) Ökad förhud 6b+ (6+/7-): Ledde denna led igår, ett direktutsteg till ovanstående. Tre bultar och diverse annat. Kruxig mellan första och andra bulten. Valfritt utsteg rakt upp eller fly ut till höger. Jag flydde förstås, men John följde rakt upp och det såg egentligen inte svårare ut. Men tunnare. Väl värd att göra!

24) Dr Grankvise möter bonden 5a (5-): John ledde denna i god stil igår, jag gick andreman. Mycket brant och fin klättring. Bra, men något spridda säkringsmöjligheter. Vid ett par tillfällen står man över senaste säkringsmöjligheten. Denna kan jag varmt rekommedera. Jag klättrar inte 5- så ofta, men kommer nog att vilja leda denna. Mycket fin!

39) Ussi-Kussi 5b (5): Vad ska man säga? Inte fint, inte välsäkrat, inte fast. Av någon anledning sitter det en bult i början, antagligen så att man ska luras upp i den i huvudsak osäkrade linjen. Kan du klippa bulten är i och för sig den resterande klättringen inte svår. Närmar sig kategorin esoterisk klättring. Jag kunde visserligen uppskatta den på något plan eftersom jag gillar att slinga lösa block och lägga en camalot #6 i paraplyläge...

17) Clark Kent direkt 6a+ (6): Den här har jag klättrat som försteman minst tre gånger. Nu senast i söndags. Ihållande klättring och bra men lite spridda säkringar. Om du behåller vidvinkelseendet och är händig med småkilar är leden välsäkrad, klättrar du desperat och inte kan hantera småskrot upplevs den säkert som spännande. En mycket välförtjänt stjärna i boken!

Fortsättning följer!



måndag 21 maj 2012

Klättring nästan på riktigt...

Även om långturer ligger allra högst på önskelistan så kvalar sprick/tradcragging in som mycket god tvåa. Bohuslän är förstås ett fint ställe att ägna sig åt denna syssla. Branta fina bohussprickor från insteg till utsteg i fantastiska miljöer lockade i helgen ut en stor del av alla vintertrötta gymråttor med tradambitioner. John, Daniel, Björn, Vicky, Kasper och jag drog iväg från Uppsala i tre(!) bilar av rent logistiska anledningar. Vårvädret hindrade tyvärr Pelle från att följa med. Man börjar inse varför det är tunnsått med tradklättrande lantbrukare med mjölkkor. Klättertorpet vimlade av kändisar, kompisar och folk man bara sett på olika klättergym. Finfina leder gjordes i varierande stil: Vilskudd, Birgers borst, Granitbiten, Tor line, Internationalen, Slim line, Mallorol, Bagatell, Järnkaminen etc, etc. Mest ägnade vi oss åt ledklättring, men även något topprep riggades trots protester från vissa håll. Långa dagar varvat med dålig kosthållning resulterade i att man efter några dagar blev rätt sliten. Hobo i Lysekil (bilden) var det enda ställe vi kunde övertala att dra igång köket vid elvasnåret ett par kvällar i rad. Schysst personal och helt ok mat, särskilt med tanke på att annat inte fanns att tillgå... Filmen visar mitt och Daniels försök på Tor line, samt facit: Stefan Lindström som cruisar förbi det vi andra tyckte var rätt tungt. Sista klippet i filmen visar något som kanske inte var så tungt, men däremot krävde ett visst mått av balans. Kruxet på Birgers borst, 6+, har nog spottat av en och annan som anser sig vara sexaklättrare. Så även mig. Daniel föll en gång på kruxet, jag hade mitt häng strax före. En bomberplacering strax innan balansgången stärker själen, men turen får nog ändå sorteras under fliken karaktärsdanande leder. Fina dagar, tack John för självuppoffrande guidning.

söndag 25 mars 2012

Typ retroflashförsök på Stålfinger, 7-, Simonsberget

Jaha. Inte för att jag gjort den på led förut, jag har nog inte ens klarat den på topprep, men jag tänkte att nu är det dags att leda härket. Utan att prova sekvenser och säkringar. Ok, jag hade ett litet försök innan filmen, men kunde inte ens lägga andra kilen, så det räknas knappt. Klart nöjd trots fallet, jag tog mig ju förbi kruxet... Dvs: i princip, nästan i stort sett en on sight. I princip. Hade tänkt testa Ricksgränsen också, men jag blev så trött. Sååå trött. Tack Patrik för dyyynaaamisk säkring, och Nick för filmning och brittisk sarkasm.