Visar inlägg med etikett Sport. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sport. Visa alla inlägg

söndag 24 mars 2013

Veckans vägg: Dödskalleberget

Patrik, John, Malin, Joaquim, Magnus och jag åkte iväg till "Veckans vägg" som  den här gången blev Dödskalleberget på Tyresö. Att besöka Tyresö är verkligen ett måste för klättrare som bor i Stockholm/Uppsalatrakten. Många klippor har fantastiska leder i fin miljö. En hel del klippor här lider dessvärre av accessproblem. Parkera på angiven plats och uppträd sansat och diskret, även om du kanske blåste ditt trettionionde press på drömleden... Nåväl, Dödskalleberget skulle det handla om denna gång. Vi följer även denna vecka i bultkommitténs spår, några av lederna som avverkades idag bultades helt eller delvis om så sent som förra helgen. Bra jobbat, och stort tack till alla som bidrar! Diana, 6c+, namnlös, 5a/5b, Gammelgäddan, 6a+, Asers arete, 6c, och Ahlgrens bilar, 6a (6c??) klättrades i olika stil. Fin dag, men för egen del så kändes formen betydligt bättre förra helgen.

 
Jag på Diana, vi kan väl säga att det inte gick riktigt som jag hade tänkt. Foto: John Juter

 
John cruisar Asers arete. Foto: Joaquim Bermudez

 
Joaquim på Gammelgäddan, Mio, 7b+ syns mitt i bild.

 
John highsteppar på Ahlgrens bilar. Min flash tyckte jag gick smärtfritt och graden, ja 6a kan stämma. När jag sedan toppade den för att rensa qd:s och ankare, då kändes det mer som 6c/7a. Svaklättring i ett nötskal... Foto: Malin?

söndag 17 mars 2013

Stora Skramsö!

Jag har länge sett fram emot att klättra på denna klippa. Kanske för att den sägs vara en av de absolut finaste klipporna i Stockholm, men också av den enkla anledningen att den ligger lite svårtillgängligt till i fin skärgårdsmiljö. Det hindrade tydligen inte de fyra (!) replag som promenerade över isen för att besöka klippan denna soliga söndag i mars. Jag känner eller känner till i princip alla som var på Skramsö den här dagen. Det visar viken liten klick människor som söker sig dit... Fler förtjänar att uppleva den härliga miljön, den fantastiska stenkvalitén och de superfina leder som går på klippan. Föraren antyder skräcksäkrade tradturer och dödsbultade sportleder, men efter bultkommiténs besök förra året så känns många av lederna riktigt inbjudande att klättra. John och jag toppade Alnus mortua, 7a trad, och Easy go, 7b sport, två väldigt fina leder. Corpus cadens, 6c, leddes i mulet väder vilket fingrarna inte gillade även om leden i sig var fin även den. Vi fortsatte med Jahve, 6b+, och Madonna, 6a+. Det mesta är väl förberett med ankare. Enstaka skräckturer finns säkert kvar, men Skramsö är definitivt en klippa att besöka för både tradtroll och sportnisse. Man kan nog gå på isen ett tag till, men sedan är det kanot eller vad/simning som gäller. Simon, Sebastiaan, Erik och Daniel: det kommer fler chanser, jag ska helt klart tillbaka inom kort.Tack Michael Collins för bilden på mig på Madonna!
John på Jahve, 6b+.
 
Jag på Madonna, 6a+


John följer på Madonna.
 
På toppen...
 
På väg hemåt.

 
Mike har känt på Corpus kadens

lördag 28 april 2012

Sport och trad vid Morarna (Gålö)

Efter lite trix hade jag alltså lyckats inbilla John att det var till Morarna han ville. Det är en bit att åka, men klippan ligger i solen och det finns flera 7a+, 7b och 7c med stjärnor. Eftersom John är i toppform och därmed har skickat boulderproblem som alldrig förr den senaste tiden var han inte sen att nappa på förslaget. Målet var att bättra på sitt personbästa när det gäller sportklättring. Jag hade förstås annat i tankarna. En av de mer omskrivna, baggade och stjärnbeströdda tradturerna i stockholmsområdet i grad 6+/7- finns på klippan. Ondskans hemvist sattes upp av den gode Jan liliemark och hans kumpan Jeremy Shehan -83. Årgången, och det faktum att Jan har satt upp leden gör att man bör ta graden med en nypa salt. Mr. Tor Lines turer är vad man brukar kalla old-schoolgraderade. Nåväl, John valde efter ett tag ut en lämplig led. Valet föll på en 7a+ stockholmsklassiker med ifylld stjärna: En negerleksak.
Leden erbjuder 20m svagt överhängande och ihållande grepp och stegklättring. John körde ett par vändor på topprep innan han gjorde ett riktigt bra ledpress på tredje åket. Allt gick bra tills tre meter under toppen då ett steg frasade sönder och störde rytmen. Det var förstås mitt fel. Jag hade påbörjat förstörelsen av steget på mitt åk strax innan, och nu blev påfrestningen för stor. Han tog den på fjärde åket, andra ledpresset. Härligt John! 7b nästa, du har det redan i dig! Jag var rätt nöjd över att faktiskt kunna göra alla flytt på topprep redan första åket (dock med flera häng), och jag gjorde till och med ett ledpress. Kanske går det inom en inte alltför avlägsen framtid. Efter en del säkrings- och betaångest för den från marken synliga delen av Ondskans hemvist hade jag bestämt mig för att det var dags att göra ett försök. Trots en del blöta och slemmiga grepp gick starten bra.
Mitten var lite mer sparsamt säkrad och där började pumpen smyga sig på också. Allt tuffade dock på som det skulle till andra tvärsprickan, den lilla traversen och upp en bit till. Härifrån klättrar man upp för den avslutande sprickan. Jag skulle kunna skylla på blöt klippa, eller de 60 meter 7a+klättring jag hade i underarmarna, men faktum är att jag inte kunde klura ut betan. Jag tog mig upp "with a little help from my friends", men jag gjorde inte kruxmovet. Det var i alla fall en liten tröst att John (som gick andreman) hängde på samma ställe, han är ju trots allt 7a+klättrare numera... Efter att ha testat några varianter lyckades han klura ut en lite märklig lösning som jag ska försöka komma ihåg till nästa gång. Malin ägnade dagen åt promenader, solade och fotograferade (se bilder) och hävdade bestämt att hon var nöjd med det. Jag misstänker att John får betala för bristen på lämplig Malinklättring på klippan vid senare tillfälle.