torsdag 22 december 2016

Svartgöl

Blött, kallt och mörkt. Dessa tre ord brukar sammanfatta senhösten och innebära att klättersäsongen är över. Men icke!  
Efter diverse tågdebakel och kringgående av Stockholmtrafikstockningsfredagseftermiddag sammanstrålade vi på Max i Norrköping för mat och vidare bilfärd mot Svartgöl.

Svartgöl ligger mitt i de mörka östgötska skogarna strax söder om Linköping, närmare bestämt mellan Kisa och Rimforsa. Klippan beskrivs som Östergötlands (och med största sannolikhet även Sveriges) främsta aidberg. Här hålls varje år, i månadsskiftet november/december, en aidklätterträff för likasinnade. Träffen var målet för resan.

Ordagrannt översatt betyder aid - HJÄLP! Vilket har sin förklaring i: 1) Den typiske Aidklättraren är värdelös på att friklättra. Och behöver således ta tag i de egenhändigt placerade säkringarna och dra sig upp i dessa, för att på detta sätt fuska sig uppför klippan. 2) Behöver faktisk hjälp, då den Svenska psykvården är på upphällning. Mer om detta senare.

Med på resan var Nisse, Björn och jag. Vi alla tre hade flytt vardagsstressen för att få en helg att bara vara sig själv och lugna nerverna lite… De sista kilometrarna i bilen förhörde vi Björn som är något av en sensei på området hur aidklättring egentligen går till. 
Huruvida det var place it, ”X” it, paste it eller omvänd ordning (gällande heads) därom tvista de lärde. Kontentan blev att det faktiskt var skit samma bara man kom upp enligt sensei! Wax on - wax off helt enkelt.

Träffen hade samlat ett tjugotal klättrare från både öst, väst och norr. Vilket i sig var något slags rekord. Föredömligt nog hade ett militärt 20-mannatält med kamin införskaffats av arrangörerna, för både samkväm och sömn.

Då säkring av försteman vid aidklättring förefaller ungefär lika roligt som att se på när färg torkar bestämde vi oss snabbt för att alla tre skulle repsoloklättra.  Vilket innebär att repet förankras för drag uppåt vid insteget och säkringen sker för egen hand med någon snillrik metod direkt från selen.

Första dagen begav vi oss till den mytomspunna Grisväggen då ryktet om laserskurna spricklinjer lockade. Efter ett platt däck, flytande däck på burk, 12 V kompressor och en kort anmarsch var vi på plats. De laserskurna sprickorna lyste med sin frånvaro men glada att äntligen få klättra avverkade vi varsin A2:a och nån enklare A3:a innan det var dags att dra sig mot tältet i pannlampans sken. Vid tältet fick vi vetskapen att det minsann inte var någon gris vi bestigit utan en val. Och att Grisväggen minsann inte låg där Valväggen låg utan lite mer till vänster om höger…ja ni fattar.        

Under lördagskvällen växte rövarhistorierna ikapp med intaget av lika delar glögg och whiskey. För de som vidare behövde kyla sina nerver efter dagens klättring fanns möjlighet till ett uppfriskande dopp i sjön.

Hur var det med den svenska psykvården då? Jo då aidklättraren tenderar att dra sig till tunna och näst intill obefintliga linjer för den maximala upplevelsen, följer att säkringarna blir små och opålitliga för fall. Ett fall kan därför få fatala konsekvenser. Således kan aidklättrarens diagnos fastställas till ett fullt utblommat självskadebeteende. Detta återspeglas även i gradskalan som beskriver vilka följder ett fall kan få, typ enligt följande:

A1: nära döden
A2: nästan död
A3: döden
A4: mera död
A5: totalt död (inkl. säkringsman)

På söndagen spelade vi ut ett säkert kort och besökte Gölväggen där Cancerlav, Oskledaren och Östgöta speedboogie avverkades i god fuskstil innan hemfärd. Aidclimbing in a nutshell!

//Daniel