För några veckor sedan var det dags att försöka få till en dags traddande igen. Denna fredagkväll styrde Björn och jag bilen från Almunge mot Ljungaverk en bit inåt landet i höjd med Sundsvall, ca 4.5h från Uppsala. Vid Gävle bro plockade vi upp Daniel. Ovanför Ljungaverk ligger Getbergets alpinanläggning. Vi parkerade på toppen och tältade på den enda plana och lerfria platsen på området: under sista stolpen till T-liften. Planen var att klättra hela lördagen, eftersom Daniels och min permission inte sträckte sig längre, och sedan släppa av Björn vid Brattberget framåt nattkvisten så att han skulle kunna fortsätta att förlusta sig med ett gäng Uppsalaklättrare som trodde att vädret skulle hålla i sig hela helgen. I sista minuten lyckades jag lura ut Johan Hedman för att komplettera upp till jämna replag. Johan är en lokal klätterprofil som till allra största del har utvecklat Getberget. Bättre guide går knappast att få! Lederna vid Getberget är hjälpligt beskrivna på Sverigeföraren och vägbeskrivningen från alpinanläggningen stämmer rätt bra. Det som det inte står så mycket om är att en storm fällt det mesta av skogen, och att det därför kan vara lite bökigt att ta sig fram i terrängen. Lederna är till övervägande del fantastiskt fina sprickleder, de flesta (alla?) utrustade med firningsankare. Nästan allt vi klättrade var välsäkrat och på fast och fin klippa även om en del leder kändes lite skitiga här och var (sand, inte mossa). Trots en relativt stor ansamling av väldigt fina leder i överkomliga grader har inte massorna hittat hit, och det är synd. Getberget är nämligen en av de absolut finaste klippor jag har klättrat på i det här landet. Ta med alla kammar ni har, och fattas det i större storlekar får ni låna era kompisars prylar. Med stort menar jag motsvarande Camalot #5 och uppåt, gärna dubbelt upp för vissa leder... Grader är ju alltid svårt, men gillar man sprickor kommer man nog inte att tycka att graderingen är hård, snarare tvärt om. Förare finns på flera olika håll och graderna skiljer sig en hel del för vissa leder mellan dessa. Notera att det finns två separata klippor, den bortre ca hundra meter längre bort längs huvudstigen och sedan ner. Dessa kallas på Sverigeföraren för Övre västra väggarna. Vi kommer definitivt att besöka Getberget igen, och gillar du sprickor så bör du också åka hit!
Ps. Ibland känns det tungt att skriva blogginlägg. Då kan det räcka med ett "Skriver du på Uppsala stenar? Jag har den på min feed" för att man ska orka med ett inlägg till. Tack Gustav!
Daniel rensar efter att ha klättrat Camalot 1-sprickan
Daniel är förbi det svåra på den ihållande andrarepan på Två bleka kompisar
Topprepet hänger på Vildvittran, en led vi har anledning att återkomma till. Inte så lång, men fantastiskt fin och ihållande. Slutet på Två bleka kompisar kan ses upp till vänster i bild, låt er inte avskräckas av den inte fullt lika fina förstarepan.
Johan delar upp racket och överger oss för invigningsfesten till nya boulderhallen i Sundsvall. Björn funderar på om han ska klättra vidare eller... jo det måste man väl!
Daniel rackar på med allt vi har inför Ormen Långe, rekommenderas varmt!
Zig-zag sprickan/Z-sprickan? Gjord och ser fin ut. Fler linjer finns, även ogjorda fina sådana...
Det blev en resa i år i alla fall. Förra året regnade den planerade Lofotenresan bort och blev något annat i stället. I år åkte vi upp precis efter en lång period av instabilt väder. Vi hade mestadels sol, kyligt i början och varmare i slutet. Som vanligt hade Daniel högt ställda krav för vad vi skulle prestera under resan och för ovanlighetens skull höll jag i stort sett med om vilka leder vi skulle försöka oss på.
Puffrisset, vår Marmotkupol nere på campingen vid Kalle
Efter framgångarna på Kennys crack i våras så kände vi oss båda starka nog att gå på ett par leder som vi har pratat om och drömt både ljuva drömmar och mardrömmar om. Vårkåt, 7 (145m), på Jomfrupillaren och Himmelen kan vente, 6+ (310m), på Presten, ligger båda på topp-femtiolistan i Rockfaxguiden. Graderna kanske inte imponerar, men vi hade aldrig tidigare givit oss på en tradsäkrad kortare multipitch av graden sju, och definitivt inte en trehundra meter lång och ihållande sexplustur på Presten. För de som inte har klättrat multipitch trad kan nämnas att det oavsett graden alltid finns ett visst mått av äventyr med i leken. Man kan klättra fel, vädret kan slå om, svår- eller osäkrade passager etc. När man skruvar upp svårighetsgraden kommer den potentiella effekten av tidigare nämnda äventyrsmoment att bli större. Nåväl, dag två skulle Vårkåt angripas. Eftersom Daniel generellt sett gör bättre ifrån sig på hårdare repor (notera att detta inte är ett erkännande att Daniel klättrar bättre) fick han inleda med den första sjuminusrepan. Kruxet på förstarepan är i stort sett att lätta från backen. Det gick galant, och jag följde utan större problem. Andrarepan (6+) har av somliga beskrivits som "kanske den finaste jamsprickan på Lofoten". Jag funderade över denna formulering medan jag lade säkringar och klättrade vidare på den lite skitiga och (på ett negativt sätt) uppspruckna klippan. Man klättrar sedan förbi en bred spricka och rundar ett litet tak. "När ska det börja" tänkte jag, och plötsligt insåg jag att det minsann hade brantat till sig och att det nu inte fanns något annat att klättra på än en solid, fin och ihållande handjamspricka! Min bästa gren... Upp, göra stand, ta upp Daniel och begrunda kruxrepan vi hade ovanför oss. Daniel rackar på och ger sig iväg. Det är en spricka som smalnar av och blir en söm, som sedan vidgas igen. Replängden avslutas med stora händer och lite off-balance. Kruxet är tunt, små grepp och steg en kort passage innan sprickan vidgas igen. Daniel tar ett par häng innan han är uppe, tredje- (7) och fjärderepan (5-) dras ihop. Jag följer förvånansvärt nog fritt, och vi är uppe! Jag ser det som en framgång, Daniel som ett bakslag. Se där vad högt ställda förväntningar kan ställa till med...
Andra repan (6+), Vårkåt
Mitt mellan kruxen på tredjerepan (7), Vårkåt
Ett par dagar senare hade vi enats om att Himmelen kan vente var rätt sätt att angripa Presten i år. Presten är en av Lofotens största granitkoner med leder på. Naturligtvis inte lika stor som Storpillaren, men ändå. Tidigare har vi klättrat Vestpillaren (6, 467m) några gånger. Himmelen kan vente är nog näst på tur vad gäller svårighetsgrad om man vill hela vägen upp. Av nio replängder är fem 6+, varav fyra utgör de sista replängderna på leden. Ihållande med andra ord. Det är kallt och mulet när vi börjar gå mot insteget. Känner mig inte direkt som stålmannen när klättringen börjar. Jag inleder med en lätt repa och tar upp Daniel till stand under den första sexplusrepan. Den är lång och sprickan är bred. De två Camalot-fyror vi har med är av ringa värde på denna replängd. Jag mår lite illa. Daniel traskar på och säkrar replängden med stor uppfinningsrikedom. När jag följer finner jag alla möjliga lustiga och inte så lustiga placeringar: ytte-pytte mässingskilar, riktigt grunda offsetkammar och listigt inlirkade kilar här och var. Klättringen är fantastisk. Brant, stort, långt och länge. Ju högre upp vi kommer, desto mer släpper olustkänslan och övergår i ren och skär lycka. Värt att nämna är att replängd fyra troligtvis är felritad i Rockfaxguiden, lägg ett par säkringar högt i diedret och gå runt till höger i stället för att gå rakt upp. Daniel får en sexplusrepa igen på replängd sex (härifrån är resten av replängderna av den graden), jag får repa sju. Den hade vi tänkt undvika genom en låg travers till vänster eftersom jag inte lockades av guidens beskrivning: "not obvious and poorly protected". Ganska snart insåg vi dock att jag nu trots allt ändå stod vid den tidigare beskrivna passagen, och ja, då har man ju liksom inget val. Jag klev upp till höger, lade tre bra bitar och traskade ner åt vänster några meter för att trippa ut på det branta, steglösa svat med en liten längsgående flänsliknande formation att pincha med fingrarna. Sug in, kroppsspänning, och jag är förbi. Otroligt nöjd med min insats klättrar jag vidare och funderar inte så mycket på att passagen blir minst lika "poorly protected" för Daniel eftersom det rör sig om en travers. Ytterligare en hård repa var, och vi står på toppen!
Daniel i början av replängd 2
Daniel närma sig slutet av repa 8, näst sista repan
På toppen efter ungefär nio timmars klättring (jag vet, vi är långsamma)
Det blev en lite kortare resa denna gång, och vi klättrade faktiskt inte mer än åtta leder: Puffrisset, By the dashboard lights, Vårkåt, Gamle Rev, Himmelen kan vente, Lys och skygge, Kveldskosen (film) och Fire försök (film). Jag är trots det väldigt nöjd. Det känns som om årets framgångar har öppnat upp flera möjligheter för oss framöver.
Kveldskosen, Paradiset
Fire försök, Store Festvågvägg
Daniel på väg att fira ner från toppen av Lys och skygge
Första fantastiskt fina replängden på Fire försök
Vyn från toppen av Store Festvågvägg efter Fire försök
Daniel:
Helgens äventyr handlade för egen del till stor del om motivation. Men äventyret började långt utanför min kännedom.
Det underbara livet som småbarnsförälder fortskrider men med allt mindre tid för klättring. Kan hända att man hänger några sekunder på fingerbrädan, sorterar racket för fjärde gången den här veckan eller bläddrar i föraren över landet långt bort. Att jag dessutom flytt Uppsala/Stockholms goda förutsättningar till inomhusträning under vintertiden gör mig varken till Honnold eller Hill. Jag lägger upp en strategi inför middagen om hur jag ska förhandla fram egentid senare i vår.
Strategin är överflödig. I smygkontakt med Mats har min älskade Sanna planerat en 30 års present ut över det vanliga. Målet är Kennys crack i Jonsbo, Östergötland. Motivationen infinner sig blixtsnabbt och pusselbitarna faller på plats om hur man skapar förutsättningar för det psykologiska kännetecknet.
Välj en tydlig linje: Tydligare än Kennys crack blir det inte. En 18 meter lång spricka i en annars blank vägg. Himmelriket för sprickklättraren med allt från fingerlocks, klockrena handjam och offwidth till ett markant tak med en avslutning över läppen som närmast kan beskrivas som en valross simmandes i mjölksyra.
Välj en ny destination, en plats du inte varit på: Upptäckarglädjen och förväntningarna blir så mycket mer. Östergötland har vi länge pratat om och förväntningarna infinner sig. Vi passar på att spana i några framtida pärlor att återkomma till.
Välj årstid. Inte bara på grund av rätt luftfuktighet eller minst möjliga mm regn/dygn. Utan för att våren skriker motivation ända ut i dina stelfrusna fingertopparna som fått äta Moon i flera månader i sträck.
Sist men inte minst: Glädjen att få klättra med likasinnade, motivationen i replaget och en härlig blandning av eufori och tävlingsinstinkt när man lyckas.
Mats:
Ok, vi filmade. Tyvärr är filmsekvenserna inte från de egentliga bestigningarna (batteritorsk). Det är Daniels andra vända med skrot kvar sedan tidigare, men han kommer inte till topps förrän nästa press (dagen efter). Det är min första vända på filmen, men eftersom Daniel inte kom upp så tänkte jag att jag inte har en chans att sätta den på första vilket gjorde att vi inte tog oss tiden att rensa. Lite synd, eftersom det faktiskt (med nöd och näppe) gick. Nåväl, när vi till sist båda två gjorde leden i god stil kändes det stabilt på alla sätt och vis. Och vilken lycka att vi båda faktiskt satte den! Vill du ha hemlig beta om hur kruxet lämpligast forceras, klicka här.
Ska ni kolla på filmen med musik får ni sätta er vid en dator. Ni vet, en sån där stor kloss med separat skärm och tangentbord. Anledningen är musiken på filmen, vilken gör att youtube kan bestämma att det är ok att peta in reklam, och att det inte ska gå att titta på filmen i din telefon. Jag köper det, för jag vill ha musiken där (Daniel är helt med mig på detta)... Så sätt dig vid datorn, välj HD och fullskärm, vrid upp volymen till max och låt dig inspireras och motiveras av karateklättring i södraste Östergötland:
Eller så tittar ni på filmen "au naturelle", utan skön musik, men med andra sköna ljud:
Kriget är över, problemet är bestiget. Revolvern är kronan på verket av alla de bizarroboulders som det nya området har att bjuda på. För mig är det helt klart det mest krävande jag gjort i boulderväg, två-tre snäpp hårdare än både Split personality (jam style) och Klassklyftan. Hur graderar man något som inte kan jämföras med något annat överhuvudtaget? Det finns vissa likheter med För fet för att fistas, som jag faktiskt inte har gjort ännu, men för mig är Revolvern mer jämnsvår. Så när som på ett dolt fotsteg och ett par risiga slopers att slappa så finns varken grepp eller steg. Det är smearade fötter, jam, kamin, stäm, kroppsspänning och någon sorts konstiga horisontella armbars/sloperslappande som krävs med min beta. Urtoppningen underlättas om man har lång arm, stor näve och cornflakesbringa. Jag är i alla fall begåvad med två av tre... Jag har ett par projekt kvar att få till, sedan är det dags att lämna över området till er starka busar. Då får ni tycka till och gradera ner allt jag tyckt varit hårt, peta bort stjärnor och göra egna FA.
Även om långturer ligger allra högst på önskelistan så kvalar sprick/tradcragging in som mycket god tvåa. Bohuslän är förstås ett fint ställe att ägna sig åt denna syssla. Branta fina bohussprickor från insteg till utsteg i fantastiska miljöer lockade i helgen ut en stor del av alla vintertrötta gymråttor med tradambitioner. John, Daniel, Björn, Vicky, Kasper och jag drog iväg från Uppsala i tre(!) bilar av rent logistiska anledningar. Vårvädret hindrade tyvärr Pelle från att följa med. Man börjar inse varför det är tunnsått med tradklättrande lantbrukare med mjölkkor. Klättertorpet vimlade av kändisar, kompisar och folk man bara sett på olika klättergym. Finfina leder gjordes i varierande stil: Vilskudd, Birgers borst, Granitbiten, Tor line, Internationalen, Slim line, Mallorol, Bagatell, Järnkaminen etc, etc. Mest ägnade vi oss åt ledklättring, men även något topprep riggades trots protester från vissa håll. Långa dagar varvat med dålig kosthållning resulterade i att man efter några dagar blev rätt sliten. Hobo i Lysekil (bilden) var det enda ställe vi kunde övertala att dra igång köket vid elvasnåret ett par kvällar i rad. Schysst personal och helt ok mat, särskilt med tanke på att annat inte fanns att tillgå... Filmen visar mitt och Daniels försök på Tor line, samt facit: Stefan Lindström som cruisar förbi det vi andra tyckte var rätt tungt. Sista klippet i filmen visar något som kanske inte var så tungt, men däremot krävde ett visst mått av balans. Kruxet på Birgers borst, 6+, har nog spottat av en och annan som anser sig vara sexaklättrare. Så även mig. Daniel föll en gång på kruxet, jag hade mitt häng strax före. En bomberplacering strax innan balansgången stärker själen, men turen får nog ändå sorteras under fliken karaktärsdanande leder. Fina dagar, tack John för självuppoffrande guidning.
Ok, nu var det Johns tur att lura ut mig på något han var sugen att göra. Han lockade med Omnivour, 6b, något så ovanligt som en kaminboulder. Dessutom fanns ett ogjort bisarrt utsteg genom ett alldeles för litet hål. Oemotståndligt med andra ord. Jag övertalade Daniel om att det var mycket bättre att åka till IOGT än att klänga på Predik en kall kväll som denna. När vi väl kom fram var hål-urtoppningen inte bara gjord, den var även repeterad. Johan och John hade förstört allt. Jaha, vad göra nu då? Nåväl, med mina modiga 85kg och ett BMI i intervallet "överviktig" skulle jag ialla fall bli tjockast hittills genom hålet. Det fick duga som morot. Jag måste erkänna att bestigningen innebar mer arbete än jag hade förväntat mig. Ett stort mått av ångest infann sig också i den allra trångaste passagen. Daniel fick ordentlig kramp i magmusklerna på insteget, jag krampade ena latten någonstans nära slutet. Filmens längd, ca 6 min, motsvarar den tid både Daniel och jag behövde (sex minuter var alltså) för att med små peristaltiska rörelser sakta låta oss förlösas genom hålet. Efteråt kändes det ungefär som om vi hade avverkat en heldag tradklättring. Ingen trötthet i fingrar och underarmar, men däremot en viss matthet i hela kroppen. Omnivour med förlossningsurtoppningen rekommenderas varmt och skulle få stjärnor om jag någonsin skrev en förare. Åk gärna dit ensam för att verkligen få känna paniken när du tror att du varken tar dig upp eller ner. Naturligtvis var det inte Omnivour som var orsaken till Johns besök. John, Johan, Patrik, Daniel och jag klängde även en del på Iso karhu och Karhu med viss framgång för några av oss. Vi gjorde även en del icke-beskrivna men antagligen gjorda varianter på traverser och mantlingar. Fina block, men respektera markägarens önskan att inte störa hästarna som släpps ut i hagen vid månadsskiftet maj/juni.
Jag, Daniel och Sanna fick lite tid vid nya stället idag. Daniel plockade två av högbollarna enkelt. Vi får återkomma om namn och grad. De är båda så höga att jag nog inte kommer att klättra dom alls faktiskt. Jag fick även till Helges cellvägg, 6a (alla tre i första filmen). För att straffa Daniel för att han snodde högbollarna jag i och för sig aldrig skulle ha kommit på tanken att klättra, så klippte jag ihop en fin liten film om ytterligare en absurditet jag fick FAn på: Skotten i Knutby, 6b (andra filmen). Notera spottarens bistra uppsyn och totala fokus på klättraren. Tycker själv det är klassikerpotential både för problemet och filmen, men misstänker att Daniel tycker annorlunda... Förlåt Daniel. Du är bäst, det vet du. Totalt fyra nya problem, bra dag med andra ord.
Det var upplagt för sendarfest när fem av Uppsalas sprickaficionados samlats för att under guidning av förstabestigaren repetera sprickan. Fot- och handbeta haglade genom luften, handjam testades och förstabestigarens visdom förkunnades. Den magra utdelningen blev en (1) ynka repetition, kudos till Björn! Tyvärr hade jag gett upp hoppet vid det laget, så det fastnade inte på film. John kom upp från sitten, men ville inte ta sig igenom den toppdriva av snö som bildats sedan jag gjorde problemet i fredags. Inte ens förstabestigaren själv kom upp. Kvällens citat: "det såg lättare ut på filmen". Bevara gärna den minnesbilden. Kul problem som definitivt är värt fler besök. Senare gjordes några press på Kashmir. Björn kom upp för första gången, Daniel gjorde laps, medan John och jag får lägga minst ytterligare ett besök för att ticka av denna klassiker.
Första klippet visar Emils "Finders keepers", aka Emils spricka. Första försöket. Fin, men jag hade nog tänkt strunta i crimpen på slutet. Nästa gång. Andra klippet visar OS FA:n av ett problem jag döpt till Rena rama stölden! och är 6a som ståstart. Namnet kommer sig av att Emil, som hittade sprickan, inte toppade ur och därmed enligt uråldriga självskrivna boulderlagar missar FA. Dessutom tycker jag man ska strunta i areten. Sitten tog jag först på andra, och med mina händer var det inga bomberjam. Jag tyckte nog det blev 6b med min storlek (10), lättare med mindre, svårare med större händer. Rena rama Indian Creek-sprickan. Sista problemet är en liten bonus. OS FA, grytstart, off-fist(?!), lowball låter väl lockande? Kanske 5c/6a. Faktiskt fler moves än man kunde tro, och värd att göra om man ändå stannat bilen där. Den ligger 30-40 meter längre in i skogen. Fina problem, men stressigt. Jag gjorde allt inkl promenader på 40 minuter för att hinna med ett föräldramöte. Jag får åka tillbaka och njuta till fullo någon gång.
Jaha. Inte för att jag gjort den på led förut, jag har nog inte ens klarat den på topprep, men jag tänkte att nu är det dags att leda härket. Utan att prova sekvenser och säkringar. Ok, jag hade ett litet försök innan filmen, men kunde inte ens lägga andra kilen, så det räknas knappt. Klart nöjd trots fallet, jag tog mig ju förbi kruxet... Dvs: i princip, nästan i stort sett en on sight. I princip. Hade tänkt testa Ricksgränsen också, men jag blev så trött. Sååå trött. Tack Patrik för dyyynaaamisk säkring, och Nick för filmning och brittisk sarkasm.
Linje: spricka eller annan svaghet i berget som möjliggör bestigning.
När jag klättrar på bult har jag ibland svårt att förstå var jag ska. Tre bultar inom räckhåll varav två inte tillhör leden du klättrar, ta det greppet men inte det osv. Jag tror en av orsakerna till att jag gillar tradklättring (och särskilt sprickor) är de givna linjerna. En logisk väg, som dessutom är möjlig att säkra naturligt på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt. Idag blev det inte trad, inte ens rep. Däremot blev det tre linjer. De två första är mycket fina, även om det inte hade gjort något om de var en meter högre.
Runsa är en mycket fin trad/mixklippa som gör sig bra på våren. Daniel och jag har kämpat på Pim Pim i ett par år nu, men den gick ner först igår. En ballnut-etta håller nerverna någotsånär i styr, men en skitkrimp och ett litet gömt steg gör att tvivlet lätt smyger sig på (se filmen på mig vid 2:35). Pelles fingrar kämpade mot kylan, men Vampyren blev i alla fall repeterad. Som en Jehu blir nog nästa projekt för Daniel och mig. Det tidigare så nödvändiga lilla steget på slutväggen ligger i topplocksfickan på min ryggsäck, men i år känns det möjligt att göra urtoppningen utan det. Säkringar finns det, fast den första av de två bultarna är inte riktigt i skick. På det hela taget en riktigt lyckad dag.
Här kommer en liten vägbeskrivning/filmsnutt på en gömd/glömd linje i Källberga. Då jag berättat för alla som orkat lyssna om en ny linje var jag ju tvungen att smyga ut ensam och göra den innan nån annan hittade dit. Ett av de första boulder som jag klarade här i Uppsala var Rickards spricka i Nåsten och nu har jag äntligen fått en egen haha ;) vore kul om nån repeterade.
Sylt i Focksta har ett rykte om att vara sandbaggad. Jag tror mest det handlar om att kunna jamma hjälpligt. Höjden och den risiga landningen kan dock avskräcka en del. Med en Jens och en extrapadda är det helt ok. Fin!
