Visar inlägg med etikett trad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett trad. Visa alla inlägg

onsdag 7 maj 2014

Korpberget, Östergötland

Det är väl bara en tidsfråga innan man blir utkastad av Emil och de andra skribenterna på den här bloggen. Än en gång väljer jag att skriva om annat än Boulder i Uppsala. Inte Boulder. Inte Uppsala. Det är väl så att jag inte blir tillräckligt ivrig att skriva något förrän jag får klämma in större eller mindre delar av min lekamen i någon mossig spricka i en helt annan del av landet. Korpberget besökte jag för första gången som hastigast i april tillsammans med Daniel. Vi ledde varsin led, Blixt Gordon och He-man.  Vi blev båda två smått förälskade i berget, även om klippkvalitén nog av somliga skulle beskrivas som ganska aggressiv. Tejp löser i stort sett det problemet, och dessutom jämnar det ut sig om man i beräkningen tar med den mjuka mossa som växer ganska frodigt här och var. Denna gång hängde Pelle, Björn, Markus och Birte med i bilen. Plattan i mattan så är man där på knappa tre timmar (från Almunge utanför Uppsala alltså...) inklusive tre minuters toa och provianteringsstopp. Berget erbjuder mängder med välsäkrade femmor och sexor, men även en del hårdare saker. Det är i huvudsak sprickklättring det handlar om, och det finns sprickor i alla storlekar. Några av lederna som betades av var: Titta jag flyger (filmen), Jordgetingen, Zick-zack, Oh well, Nöjesmassakern, Läderlappen, Ett moln i byxor, Rot rock, Rockande länken, Felande länken, och Caramba. Alla mycket fina leder, och fler finns att välja mellan. Det ser lite mossigt och skitigt ut här och var men jag tycker inte det förtar upplevelsen, och de allra flesta lederna är av yppersta klass. Har man inte Schlyters förare "Klättring i Östergötland" (som för övrigt är en fantastiskt fin förare, och författare av sådana bör naturligtvis gynnas), så finns en komplett (?) formelsamling att ladda ner från Linköpings klätterklubbs hemsida.

 
 
 
Alla gör sig redo för dagens strapatser
Markus och Birte, på bilden ses Oh well, 4, och Nöjesmassakern, 4+
Pelle på Zick-Zack, 5
 
Björn säkrar Markus på den fantastiskt fina och närmare 40 meter långa Caramba, 6-
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 







torsdag 10 april 2014

Motivation är det psykologiska kännetecken som väcker en organism till handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar.


Daniel:
Helgens äventyr handlade för egen del till stor del om motivation. Men äventyret började långt utanför min kännedom.

Det underbara livet som småbarnsförälder fortskrider men med allt mindre tid för klättring. Kan hända att man hänger några sekunder på fingerbrädan, sorterar racket för fjärde gången den här veckan eller bläddrar i föraren över landet långt bort. Att jag dessutom flytt Uppsala/Stockholms goda förutsättningar till inomhusträning under vintertiden gör mig varken till Honnold eller Hill. Jag lägger upp en strategi inför middagen om hur jag ska förhandla fram egentid senare i vår.

Strategin är överflödig. I smygkontakt med Mats har min älskade Sanna planerat en 30 års present ut över det vanliga. Målet är Kennys crack i Jonsbo, Östergötland. Motivationen infinner sig blixtsnabbt och pusselbitarna faller på plats om hur man skapar förutsättningar för det psykologiska kännetecknet.

Välj en tydlig linje: Tydligare än Kennys crack blir det inte. En 18 meter lång spricka i en annars blank vägg. Himmelriket för sprickklättraren med allt från fingerlocks, klockrena handjam och offwidth till ett markant tak med en avslutning över läppen som närmast kan beskrivas som en valross simmandes i mjölksyra.

Välj en ny destination, en plats du inte varit på: Upptäckarglädjen och förväntningarna blir så mycket mer. Östergötland har vi länge pratat om och förväntningarna infinner sig. Vi passar på att spana i några framtida pärlor att återkomma till.

Välj årstid. Inte bara på grund av rätt luftfuktighet eller minst möjliga mm regn/dygn. Utan för att våren skriker motivation ända ut i dina stelfrusna fingertopparna som fått äta Moon i flera månader i sträck.

Sist men inte minst: Glädjen att få klättra med likasinnade, motivationen i replaget och en härlig blandning av eufori och tävlingsinstinkt när man lyckas.

Mats:
Ok, vi filmade. Tyvärr är filmsekvenserna inte från de egentliga bestigningarna (batteritorsk). Det är Daniels andra vända med skrot kvar sedan tidigare, men han kommer inte till topps förrän nästa press (dagen efter). Det är min första vända på filmen, men eftersom Daniel inte kom upp så tänkte jag att jag inte har en chans att sätta den på första vilket gjorde att vi inte tog oss tiden att rensa. Lite synd, eftersom det faktiskt (med nöd och näppe) gick. Nåväl, när vi till sist båda två gjorde leden i god stil kändes det stabilt på alla sätt och vis. Och vilken lycka att vi båda faktiskt satte den! Vill du ha hemlig beta om hur kruxet lämpligast forceras, klicka här.

Ska ni kolla på filmen med musik får ni sätta er vid en dator. Ni vet, en sån där stor kloss med separat skärm och tangentbord. Anledningen är musiken på filmen, vilken gör att youtube kan bestämma att det är ok att peta in reklam, och att det inte ska gå att titta på filmen i din telefon. Jag köper det, för jag vill ha musiken där (Daniel är helt med mig på detta)...  Så sätt dig vid datorn, välj HD och fullskärm, vrid upp volymen till max och låt dig inspireras och motiveras av karateklättring i södraste Östergötland:

 


 
Eller så tittar ni på filmen "au naturelle", utan skön musik, men med andra sköna ljud:
 





torsdag 13 juni 2013

Den sista färden?

"Hur står du?" ropar jag till Daniel. Jag får ett sammanbitet "Jag står på sva" till svar. Efter ytterligare trettio-fyrtio meters klättring upprepar jag frågan och får samma svar. Vi klättrar löpande på Agent orange, 5+, en 440m lång led på Haegefjell i Nissedal. Det har torkat upp, men partierna med neongröna lavar har ännu långt ifrån optimalt stick. Jag smearar högerfoten i en knappt märkbar skål som är övervuxen av det gröna slemmet och tänker frågan igen, utan att ropa den till Daniel. Det håller. Det är resans första dag med klättring och vädret har inte varit det bästa. Vi inledde i regn med att klättra Via lara, 3+, en 380m lång och mycket lätt led som blivit introduktion till multipitchklättring för många i norden. Även denna klättrades löpande. Till sist kommer vi upp och gör det sista krävande movet på Agent orange (en hälkrok!). Även om vi har marginal på de grader vi har klättrat under dagen så har det varit en ny upplevelse att klättra löpande, och dessutom under regn, upptorkande eller fuktiga förhållanden. Det går förstås mycket snabbare att avverka lederna, men var beredd på att det är mer mentalt ansträngande att nästan aldrig vara "safe". Vi gör Via lara på två timmar trots blötan, och Agent orange slinker ner på två och en halv under betydligt torrare förhållanden. Förarens meterangivelser är visserligen mycket generösa och klättringen på Haegefjell är långt ifrån brant, men vi känner ändå av de över åttahundra meter klättring plus returer när vi sitter i lägret på kvällen.

På lördagen ställer vi oss på kö för att klättra Haegar, 6+, 550m. Haegefjell är populärt, och Haegar är en av de lite svårare leder som är omåttligt populär. Johanna och Nikki tar lite tid på sig på den branta kruxrepan vilket innebär att övriga replag får vänta. Stämningen är dock god, Johanna säkrar till sist upp Nikki och köerna löses upp relativt snabbt. Jag får svakruxrepan som har fått rykte om sig att vara dåligt säkrad. Det stämmer visserligen, men lite spänning har ingen dött av. Daniel får gloryrepan och sköter sin uppgift exemplariskt.

Sista dagen kättrar vi Mot sola, 6-. Vi är först på leden och använder oss till viss del av vårt nya verktyg för snabbklättring, löpande. Exempelvis undviker vi på detta sätt hängande stand på kruxrepan. Mot sola behöver ett par torkdagar efter regn eftersom det är svakrux. När vi klättrade leden hade det torkat upp till viss del, men var fortfarande ganska blött på kruxet. Har man marginal på graden tror jag dock inte det är några större problem att ta sig förbi trots väta, även om minst ett replag vände denna dag. På kvällen klättrar vi de två första replängderna av Gone with the weed, 6-. Andrarepan är mycket fin, jag gillar särskilt hur man trippandes följer ett decimeterbrett kristallband under flera meter. Tyvärr börjar vi bli lite väl slitna, både fysiskt och mentalt. Dessutom närmar sig klockan nio när vi till sist beslutar oss för att baila.

Målet 2000 klättermeter missas, vi får inte ihop mer än 1800-1900 meter under våra tre dagar på berget. Det är trots allt mer än 300 gånger mer än vi klättrade helgen innan, så vi är båda nöjda.

Resan till Haegefjell var en kompromiss. Egentligen ville vi åka till Lofoten, som vi brukar, men eftersom Daniel är höggravid (det börjar synas, se bilder) fick det bli en kortare resa till ett närmare resmål.

Snabbfakta om Haegefjell:
  • Tro inte gps-angivelsens 8.5h från Uppsala. Det tar 12h inklusive lunch, matinköp och norska vägarbeten/skitvägar
  • Åker ni södra vägen, håll koll på färjetider Moss-Horten. Ingen blir glad av att precis missa en båt
  • Ta med jämna norska pengar till bomavgift (70nok) och camping (30nok/pp och övernattning)
  • Grader i förare kan vara norska (något soft) eller tyska (väldigt soft). Tänk gammelsvenska grader så ingår marginal för multipitch och väder
  • Föraren "Go Telemark" kompletteras gärna med flera nedladdningsbara gratisförare (exempelvis Rockfaxföraren). Topos är ofta relativt risiga.
  •  
  • Enkelrep minskar trassel men försvårar bail. De flackare lederna på Haegefjell går INTE att fira med enkelrep och firningssnöre. Det blir för svårt att dra ner repet med det tunna firningssnöret. Detta resulterade i en barfota nedstigning för min del, och en härlig vandring i klätterskor för Daniels del. Klart ovärt.  
    Douglas säkrar upp sin repplagskamrat på Via lara. Blött!
    
    Vi gör oss redo för första returen.
    
    
    
    Agent orange, kanske lite väl spännande att klättra löpande för vår del.
     
     
    Andra dagen bjöd på bättre väder! Campingen ligger en kvart från instegen på lederna.
    

     
    Kikare kan vara bra att ha med. Dels är det kul att titta på folk på väggen, och dels kan man se hur blött det är på kruxen.
     
    
    
    Översikt på Haegar. Johanna och Nikki kan ses i orange hjälmar.
    
     
     
    Vi pratar med en dalaklättrare medan vi väntar på vår tur på Haegar. Kruxrepan syns i överkant av bilden.
    



    
    
    
    Daniel cruisar kruxet på Haegar.
    

    
    Utsteget på Haegar.
    
    
     
    Vy från Mot sola
    

    
    Även Mot sola har ett par lite brantare partier.
     

    
    Vi softar på toppen efter Mot sola
    

     
     
    
    Översikt på Mot sola. Replag kan urskiljas på väggen.

söndag 17 mars 2013

Stora Skramsö!

Jag har länge sett fram emot att klättra på denna klippa. Kanske för att den sägs vara en av de absolut finaste klipporna i Stockholm, men också av den enkla anledningen att den ligger lite svårtillgängligt till i fin skärgårdsmiljö. Det hindrade tydligen inte de fyra (!) replag som promenerade över isen för att besöka klippan denna soliga söndag i mars. Jag känner eller känner till i princip alla som var på Skramsö den här dagen. Det visar viken liten klick människor som söker sig dit... Fler förtjänar att uppleva den härliga miljön, den fantastiska stenkvalitén och de superfina leder som går på klippan. Föraren antyder skräcksäkrade tradturer och dödsbultade sportleder, men efter bultkommiténs besök förra året så känns många av lederna riktigt inbjudande att klättra. John och jag toppade Alnus mortua, 7a trad, och Easy go, 7b sport, två väldigt fina leder. Corpus cadens, 6c, leddes i mulet väder vilket fingrarna inte gillade även om leden i sig var fin även den. Vi fortsatte med Jahve, 6b+, och Madonna, 6a+. Det mesta är väl förberett med ankare. Enstaka skräckturer finns säkert kvar, men Skramsö är definitivt en klippa att besöka för både tradtroll och sportnisse. Man kan nog gå på isen ett tag till, men sedan är det kanot eller vad/simning som gäller. Simon, Sebastiaan, Erik och Daniel: det kommer fler chanser, jag ska helt klart tillbaka inom kort.Tack Michael Collins för bilden på mig på Madonna!
John på Jahve, 6b+.
 
Jag på Madonna, 6a+


John följer på Madonna.
 
På toppen...
 
På väg hemåt.

 
Mike har känt på Corpus kadens

söndag 24 juni 2012

Klättring alldeles på riktigt, Lofoten 2012

Det är en vecka sedan Daniel och jag kom hem från Lofoten. Det tog så lång tid innan jag återhämtat mig såpass att jag orkar gå igenom bilderna och sitta ner och börja skriva om resan. Fredag eftermiddag var det dags att åka. 156 mil och 18 timmars jojogasande mellan fartkamerorna gjorde att vi faktiskt hann med Englevinger, en trereporstur på Geten, redan på lördag eftermiddag. I år fokuserade vi inte lika hårt på långturer. Visst gjorde vi Vestpillaren och en del andra flerreporsturer, men ändå. Daniel har alltid höga ambitioner, och hans förare var full av gula fina post-it-lappar på de sidor som han ansåg beskrev de finaste (något för hårda) turerna. På väg hem från en av turerna i Djupfjord träffade vi på Kjell ove Storvik, en av pionjärerna i området. Han var med och utvecklade några av klipporna från början av sjuttiotalet. Han har även tagit en del av bilderna i Rockfaxföraren. Nu jobbar han bland annat som expeditionsfotograf. Vi gjorde ett försök på Vågarisset, 6+. Förra året gick jag först, men insåg rätt snart att vi behövde MÅNGA fler STÖRRE kammar. Jag aidade i mål skjutandes min enda utkammade femma i säkert tio meter över en helt utkammad fyra. I år var det Daniels tur att gå först. Han var beväpnad med två treor, två fyror, en gammal 4.5 (5), en femma och en gammal femma (6). Trots det tyckte han det skulle underlätta med en femma till. Daniel hade ett häng på led och jag följde fritt, flåsandes hårt och med underarmar som skrek efter syre. Nästa år leder vi den båda två! Notera att jag vid filmens start redan har legat i layback i fem-tio meter, samt att det frenetiska kritandet beror på det lätta regn som föll under större delen av av Daniels lead... Framåt slutet av resan fick vi känna på lite "ledkoma". Det gick till och med så långt att vi klättrade tre bultade leder. Den första av dom var i och för sig inte överdrivet tätbultad med sina 11 bultar på 45m. Ännu glesare mellan säkringarna fick de irländare som bodde i tälten bredvid vårat uppleva när de klättrade Dr Jekyll, en 52m ihållande 6b-slabb som säkras med 7 bultar. Sportigt. Vi hade tur med vädret och kunde klättra 8 dagar i rad innan post-it-lapparna blivit solblekta och krulliga och det var dags att vända bilen hemåt. En del av det vi tänkt göra hann vi inte påbörja, annat blev inte riktigt avslutat, men en hel del fina turer blev gjorda. På vägen hem tyckte jag vi kunde äta lunch vid Gaisenjarga intill Torneträsk för att kolla in bouldringen där lite. Vi blev rätt förvånade när vi såg en skylt om en klätterträff och åtta bilar på parkeringen! Med kvidande muskler och blödande fingertoppar så kändes det inte riktigt aktuellt att bouldra, däremot fick vi se stället och prata med de lokala förmågorna. Pudde har lagt ner ett enormt stort arbete på föraren som nu innehåller närmare 500 problem. Den finns att ladda ner på Kiruna klätterklubbs hemsida. Några av lederna vi gav oss på under den dryga vecka vi var i Lofoten: Englevinger, 6+; Vestpillaren, 6; Pan, 7-; Pizzatyven, 6; Månedans, 6+; Tapir, 7-; Djupfjordsprickan, 7-; Dosethrisset, 7; Vågarisset, 6+ (se filmen); Automatic for the people, 6.

lördag 28 april 2012

Sport och trad vid Morarna (Gålö)

Efter lite trix hade jag alltså lyckats inbilla John att det var till Morarna han ville. Det är en bit att åka, men klippan ligger i solen och det finns flera 7a+, 7b och 7c med stjärnor. Eftersom John är i toppform och därmed har skickat boulderproblem som alldrig förr den senaste tiden var han inte sen att nappa på förslaget. Målet var att bättra på sitt personbästa när det gäller sportklättring. Jag hade förstås annat i tankarna. En av de mer omskrivna, baggade och stjärnbeströdda tradturerna i stockholmsområdet i grad 6+/7- finns på klippan. Ondskans hemvist sattes upp av den gode Jan liliemark och hans kumpan Jeremy Shehan -83. Årgången, och det faktum att Jan har satt upp leden gör att man bör ta graden med en nypa salt. Mr. Tor Lines turer är vad man brukar kalla old-schoolgraderade. Nåväl, John valde efter ett tag ut en lämplig led. Valet föll på en 7a+ stockholmsklassiker med ifylld stjärna: En negerleksak.
Leden erbjuder 20m svagt överhängande och ihållande grepp och stegklättring. John körde ett par vändor på topprep innan han gjorde ett riktigt bra ledpress på tredje åket. Allt gick bra tills tre meter under toppen då ett steg frasade sönder och störde rytmen. Det var förstås mitt fel. Jag hade påbörjat förstörelsen av steget på mitt åk strax innan, och nu blev påfrestningen för stor. Han tog den på fjärde åket, andra ledpresset. Härligt John! 7b nästa, du har det redan i dig! Jag var rätt nöjd över att faktiskt kunna göra alla flytt på topprep redan första åket (dock med flera häng), och jag gjorde till och med ett ledpress. Kanske går det inom en inte alltför avlägsen framtid. Efter en del säkrings- och betaångest för den från marken synliga delen av Ondskans hemvist hade jag bestämt mig för att det var dags att göra ett försök. Trots en del blöta och slemmiga grepp gick starten bra.
Mitten var lite mer sparsamt säkrad och där började pumpen smyga sig på också. Allt tuffade dock på som det skulle till andra tvärsprickan, den lilla traversen och upp en bit till. Härifrån klättrar man upp för den avslutande sprickan. Jag skulle kunna skylla på blöt klippa, eller de 60 meter 7a+klättring jag hade i underarmarna, men faktum är att jag inte kunde klura ut betan. Jag tog mig upp "with a little help from my friends", men jag gjorde inte kruxmovet. Det var i alla fall en liten tröst att John (som gick andreman) hängde på samma ställe, han är ju trots allt 7a+klättrare numera... Efter att ha testat några varianter lyckades han klura ut en lite märklig lösning som jag ska försöka komma ihåg till nästa gång. Malin ägnade dagen åt promenader, solade och fotograferade (se bilder) och hävdade bestämt att hon var nöjd med det. Jag misstänker att John får betala för bristen på lämplig Malinklättring på klippan vid senare tillfälle.

söndag 18 mars 2012

Tradtroll i skogen!

Runsa är en mycket fin trad/mixklippa som gör sig bra på våren. Daniel och jag har kämpat på Pim Pim i ett par år nu, men den gick ner först igår. En ballnut-etta håller nerverna någotsånär i styr, men en skitkrimp och ett litet gömt steg gör att tvivlet lätt smyger sig på (se filmen på mig vid 2:35). Pelles fingrar kämpade mot kylan, men Vampyren blev i alla fall repeterad. Som en Jehu blir nog nästa projekt för Daniel och mig. Det tidigare så nödvändiga lilla steget på slutväggen ligger i topplocksfickan på min ryggsäck, men i år känns det möjligt att göra urtoppningen utan det. Säkringar finns det, fast den första av de två bultarna är inte riktigt i skick. På det hela taget en riktigt lyckad dag.