tisdag 18 september 2012

Äntligen gånger två!

En samling män i varierande åldrar samlas kring Uppsalas i särklass mest speciella problem. "För fet för att fistas" i Rörbo är ett problem där uthållighet, styrka och tidigare erfarenhet spelar mindre roll. Det avgörande är egentligen om du i ditt inre är redo att ta steget ut i det okända och pröva något nytt. Oavsett hur många paddor man staplar på varandra och hur många spottare som står under och bedyrar att de kommer att fånga dig om du faller så finns en risk att det gnagande tvivlet i dig tar överhanden och du väljer att backa. Vi som var där hade olika förväntningar denna dag. Någon ville prova att jamma lite, någon annan ville gärna testa att hänga i bara fötterna. Daniel,som fick FAn på problemet redan innan John och jag byggt upp landningen, hängde mest med på kul. Jag? Jag ville bara upp, allt annat hade varit en besvikelse... Graden? Inte hårdare än 6b+, jag kom ju upp. Tre gånger. När vi var klara i Rörbo åkte några av oss vidare till invigningen av Senapen. I början på nittiotalet fanns Bolandsskolan, Crux och Sunnerstastugan. Senare öppnade Stallet och därefter Blåsen. Det är först nu det faktiskt finns ett schysst klättergym att åka till i Uppsala, i stället för tre som man helst åker ifrån. Tack Joel, Anders och alla andra som har varit involverade! Uppsala kommer att bli starkare tack vare er, och min minskade bilåkning kommer att betyda att våra oljereserver räcker några år till.

fredag 6 juli 2012

Norrlandshälsning

Kan inte låta bli att skicka en hälsning från Norrlands skogar. Trött efter jobbet tänkte jag kasta mig framför tvn men som tur var tog jag mig i kragen och tänkte på alla gånger jag velat men inte kunnat dra ut och bouldra. Ingen ånger. Denna soliga och fina sommarkväll släpade jag min bleka överkropp upp för fina Til´we collapse. En av Umeås många fina problem. Personbästa gör det ju ännu roligare såklart.

Til we collapse from Uppsalastenar on Vimeo.

Skönt också att accesproblematiken inte är så framträdande här som söderut. Självklart finns problem men merparten av områderna är det nemas problemas. Kanske tack vara att det helt enkelt är färra människor på större yta, revliga norrlänningar och gott uppförande. Det gör att man kan satsa lite och fixa grillplatser. Skotta till landningar och "stockmattor" för att få jämt underlag vid populära boulders... får en ju att bli bortskämd. Bilderna och filmen är alla från Håkmark nån mil utanför stan.
Fin vägg i solen, rensad från sly och småträd.
Ses till hösten igen. /Emil

Jam/OW-tak FA, Revolvern, 7a(?)

Kriget är över, problemet är bestiget. Revolvern är kronan på verket av alla de bizarroboulders som det nya området har att bjuda på. För mig är det helt klart det mest krävande jag gjort i boulderväg, två-tre snäpp hårdare än både Split personality (jam style) och Klassklyftan. Hur graderar man något som inte kan jämföras med något annat överhuvudtaget? Det finns vissa likheter med För fet för att fistas, som jag faktiskt inte har gjort ännu, men för mig är Revolvern mer jämnsvår. Så när som på ett dolt fotsteg och ett par risiga slopers att slappa så finns varken grepp eller steg. Det är smearade fötter, jam, kamin, stäm, kroppsspänning och någon sorts konstiga horisontella armbars/sloperslappande som krävs med min beta. Urtoppningen underlättas om man har lång arm, stor näve och cornflakesbringa. Jag är i alla fall begåvad med två av tre... Jag har ett par projekt kvar att få till, sedan är det dags att lämna över området till er starka busar. Då får ni tycka till och gradera ner allt jag tyckt varit hårt, peta bort stjärnor och göra egna FA.

torsdag 5 juli 2012

Castle Hill ligger inte i Uppsala

Jag vet inte riktigt när jag först fick upp ögonen för boulderingen nere på Nya Zeeland, men det var någon gång under Uppsala-tiden.. så där är kopplingen till Uppsala i alla fall. Och nu när jag fått den biten klar kan jag fortsätta med mitt första inlägg på den här bloggen, även om några av mina filmklipp redan hittat hit.

I vintras blev drömresan till Nya Zeeland äntligen av. 4 veckors bouldering och 3 veckors sightseeing hann jag med. Några veckor till i Castle Hill Basin hade inte suttit fel, men tyvärr har man inte oändligt lång semester och visst längtade jag hem litegrann också.

För att inte behöva dregla över en massa problem jag inte kunde göra när jag väl skulle åka ner så hade jag tänkt att jag som minst skulle klättra 7A när jag åkte ner men så blev det inte riktigt - 6C var toppregistreringen hemifrån. På väg hem hade jag två 7A i ticklistan! Graderna är säkert lite softare där nere (-;

Det blev inget filmbevis för vare sig The Unrepeatable eller Hoger Vanster, men det finns vittnen! Vittnen som jag förstås inte vet hur jag ska få tag i igen :-P Lite annat fastnade på film i alla fall och en del, utblandat med en massa fotografier och andra filmsnuttar, kan ni se här:

söndag 24 juni 2012

Klättring alldeles på riktigt, Lofoten 2012

Det är en vecka sedan Daniel och jag kom hem från Lofoten. Det tog så lång tid innan jag återhämtat mig såpass att jag orkar gå igenom bilderna och sitta ner och börja skriva om resan. Fredag eftermiddag var det dags att åka. 156 mil och 18 timmars jojogasande mellan fartkamerorna gjorde att vi faktiskt hann med Englevinger, en trereporstur på Geten, redan på lördag eftermiddag. I år fokuserade vi inte lika hårt på långturer. Visst gjorde vi Vestpillaren och en del andra flerreporsturer, men ändå. Daniel har alltid höga ambitioner, och hans förare var full av gula fina post-it-lappar på de sidor som han ansåg beskrev de finaste (något för hårda) turerna. På väg hem från en av turerna i Djupfjord träffade vi på Kjell ove Storvik, en av pionjärerna i området. Han var med och utvecklade några av klipporna från början av sjuttiotalet. Han har även tagit en del av bilderna i Rockfaxföraren. Nu jobbar han bland annat som expeditionsfotograf. Vi gjorde ett försök på Vågarisset, 6+. Förra året gick jag först, men insåg rätt snart att vi behövde MÅNGA fler STÖRRE kammar. Jag aidade i mål skjutandes min enda utkammade femma i säkert tio meter över en helt utkammad fyra. I år var det Daniels tur att gå först. Han var beväpnad med två treor, två fyror, en gammal 4.5 (5), en femma och en gammal femma (6). Trots det tyckte han det skulle underlätta med en femma till. Daniel hade ett häng på led och jag följde fritt, flåsandes hårt och med underarmar som skrek efter syre. Nästa år leder vi den båda två! Notera att jag vid filmens start redan har legat i layback i fem-tio meter, samt att det frenetiska kritandet beror på det lätta regn som föll under större delen av av Daniels lead... Framåt slutet av resan fick vi känna på lite "ledkoma". Det gick till och med så långt att vi klättrade tre bultade leder. Den första av dom var i och för sig inte överdrivet tätbultad med sina 11 bultar på 45m. Ännu glesare mellan säkringarna fick de irländare som bodde i tälten bredvid vårat uppleva när de klättrade Dr Jekyll, en 52m ihållande 6b-slabb som säkras med 7 bultar. Sportigt. Vi hade tur med vädret och kunde klättra 8 dagar i rad innan post-it-lapparna blivit solblekta och krulliga och det var dags att vända bilen hemåt. En del av det vi tänkt göra hann vi inte påbörja, annat blev inte riktigt avslutat, men en hel del fina turer blev gjorda. På vägen hem tyckte jag vi kunde äta lunch vid Gaisenjarga intill Torneträsk för att kolla in bouldringen där lite. Vi blev rätt förvånade när vi såg en skylt om en klätterträff och åtta bilar på parkeringen! Med kvidande muskler och blödande fingertoppar så kändes det inte riktigt aktuellt att bouldra, däremot fick vi se stället och prata med de lokala förmågorna. Pudde har lagt ner ett enormt stort arbete på föraren som nu innehåller närmare 500 problem. Den finns att ladda ner på Kiruna klätterklubbs hemsida. Några av lederna vi gav oss på under den dryga vecka vi var i Lofoten: Englevinger, 6+; Vestpillaren, 6; Pan, 7-; Pizzatyven, 6; Månedans, 6+; Tapir, 7-; Djupfjordsprickan, 7-; Dosethrisset, 7; Vågarisset, 6+ (se filmen); Automatic for the people, 6.

onsdag 30 maj 2012

Revolvern

Fullständigt rådbråkad efter ett 90 minuterspass på mitt offwidthprojekt vid nya stället. Har till min stora förvåning lyckats göra alla moves. Det är tre delar som nu ska länkas. Hur det nu ska gå till, jag satt och flåsade hårt säkert en kvart efter jag lyckats med första delen. Antagligen blir det inget bathang, möjligen som en vila innan urtoppningen. Jag tror inte man tar i ett enda grepp på de fyra-fem meter klättring det handlar om. Allt är stäm, opposition, fist-, hand- eller fotjam i taket, samt en ålning upp på toppen. Steg är det också ont om. Mittsektionen passerar jag medelst en märklig skulderbladsvandring samtidigt som fötterna står på bara friktion. Säkert tio moves på 40cm. Min nuvarande variant på urtoppningen kräver en mycket lång arm från en bomberfist samtidigt som jag utför en trång ålning ut ur spickan där den vidgar sig. Jag börjar verkligen förstå det där med att det inte är några större problem att hänga kvar en begränsad tid i en ow. Det är förflyttningen som suger musten ur en.

lördag 26 maj 2012

Sex nya + två projekt

Det rullar på. Rätt många nya idag, och två roliga projekt som nog går ner så småningom. Föraren innehåller inalles 29 problem så långt. Nu handlar det snart om att avsluta gamla projekt och välja några nya med omsorg innan området hamnar i offentlighetens ljus. Kanske blir det allmän guidning redan i höst. För en bisarrobouldrare som jag är det ett riktigt mecka, men jag tror nog att det finns mycket att hämta även för klättrare utan fetischism för jam, OW-sprickor och lårklättring. Alla sugiga sloperhanglar och avskyvärda areter till exempel. Släpper föraren som den ser ut nu: https://www.dropbox.com/sh/7dz65y21o75n794/ox2k6o30H5