Daniels kommentar "Jaha, börjar du sammanfatta nu?" uttalas i ett uppenbart besviket tonläge. Vi har klättrat åtta dagar i rad i mestadels strålande Lofotenväder. I bästa fall återstår en halv dags klättring, men vi är så slitna i hud, kropp och själ att vi till och med har problem att ta oss upp för de korta, lätta och bultade(!) turer som finns i Finnvika. Det enda som nu återstår är den 156 mil långa bilresan hem.
Till sist får man ändå ge sig. Även om det bär emot så är det dags att sammanfatta boulder-utomhussäsongen 2012. Året började på ett fint sätt med att jag upptäckte ett nytt och nära (för mig) boulderområde med superfina problem som bara väntade på att borstas fram och bestigas. Det dröjde dock innan jag hittade och gjorde FA på det finaste av dom alla, Revolvern.
Områdesvisning samt fulbeta på de flesta problem kan ordnas vid en opretentiös bouldertävling som eventuellt äger rum någon gång i vår, om tillräckligt många visar intresse, och om någon är villig att hjälpa till... Nåväl, naturligtvis har mycket tid gått åt till borstning och bestigningar i nyss nämnda område, men en del annat har förstås också hunnits med. Förlossningsbestigningen av Omnivor måste nämnas. John och Johan var först upp, redan innan vi andra hunnit dit. De har ju lite mindre bringa än Daniel och jag, vilket innebar att de slank ur hålet på nolltid.
Tillhör man däremot den skara större klättrare, som Daniel och i synnerhet jag tillhör, kan det bjuda på visst motstånd. Jag kan lugnt hävda att jag aldrig kände oro för att "ramla av", om man så säger. En annan personlig höjdpunkt under året måste vara fjärde, femte och sjättebestigningen av För fet för att fistas i Rörbo som skedde i snabb takt efter varandra efter att Björn kommit på den lysande idén att man släpper ena foten och alltså bara hänger i en fot. Därmed får en del bättre kroppslig balans för att få upp händerna på läppen. Andra får sämre själslig balans och ber om att få bli nerplockade.
Daniel var såklart först upp redan förra året. Det var innan John och jag hade byggt upp landningen så att det går att spotta. Alla som varit där vet att det (trots plattformen som nu finns) kan vara ett visst mentalt motstånd att släppa händerna och hänga fritt under taket i bara fötterna. Det måste vara Uppsalas mest spektakulära problem alla kategorier om jag får säga det själv. Jag har alltid fascinerats av off-widthklättring, men det är egentligen först under 2012 som jag provat på några enklare problem i denna oförtjänt förtryckta och baktalade kategori klättring. Har ni några tips på fler problem eller leder med OW-karaktär får ni gärna höra av er på ett eller annat sätt. Jag är hookad. Utöver ovan nämnda tre guldkorn, samt all fantastisk repklättring jag har fått förmånen att ägna mig åt under året, fanns också en stor mängd vardagsklättring. Det må vara problem som inte sätter lika djupa s(p)år i minnet, men som ändå ger lite vardagsedge. Alla krimpväggar, sloperhanglar och juggiga tak som forcerats i pannlampans sken en kväll efter jobbet har naturligtvis också ett värde. Tack alla nya och gamla klätterkompisar som tipsat om problem, spottat, säkrat, och tjatat ut mig när vädret inte sett så lovande ut. Hoppas ni orkar med mig ett år till.
Om jag ska blicka framåt så hoppas jag att 2013 bjuder på lika fina upplevelser. En ny Norgeresa planeras, nya boulderområden väntar på att upptäckas och nya vardagkvällsprojekt dyker alltid upp. Jag har gett upp uteklättringen för i år, men hoppas snart få komma ut och kötta igen.
God fortsättning, och Gott Nytt År på er!
lördag 29 december 2012
fredag 26 oktober 2012
Hösten är här
Hösten är här. Boulderväskan sväller något när både dunjacka, brännare och lampor ska med. Sticket är det inget fel på. En och annan gnäller över mörkret och kylan, men är det ändå inte precis så det ska vara? Simon, Erik och jag testar Deliberation och Kashmir i Källberga.
måndag 15 oktober 2012
Dyrt söndagsnöje
Söndagen den 7:e oktober så var det strålande solsken och temperaturen låg på några plusgrader. Kort sagt var klättervädret perfekt.. men formen var långt ifrån på topp.
Jag bestämde mig för att fisklättra lite vid åsen i Källberga - få känna på lite granit igen, efter många långa veckors uppehåll pga ett ansträngande jobbschema. Först irrade jag in i skogen från fel parkeringsplats. När jag inte lyckades hitta något så ringde jag Jens en första gång och blev hänvisad till nästa mötesplats. Därifrån hittade jag först helt fel och satte mig under ett överhängande problem som inte alls hade så fin landning som jag fått beskrivit för mig. Kanske var det bara jag som blivit lite feg efter att inte ha klättrat på ett tag? Feg var jag säkert, men jag bestämde mig ändå för att höra med Jens om det verkligen kunde vara det här problemet som han talat sig varm om och slog en signal till honom igen. Det var fel block.. men ett fint problem, tyckte han, och det kan jag hålla med om. Får komma tillbaka en annan gång med nån som kan passa.
Efter en kortfattad beskrivning hittade jag vidare till ett block som låg ett stenkast längre bort. Superfina lister på fin, röd grantit med bra friktion. Jag tror problemet heter Sabotage.. Jens får bekräfta. På tredje försöket lyckades jag ta mig upp för vad som borde ha varit en flash. Jag var nöjd. Så mycket mer stress orkade inte mina fingrar med efter den icke-befintliga uppvärmningen. Ytterligare ett fint problem i tick-listan blev det i alla fall.
Efter klättringen drog jag vidare till ett par vänner inne i Uppsala och när jag kom dit upptäckte jag att jag inte hade vigselringen med mig! Jag letade igenom hela bilen och all utrustning jag haft med mig ut utan resultat. Ringen var borta och soltimmarna så gott som slut för dagen.
Jag letade igenom bil och utrustning några gånger till senare i veckan, med det enda resultatet att jag lyckades städa bort en p-biljett med 3 veckors parkering kvar på.
På torsdagen var jag tillbaka i skogen vid Källberga och letade förgäves vid både första och andra mötesplatsen (parkeringarna) vid åsen från huvudområdet sett. Jag var ut till de båda problemen jag varit vid och letade även där utan resultat.
Så.. om ni skulle råka vara i närheten för att klättra eller nåt - höll gärna ett öga öppet efter min vigselring!
Jag bestämde mig för att fisklättra lite vid åsen i Källberga - få känna på lite granit igen, efter många långa veckors uppehåll pga ett ansträngande jobbschema. Först irrade jag in i skogen från fel parkeringsplats. När jag inte lyckades hitta något så ringde jag Jens en första gång och blev hänvisad till nästa mötesplats. Därifrån hittade jag först helt fel och satte mig under ett överhängande problem som inte alls hade så fin landning som jag fått beskrivit för mig. Kanske var det bara jag som blivit lite feg efter att inte ha klättrat på ett tag? Feg var jag säkert, men jag bestämde mig ändå för att höra med Jens om det verkligen kunde vara det här problemet som han talat sig varm om och slog en signal till honom igen. Det var fel block.. men ett fint problem, tyckte han, och det kan jag hålla med om. Får komma tillbaka en annan gång med nån som kan passa.
Efter en kortfattad beskrivning hittade jag vidare till ett block som låg ett stenkast längre bort. Superfina lister på fin, röd grantit med bra friktion. Jag tror problemet heter Sabotage.. Jens får bekräfta. På tredje försöket lyckades jag ta mig upp för vad som borde ha varit en flash. Jag var nöjd. Så mycket mer stress orkade inte mina fingrar med efter den icke-befintliga uppvärmningen. Ytterligare ett fint problem i tick-listan blev det i alla fall.
Efter klättringen drog jag vidare till ett par vänner inne i Uppsala och när jag kom dit upptäckte jag att jag inte hade vigselringen med mig! Jag letade igenom hela bilen och all utrustning jag haft med mig ut utan resultat. Ringen var borta och soltimmarna så gott som slut för dagen.
Jag letade igenom bil och utrustning några gånger till senare i veckan, med det enda resultatet att jag lyckades städa bort en p-biljett med 3 veckors parkering kvar på.
På torsdagen var jag tillbaka i skogen vid Källberga och letade förgäves vid både första och andra mötesplatsen (parkeringarna) vid åsen från huvudområdet sett. Jag var ut till de båda problemen jag varit vid och letade även där utan resultat.
Så.. om ni skulle råka vara i närheten för att klättra eller nåt - höll gärna ett öga öppet efter min vigselring!
måndag 8 oktober 2012
Fyra fina i Focksta
Rätt eller fel, men Jens och jag lät oss inte avskräckas av älgjaktsstarten idag. Vi gav oss iväg till Focksta för att nypa lite sten under i stort sett perfekta förhållanden. Jens hade mest ambitionen att komma ut och börja känna på sten igen efter vårens tillskott i familjen, och själv var jag lite osäker på om de småskador jag haft under sensommaren hade läkt eller inte. Nåväl, jag betade av Beat on the brat (gradjakt), Jagad (luftig!), Hoppa säck (musklig) och Den enögde obelisken (fin!) under kvällen. Jens är långt ifrån helt ur form, han gjorde Klassklyftan häromsisten, men hud och ork räckte inte riktigt fram idag.
Ett litet smolk i glädjebägaren var de intensivt lysande tickmarksen man kan se på bilden... Snälla: markera gärna lite mer diskret om du nu måste ticka, och borsta framförallt bort markeringarna efter er (nu fick vi borsta bort dom)! De sticker i ögonen på både klättrare och vanligt folk.
tisdag 18 september 2012
Äntligen gånger två!
En samling män i varierande åldrar samlas kring Uppsalas i särklass mest speciella problem. "För fet för att fistas" i Rörbo är ett problem där uthållighet, styrka och tidigare erfarenhet spelar mindre roll. Det avgörande är egentligen om du i ditt inre är redo att ta steget ut i det okända och pröva något nytt. Oavsett hur många paddor man staplar på varandra och hur många spottare som står under och bedyrar att de kommer att fånga dig om du faller så finns en risk att det gnagande tvivlet i dig tar överhanden och du väljer att backa. Vi som var där hade olika förväntningar denna dag. Någon ville prova att jamma lite, någon annan ville gärna testa att hänga i bara fötterna. Daniel,som fick FAn på problemet redan innan John och jag byggt upp landningen, hängde mest med på kul. Jag? Jag ville bara upp, allt annat hade varit en besvikelse... Graden? Inte hårdare än 6b+, jag kom ju upp. Tre gånger.
När vi var klara i Rörbo åkte några av oss vidare till invigningen av Senapen. I början på nittiotalet fanns Bolandsskolan, Crux och Sunnerstastugan. Senare öppnade Stallet och därefter Blåsen. Det är först nu det faktiskt finns ett schysst klättergym att åka till i Uppsala, i stället för tre som man helst åker ifrån. Tack Joel, Anders och alla andra som har varit involverade! Uppsala kommer att bli starkare tack vare er, och min minskade bilåkning kommer att betyda att våra oljereserver räcker några år till.
fredag 6 juli 2012
Norrlandshälsning
Kan inte låta bli att skicka en hälsning från Norrlands skogar. Trött efter jobbet tänkte jag kasta mig framför tvn men som tur var tog jag mig i kragen och tänkte på alla gånger jag velat men inte kunnat dra ut och bouldra. Ingen ånger. Denna soliga och fina sommarkväll släpade jag min bleka överkropp upp för fina Til´we collapse. En av Umeås många fina problem. Personbästa gör det ju ännu roligare såklart.
Til we collapse from Uppsalastenar on Vimeo.
Skönt också att accesproblematiken inte är så framträdande här som söderut. Självklart finns problem men merparten av områderna är det nemas problemas. Kanske tack vara att det helt enkelt är färra människor på större yta, revliga norrlänningar och gott uppförande. Det gör att man kan satsa lite och fixa grillplatser. Skotta till landningar och "stockmattor" för att få jämt underlag vid populära boulders... får en ju att bli bortskämd. Bilderna och filmen är alla från Håkmark nån mil utanför stan. Fin vägg i solen, rensad från sly och småträd. Ses till hösten igen. /EmilJam/OW-tak FA, Revolvern, 7a(?)
Kriget är över, problemet är bestiget. Revolvern är kronan på verket av alla de bizarroboulders som det nya området har att bjuda på. För mig är det helt klart det mest krävande jag gjort i boulderväg, två-tre snäpp hårdare än både Split personality (jam style) och Klassklyftan. Hur graderar man något som inte kan jämföras med något annat överhuvudtaget? Det finns vissa likheter med För fet för att fistas, som jag faktiskt inte har gjort ännu, men för mig är Revolvern mer jämnsvår. Så när som på ett dolt fotsteg och ett par risiga slopers att slappa så finns varken grepp eller steg. Det är smearade fötter, jam, kamin, stäm, kroppsspänning och någon sorts konstiga horisontella armbars/sloperslappande som krävs med min beta. Urtoppningen underlättas om man har lång arm, stor näve och cornflakesbringa. Jag är i alla fall begåvad med två av tre... Jag har ett par projekt kvar att få till, sedan är det dags att lämna över området till er starka busar. Då får ni tycka till och gradera ner allt jag tyckt varit hårt, peta bort stjärnor och göra egna FA.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





