fredag 6 juli 2012

Jam/OW-tak FA, Revolvern, 7a(?)

Kriget är över, problemet är bestiget. Revolvern är kronan på verket av alla de bizarroboulders som det nya området har att bjuda på. För mig är det helt klart det mest krävande jag gjort i boulderväg, två-tre snäpp hårdare än både Split personality (jam style) och Klassklyftan. Hur graderar man något som inte kan jämföras med något annat överhuvudtaget? Det finns vissa likheter med För fet för att fistas, som jag faktiskt inte har gjort ännu, men för mig är Revolvern mer jämnsvår. Så när som på ett dolt fotsteg och ett par risiga slopers att slappa så finns varken grepp eller steg. Det är smearade fötter, jam, kamin, stäm, kroppsspänning och någon sorts konstiga horisontella armbars/sloperslappande som krävs med min beta. Urtoppningen underlättas om man har lång arm, stor näve och cornflakesbringa. Jag är i alla fall begåvad med två av tre... Jag har ett par projekt kvar att få till, sedan är det dags att lämna över området till er starka busar. Då får ni tycka till och gradera ner allt jag tyckt varit hårt, peta bort stjärnor och göra egna FA.

torsdag 5 juli 2012

Castle Hill ligger inte i Uppsala

Jag vet inte riktigt när jag först fick upp ögonen för boulderingen nere på Nya Zeeland, men det var någon gång under Uppsala-tiden.. så där är kopplingen till Uppsala i alla fall. Och nu när jag fått den biten klar kan jag fortsätta med mitt första inlägg på den här bloggen, även om några av mina filmklipp redan hittat hit.

I vintras blev drömresan till Nya Zeeland äntligen av. 4 veckors bouldering och 3 veckors sightseeing hann jag med. Några veckor till i Castle Hill Basin hade inte suttit fel, men tyvärr har man inte oändligt lång semester och visst längtade jag hem litegrann också.

För att inte behöva dregla över en massa problem jag inte kunde göra när jag väl skulle åka ner så hade jag tänkt att jag som minst skulle klättra 7A när jag åkte ner men så blev det inte riktigt - 6C var toppregistreringen hemifrån. På väg hem hade jag två 7A i ticklistan! Graderna är säkert lite softare där nere (-;

Det blev inget filmbevis för vare sig The Unrepeatable eller Hoger Vanster, men det finns vittnen! Vittnen som jag förstås inte vet hur jag ska få tag i igen :-P Lite annat fastnade på film i alla fall och en del, utblandat med en massa fotografier och andra filmsnuttar, kan ni se här:

söndag 24 juni 2012

Klättring alldeles på riktigt, Lofoten 2012

Det är en vecka sedan Daniel och jag kom hem från Lofoten. Det tog så lång tid innan jag återhämtat mig såpass att jag orkar gå igenom bilderna och sitta ner och börja skriva om resan. Fredag eftermiddag var det dags att åka. 156 mil och 18 timmars jojogasande mellan fartkamerorna gjorde att vi faktiskt hann med Englevinger, en trereporstur på Geten, redan på lördag eftermiddag. I år fokuserade vi inte lika hårt på långturer. Visst gjorde vi Vestpillaren och en del andra flerreporsturer, men ändå. Daniel har alltid höga ambitioner, och hans förare var full av gula fina post-it-lappar på de sidor som han ansåg beskrev de finaste (något för hårda) turerna. På väg hem från en av turerna i Djupfjord träffade vi på Kjell ove Storvik, en av pionjärerna i området. Han var med och utvecklade några av klipporna från början av sjuttiotalet. Han har även tagit en del av bilderna i Rockfaxföraren. Nu jobbar han bland annat som expeditionsfotograf. Vi gjorde ett försök på Vågarisset, 6+. Förra året gick jag först, men insåg rätt snart att vi behövde MÅNGA fler STÖRRE kammar. Jag aidade i mål skjutandes min enda utkammade femma i säkert tio meter över en helt utkammad fyra. I år var det Daniels tur att gå först. Han var beväpnad med två treor, två fyror, en gammal 4.5 (5), en femma och en gammal femma (6). Trots det tyckte han det skulle underlätta med en femma till. Daniel hade ett häng på led och jag följde fritt, flåsandes hårt och med underarmar som skrek efter syre. Nästa år leder vi den båda två! Notera att jag vid filmens start redan har legat i layback i fem-tio meter, samt att det frenetiska kritandet beror på det lätta regn som föll under större delen av av Daniels lead... Framåt slutet av resan fick vi känna på lite "ledkoma". Det gick till och med så långt att vi klättrade tre bultade leder. Den första av dom var i och för sig inte överdrivet tätbultad med sina 11 bultar på 45m. Ännu glesare mellan säkringarna fick de irländare som bodde i tälten bredvid vårat uppleva när de klättrade Dr Jekyll, en 52m ihållande 6b-slabb som säkras med 7 bultar. Sportigt. Vi hade tur med vädret och kunde klättra 8 dagar i rad innan post-it-lapparna blivit solblekta och krulliga och det var dags att vända bilen hemåt. En del av det vi tänkt göra hann vi inte påbörja, annat blev inte riktigt avslutat, men en hel del fina turer blev gjorda. På vägen hem tyckte jag vi kunde äta lunch vid Gaisenjarga intill Torneträsk för att kolla in bouldringen där lite. Vi blev rätt förvånade när vi såg en skylt om en klätterträff och åtta bilar på parkeringen! Med kvidande muskler och blödande fingertoppar så kändes det inte riktigt aktuellt att bouldra, däremot fick vi se stället och prata med de lokala förmågorna. Pudde har lagt ner ett enormt stort arbete på föraren som nu innehåller närmare 500 problem. Den finns att ladda ner på Kiruna klätterklubbs hemsida. Några av lederna vi gav oss på under den dryga vecka vi var i Lofoten: Englevinger, 6+; Vestpillaren, 6; Pan, 7-; Pizzatyven, 6; Månedans, 6+; Tapir, 7-; Djupfjordsprickan, 7-; Dosethrisset, 7; Vågarisset, 6+ (se filmen); Automatic for the people, 6.

onsdag 30 maj 2012

Revolvern

Fullständigt rådbråkad efter ett 90 minuterspass på mitt offwidthprojekt vid nya stället. Har till min stora förvåning lyckats göra alla moves. Det är tre delar som nu ska länkas. Hur det nu ska gå till, jag satt och flåsade hårt säkert en kvart efter jag lyckats med första delen. Antagligen blir det inget bathang, möjligen som en vila innan urtoppningen. Jag tror inte man tar i ett enda grepp på de fyra-fem meter klättring det handlar om. Allt är stäm, opposition, fist-, hand- eller fotjam i taket, samt en ålning upp på toppen. Steg är det också ont om. Mittsektionen passerar jag medelst en märklig skulderbladsvandring samtidigt som fötterna står på bara friktion. Säkert tio moves på 40cm. Min nuvarande variant på urtoppningen kräver en mycket lång arm från en bomberfist samtidigt som jag utför en trång ålning ut ur spickan där den vidgar sig. Jag börjar verkligen förstå det där med att det inte är några större problem att hänga kvar en begränsad tid i en ow. Det är förflyttningen som suger musten ur en.

lördag 26 maj 2012

Sex nya + två projekt

Det rullar på. Rätt många nya idag, och två roliga projekt som nog går ner så småningom. Föraren innehåller inalles 29 problem så långt. Nu handlar det snart om att avsluta gamla projekt och välja några nya med omsorg innan området hamnar i offentlighetens ljus. Kanske blir det allmän guidning redan i höst. För en bisarrobouldrare som jag är det ett riktigt mecka, men jag tror nog att det finns mycket att hämta även för klättrare utan fetischism för jam, OW-sprickor och lårklättring. Alla sugiga sloperhanglar och avskyvärda areter till exempel. Släpper föraren som den ser ut nu: https://www.dropbox.com/sh/7dz65y21o75n794/ox2k6o30H5

måndag 21 maj 2012

Klättring nästan på riktigt...

Även om långturer ligger allra högst på önskelistan så kvalar sprick/tradcragging in som mycket god tvåa. Bohuslän är förstås ett fint ställe att ägna sig åt denna syssla. Branta fina bohussprickor från insteg till utsteg i fantastiska miljöer lockade i helgen ut en stor del av alla vintertrötta gymråttor med tradambitioner. John, Daniel, Björn, Vicky, Kasper och jag drog iväg från Uppsala i tre(!) bilar av rent logistiska anledningar. Vårvädret hindrade tyvärr Pelle från att följa med. Man börjar inse varför det är tunnsått med tradklättrande lantbrukare med mjölkkor. Klättertorpet vimlade av kändisar, kompisar och folk man bara sett på olika klättergym. Finfina leder gjordes i varierande stil: Vilskudd, Birgers borst, Granitbiten, Tor line, Internationalen, Slim line, Mallorol, Bagatell, Järnkaminen etc, etc. Mest ägnade vi oss åt ledklättring, men även något topprep riggades trots protester från vissa håll. Långa dagar varvat med dålig kosthållning resulterade i att man efter några dagar blev rätt sliten. Hobo i Lysekil (bilden) var det enda ställe vi kunde övertala att dra igång köket vid elvasnåret ett par kvällar i rad. Schysst personal och helt ok mat, särskilt med tanke på att annat inte fanns att tillgå... Filmen visar mitt och Daniels försök på Tor line, samt facit: Stefan Lindström som cruisar förbi det vi andra tyckte var rätt tungt. Sista klippet i filmen visar något som kanske inte var så tungt, men däremot krävde ett visst mått av balans. Kruxet på Birgers borst, 6+, har nog spottat av en och annan som anser sig vara sexaklättrare. Så även mig. Daniel föll en gång på kruxet, jag hade mitt häng strax före. En bomberplacering strax innan balansgången stärker själen, men turen får nog ändå sorteras under fliken karaktärsdanande leder. Fina dagar, tack John för självuppoffrande guidning.

söndag 6 maj 2012

Hammarattacken och Rättspsykiatrisk vård

Ytterligare två problem i nya området. Båda problemen är lite speciella. Hammarattacken ss, 5c, ligger i en liten grotta. Den börjar med en fist och fötterna i en alldeles för stor spricka, sedan lättare. Rättspsykiatrisk vård ss, 6a, rundar en skiva som hänger i ett schakt. Ståstarten är 5c. Har börjat skriva på en förare, 20 problem finns med ännu så länge.