Sport och trad vid Morarna (Gålö)

Efter lite trix hade jag alltså lyckats inbilla John att det var till Morarna han ville. Det är en bit att åka, men klippan ligger i solen och det finns flera 7a+, 7b och 7c med stjärnor. Eftersom John är i toppform och därmed har skickat boulderproblem som alldrig förr den senaste tiden var han inte sen att nappa på förslaget. Målet var att bättra på sitt personbästa när det gäller sportklättring. Jag hade förstås annat i tankarna. En av de mer omskrivna, baggade och stjärnbeströdda tradturerna i stockholmsområdet i grad 6+/7- finns på klippan. Ondskans hemvist sattes upp av den gode Jan liliemark och hans kumpan Jeremy Shehan -83. Årgången, och det faktum att Jan har satt upp leden gör att man bör ta graden med en nypa salt. Mr. Tor Lines turer är vad man brukar kalla old-schoolgraderade. Nåväl, John valde efter ett tag ut en lämplig led. Valet föll på en 7a+ stockholmsklassiker med ifylld stjärna: En negerleksak.

Leden erbjuder 20m svagt överhängande och ihållande grepp och stegklättring. John körde ett par vändor på topprep innan han gjorde ett riktigt bra ledpress på tredje åket. Allt gick bra tills tre meter under toppen då ett steg frasade sönder och störde rytmen. Det var förstås mitt fel. Jag hade påbörjat förstörelsen av steget på mitt åk strax innan, och nu blev påfrestningen för stor. Han tog den på fjärde åket, andra ledpresset. Härligt John! 7b nästa, du har det redan i dig! Jag var rätt nöjd över att faktiskt kunna göra alla flytt på topprep redan första åket (dock med flera häng), och jag gjorde till och med ett ledpress. Kanske går det inom en inte alltför avlägsen framtid. Efter en del säkrings- och betaångest för den från marken synliga delen av Ondskans hemvist hade jag bestämt mig för att det var dags att göra ett försök. Trots en del blöta och slemmiga grepp gick starten bra.

Mitten var lite mer sparsamt säkrad och där började pumpen smyga sig på också. Allt tuffade dock på som det skulle till andra tvärsprickan, den lilla traversen och upp en bit till. Härifrån klättrar man upp för den avslutande sprickan. Jag skulle kunna skylla på blöt klippa, eller de 60 meter 7a+klättring jag hade i underarmarna, men faktum är att jag inte kunde klura ut betan. Jag tog mig upp "with a little help from my friends", men jag gjorde inte kruxmovet. Det var i alla fall en liten tröst att John (som gick andreman) hängde på samma ställe, han är ju trots allt 7a+klättrare numera... Efter att ha testat några varianter lyckades han klura ut en lite märklig lösning som jag ska försöka komma ihåg till nästa gång. Malin ägnade dagen åt promenader, solade och fotograferade (se bilder) och hävdade bestämt att hon var nöjd med det. Jag misstänker att John får betala för bristen på lämplig Malinklättring på klippan vid senare tillfälle.