söndag 15 december 2013

Stora hasslare i källberga!

Emil Ragnarsson visar sin potensial på The Great hassel i källberga. Inspirerande.

lördag 26 oktober 2013

A.gullsten, Jumkil. Typ coolt

Snabbrapport om att Anthony Gullsten Jumkil gästade Jumkil förra veckan. Skickade bland annat Underdog assis och Ampere båda 8A.

torsdag 25 juli 2013

Mer klättring från NZ

För lite drygt ett år sen la jag upp ett inlägg om min resa till Nya Zeeland. Det var långt ifrån bara klättring i filmen jag postade då, men nu har jag till slut fått tummen ur och dragit ihop inte mindre än fem klipp med i stort sett all klättring jag fångade på film under min nästan två månaders långa semester till andra sidan.

Klippen är uppdelade efter område, och de fyra första ligger alla rätt så tätt packade i Castle Hill Basin, 10 mil inåt landet ifrån Christchurch på sydön. Det sista klippet är från ett område en bit utanför Wellington på nordön.

Håll till godo! (Alla finns förresten i HD på tuben)






söndag 21 juli 2013

Professor Grönbrink fabulerar, del II

Här kommer fortsättningen i serien om mina högst subjektiva tankar om lederna på Grönbrinksberget. I första inlägget förklarar jag lite om bakgrunden till projektet.

Vad betyder egentligen "heldag på Grönbrink". Ibland betyder det helt enkelt att man åker dit och klättrar tills man blir trött, eller tills dagen tar slut. Det händer också att det betyder att man åker dit och klättrar tills man psykar ur på något man trodde skulle vara en enkel onsight. Tradklättring är (i alla fall för mig) väldigt mångbottnat och komplext, och det kan vara svårt att förutse effekten av en psykande led även om man kommer upp med onsighten i behåll. Idag klättrade John och jag sex leder och varianter som någon av oss inte tidigare gjort, utöver det påbörjade John ytterligare en led som jag säkert får anledning att återkomma till. Jag beskriver lederna i den ordning de klättrades.

34) I-or 5a (5-): John ledde denna, ingen av oss hade någon anteckning i föraren men det är inte otroligt att vi klättrat den förut. Vi fortsätts förvånas över hur mycket klättring det ändå är på en hel del av lederna av denna grad. Vad jag minns upplevde vi inte säkringarna som otillfredställande.

Hanky Panky 5b (5): Jag ledde denna som helt klart var ny för oss båda. Den står inte med i pappersföraren, men däremot på Sverigeföraren. Ingen självklar linje, turen går mellan Antipasta och Ussi-Kussi som på så vis avgränsar leden. Helt ok klättring, kanske lite pilliga och bitvis glesa säkringar. Klipp gärna bulten på Ussi-Kussi och gå upp vänster efter denna.

36) Höstsaga 6c (helbultad): John ledde denna eftersom jag gjort den förut. Lite krystad i starten (INTE hålla i kanten på Snuffy Duffy!), därefter lättare men brant och fin väggklättring. Jag och många med mig tycker kanske att leden snarare håller 6b, men om du spar denna och kör den efter något psykbrytande så kanske den softa graden får huvudet på fötterna igen, så att säga...

25) Traktor, traktor, trång i ruffen 6a+ (6): Den här hade vi tjuvkikat lite på under förra besöket när vi klättrade den finfina Dr Grankvise möter bonden. Man börjar i kaminen och går ut vänster i en tvärspricka. Här placerade jag en klockren blå Alien och en rätt liten mässingskil. Sedan stod jag en lång stund och funderade på hur jag skulle ta mig upp de tre-fyra metrarna till bulten utan att ta i Dr Grankvise-sprickan. Kanske kan man stå off-balance på en valk på areten och sträcka sig upp till nyckelgreppet, men jag valde att ta i ett grepp i grankvisesprickan, lade en fin kil i densamma och klev upp på det innan jag gick höger och klippte bulten.  Efter bulten var det ett par hårda move innan klättringen lättade av lite. Jag tyckte att det kändes hårdare än en slät sexa, men lade den känslan i facket "taskigt ledspyke". Ganska glest med lägg, lite fnasig klippa och en hel del lavar en bit upp gjorde att jag inte kunde slappna av helt efter den hårdare passagen. Som jag klättrade leden (kil i Grankvise) tyckte jag ändå att den kändes säker, men ganska spännande. När John kom upp och levererade sin beskrivning av leden så fick jag tänka om. Kanske hade jag trots allt bra ledpsyke? Ett av Johns citat: "Ja, denna kommer jag garanterat aldrig att klättra igen". Bulten ser fräsch ut och jag såg krita på ett antal grepp, och till och med ett tickat grepp. Kanske klättras den på led titt som tätt, men jag misstänker ändå att den mest toppas.

Vid det här laget var bådas ledpsyke lite stukat, och vi diskuterade vad vi skulle göra härnäst. Innan vi åkte dit var tanken att vi skulle börja känna på klippans hårdaste led, Skinnhissen. Det varma vädret och känslan av att släta sexor var vår maxkapacitet gjorde att vi istället lade topprep på en stjärnbeströdd led som jag har sparat för framtida onsightpress:

19) Liliemarks träningsläger 6b (6+): Förarens ledbeskrivning lockar med antydan om fin klättring, men avskräcker med antydningar om glesa skitlägg och spröd klippa... Det blev som sagt topprep på denna, och så här i efterhand är det inget jag ångrar. Klättringen är superfin, jag upplevde den som ihållande, men egentligen helt utan hårda move. I början tittade jag efter lägg för ett eventuellt framtida ledpress, men gav upp efter ett tag. Den är nog rätt seriös att leda, men kanske jag återkommer till den så småningom. Det fanns krita på greppen, men jag misstänker att även denna led mest toppas.

20) Illaute 6a (6-): Direktinsteg till ovanstående, den naturliga starten. Inte hårt, stort och brötigt, lägg finns.

Efter ovanstående topprepspress var det återigen Johns tur att leda. Efter en del vånda valdes Chippendale Commodore 6c (7-). Fortfarande rätt skärrad efter Traktorn planterade han en fin blomlåda av C4:or och Aliens i en av tvärsprickorna strax ovanför kruxet (skaften rätt upp!) och klev över på 12:e mekanismen. Nej, jag kände inte direkt för att ta över leaden just då, men vi återkommer säkert till denna.

Snipp, snapp snut, så var denna delen slut.



fredag 19 juli 2013

Lövnäs

Nu finns det ett till område utanför Eskilstuna som definitivt är värt ett besök.
Jag har sneglat på lite gamla satellitbilder rätt länge och funderat på att leta mig ut och se efter om det där som såg så lovande ut verkligen var något.. och det var det! Huvudområdet har tre saftiga block (3-8 meter) med mestadels bra landningar.
Fina blocket i Lövnäs. Höga blocket till vänster
När jag var ut igår för att försöka mig på det där projektet som jag spanade in vid mitt första besök så lyckades jag gå vilse i 1,5 timme.
Släpandes på två paddor, 2,8 meters teleskopstege och en ryggsäck fylld till bredden med mat, vatten och utrustning så traskade jag runt i den lätt kuperade terrängen och lyckades hitta 3 block som jag helt missat vid mitt förra besök. Tyvärr hade jag ingen GPS med mig, så jag fick inga exakta koordinater. Boulder-markörerna på kartan är därför väldigt ungefärliga.
När jag väl kom fram till huvudområdet så var jag duktigt sliten. Jag vilade med lite upprensning av gamla döda grenar och sedan putsning av projektet "Henke har problem".
Jag har för tillfället 4 sjöborretaggar inborrade i köttet i vänster pekfinger, så jag får klättra väldigt försiktigt för att inte förvärra skadan där, men jag vågade ändå hoppas på en flash av min tänkta FA. Sittstarten gav jag upp på efter mitt första försök och ståstarten efter de följande 3 försöken. Tänk vad klen man blir av att inte klättra på 8 månader.
Nu finns det i alla fall koordinater till Lövnäs på 27crags och jag hoppas att lite starkt folk kommer leta sig ut dit och putsa upp de många fina projekten! Det finns förresten en del för de inte fullt så starka klättrarna också..
Hör gärna av er om ni ska dit så kanske jag kan slita mig ifrån mina förpliktelser hemma och guida er rätt ut till blocken!

onsdag 17 juli 2013

Professor Grönbrink fabulerar

Redan förra året kom John och jag överens om att det vore kul att utforska de leder på Grönbrinksberget som vi inte redan tidigare krälat oss upp för. För de som inte ännu upptäckt denna fantastiskt fina klippa så är det  en av Stockholms absolut bästa tradklippor, och även en av de större. Föraren nämner inte vilken bergart klippan består av, men det måste vara någon metamorf variant som gynnar bildning av tvärsprickor. Det har hänt mig ett antal gånger att jag undrar över var nästa lägg ska uppenbara sig, och plötsligt dyker det upp en solid kamplacering i en finfin tvärspricka som var helt osynlig nerifrån. Mitt första möte med Grönbrink var en inte alltför glamorös tillställning någon gång i början av nittiotalet. Jag var utrustad med klent ledpsyke, ett set wallnuts och några egenhändigt slingade hexor beställda från LG-Johansson. Jag har endast en anteckning i föraren från detta besök: Tutti-Frutti, 4+. Jag och många med mig har en tendens att undvika leder som vi inte har någon som helst kännedom om, särskilt när förarens beskrivning antyder att leden är svårsäkrad, kruxig eller rent ut sagt otrevlig eller farlig. Därför tänkte jag dela med mig av min egen subjektiva sanning och skriva någon rad om de leder vi klättrar oss igenom för att du som läsare i alla fall ska få ytterligare en subjektiv beskrivning att lägga till förarens. Stilen vi klättrar kan variera mellan ledklättring, andreman, topprep eller jumar om det så behövs. Jag tror och hoppas att jag kan ta mig upp för nästan alla leder klättrandes fritt, antagligen med undantag för Skinnhissen, 8-, och eventuellt någon till. För närvarande har jag 16 leder och instegs/utstegsvarianter kvar att klättra och jag kommer att inkludera både nyklättrat och gammal skåpmat. Vi kommer säkert att klättra om en del vi redan har gjort också. Beskrivningarna inleds med lednummer i Stockholmsföraren från 2008 samt lednamn och grad. Förstabestigare och årtal får ni leta upp själva. Kommentera gärna med egna åsikter, håll med eller säg emot.

2) Discotaket 6a+ (6): Jag och Daniel klättrade denna 2011. Förarens beskrivning är förfärlig. Jag känner till tre personer utöver mig själv som har klättrat leden och alla tycker den är väl värd att klättras, riktigt fin faktiskt! Ta med småkilar och någon stor kam till sprickan utöver det vanliga krafset. Lätt efter det brantare partiet.

3) Reggaesprickan 6a+ (6): Klättrades vid samma tillfälle som ovanstående. Också den fin och välsäkrad. Liksom ovanstående led är sexaklättringen över ganska snart och övergår i fyraklättring till topps.

18) Löjliga familjen 6c (7-): Jag testade denna 2010 men föll när jag skulle klippa andra bulten och backade därefter av leden. 2011 gick det bättre och jag ledde den i god stil. Klättringen är väldigt fin och ihållande som jag minns det. Säkringarna är mycket bra, men ibland får man gå på en bit innan det dyker upp något. Tre bultar samt eget skrot.

7) 12:e mekanismen 5c (5+): En av tre måsten på berget när det gäller 5+ (de andra två direkt nedan!). Inte ett hårt move och välsäkrad. En kanonled.

9) Uffes under 5c (5+): Som ovan, men med en liten skillnad, att passera det lilla taket är avigt... Superfin led.

14) Förhudsnisses flykt 5c (5+): Fin och välsäkrad klättring. Ihållande ett par meter när man kommer in i jamsprickan en bit upp. Fin travers längs andra tvärsprickan.

15) Ökad förhud 6b+ (6+/7-): Ledde denna led igår, ett direktutsteg till ovanstående. Tre bultar och diverse annat. Kruxig mellan första och andra bulten. Valfritt utsteg rakt upp eller fly ut till höger. Jag flydde förstås, men John följde rakt upp och det såg egentligen inte svårare ut. Men tunnare. Väl värd att göra!

24) Dr Grankvise möter bonden 5a (5-): John ledde denna i god stil igår, jag gick andreman. Mycket brant och fin klättring. Bra, men något spridda säkringsmöjligheter. Vid ett par tillfällen står man över senaste säkringsmöjligheten. Denna kan jag varmt rekommedera. Jag klättrar inte 5- så ofta, men kommer nog att vilja leda denna. Mycket fin!

39) Ussi-Kussi 5b (5): Vad ska man säga? Inte fint, inte välsäkrat, inte fast. Av någon anledning sitter det en bult i början, antagligen så att man ska luras upp i den i huvudsak osäkrade linjen. Kan du klippa bulten är i och för sig den resterande klättringen inte svår. Närmar sig kategorin esoterisk klättring. Jag kunde visserligen uppskatta den på något plan eftersom jag gillar att slinga lösa block och lägga en camalot #6 i paraplyläge...

17) Clark Kent direkt 6a+ (6): Den här har jag klättrat som försteman minst tre gånger. Nu senast i söndags. Ihållande klättring och bra men lite spridda säkringar. Om du behåller vidvinkelseendet och är händig med småkilar är leden välsäkrad, klättrar du desperat och inte kan hantera småskrot upplevs den säkert som spännande. En mycket välförtjänt stjärna i boken!

Fortsättning följer!



torsdag 13 juni 2013

Den sista färden?

"Hur står du?" ropar jag till Daniel. Jag får ett sammanbitet "Jag står på sva" till svar. Efter ytterligare trettio-fyrtio meters klättring upprepar jag frågan och får samma svar. Vi klättrar löpande på Agent orange, 5+, en 440m lång led på Haegefjell i Nissedal. Det har torkat upp, men partierna med neongröna lavar har ännu långt ifrån optimalt stick. Jag smearar högerfoten i en knappt märkbar skål som är övervuxen av det gröna slemmet och tänker frågan igen, utan att ropa den till Daniel. Det håller. Det är resans första dag med klättring och vädret har inte varit det bästa. Vi inledde i regn med att klättra Via lara, 3+, en 380m lång och mycket lätt led som blivit introduktion till multipitchklättring för många i norden. Även denna klättrades löpande. Till sist kommer vi upp och gör det sista krävande movet på Agent orange (en hälkrok!). Även om vi har marginal på de grader vi har klättrat under dagen så har det varit en ny upplevelse att klättra löpande, och dessutom under regn, upptorkande eller fuktiga förhållanden. Det går förstås mycket snabbare att avverka lederna, men var beredd på att det är mer mentalt ansträngande att nästan aldrig vara "safe". Vi gör Via lara på två timmar trots blötan, och Agent orange slinker ner på två och en halv under betydligt torrare förhållanden. Förarens meterangivelser är visserligen mycket generösa och klättringen på Haegefjell är långt ifrån brant, men vi känner ändå av de över åttahundra meter klättring plus returer när vi sitter i lägret på kvällen.

På lördagen ställer vi oss på kö för att klättra Haegar, 6+, 550m. Haegefjell är populärt, och Haegar är en av de lite svårare leder som är omåttligt populär. Johanna och Nikki tar lite tid på sig på den branta kruxrepan vilket innebär att övriga replag får vänta. Stämningen är dock god, Johanna säkrar till sist upp Nikki och köerna löses upp relativt snabbt. Jag får svakruxrepan som har fått rykte om sig att vara dåligt säkrad. Det stämmer visserligen, men lite spänning har ingen dött av. Daniel får gloryrepan och sköter sin uppgift exemplariskt.

Sista dagen kättrar vi Mot sola, 6-. Vi är först på leden och använder oss till viss del av vårt nya verktyg för snabbklättring, löpande. Exempelvis undviker vi på detta sätt hängande stand på kruxrepan. Mot sola behöver ett par torkdagar efter regn eftersom det är svakrux. När vi klättrade leden hade det torkat upp till viss del, men var fortfarande ganska blött på kruxet. Har man marginal på graden tror jag dock inte det är några större problem att ta sig förbi trots väta, även om minst ett replag vände denna dag. På kvällen klättrar vi de två första replängderna av Gone with the weed, 6-. Andrarepan är mycket fin, jag gillar särskilt hur man trippandes följer ett decimeterbrett kristallband under flera meter. Tyvärr börjar vi bli lite väl slitna, både fysiskt och mentalt. Dessutom närmar sig klockan nio när vi till sist beslutar oss för att baila.

Målet 2000 klättermeter missas, vi får inte ihop mer än 1800-1900 meter under våra tre dagar på berget. Det är trots allt mer än 300 gånger mer än vi klättrade helgen innan, så vi är båda nöjda.

Resan till Haegefjell var en kompromiss. Egentligen ville vi åka till Lofoten, som vi brukar, men eftersom Daniel är höggravid (det börjar synas, se bilder) fick det bli en kortare resa till ett närmare resmål.

Snabbfakta om Haegefjell:
  • Tro inte gps-angivelsens 8.5h från Uppsala. Det tar 12h inklusive lunch, matinköp och norska vägarbeten/skitvägar
  • Åker ni södra vägen, håll koll på färjetider Moss-Horten. Ingen blir glad av att precis missa en båt
  • Ta med jämna norska pengar till bomavgift (70nok) och camping (30nok/pp och övernattning)
  • Grader i förare kan vara norska (något soft) eller tyska (väldigt soft). Tänk gammelsvenska grader så ingår marginal för multipitch och väder
  • Föraren "Go Telemark" kompletteras gärna med flera nedladdningsbara gratisförare (exempelvis Rockfaxföraren). Topos är ofta relativt risiga.
  •  
  • Enkelrep minskar trassel men försvårar bail. De flackare lederna på Haegefjell går INTE att fira med enkelrep och firningssnöre. Det blir för svårt att dra ner repet med det tunna firningssnöret. Detta resulterade i en barfota nedstigning för min del, och en härlig vandring i klätterskor för Daniels del. Klart ovärt.  
    Douglas säkrar upp sin repplagskamrat på Via lara. Blött!
    
    Vi gör oss redo för första returen.
    
    
    
    Agent orange, kanske lite väl spännande att klättra löpande för vår del.
     
     
    Andra dagen bjöd på bättre väder! Campingen ligger en kvart från instegen på lederna.
    

     
    Kikare kan vara bra att ha med. Dels är det kul att titta på folk på väggen, och dels kan man se hur blött det är på kruxen.
     
    
    
    Översikt på Haegar. Johanna och Nikki kan ses i orange hjälmar.
    
     
     
    Vi pratar med en dalaklättrare medan vi väntar på vår tur på Haegar. Kruxrepan syns i överkant av bilden.
    



    
    
    
    Daniel cruisar kruxet på Haegar.
    

    
    Utsteget på Haegar.
    
    
     
    Vy från Mot sola
    

    
    Även Mot sola har ett par lite brantare partier.
     

    
    Vi softar på toppen efter Mot sola
    

     
     
    
    Översikt på Mot sola. Replag kan urskiljas på väggen.