tisdag 3 februari 2015

Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en biceps?

-Åk hem du, det där brukar man ändå inte göra något åt.

Damen på Samariterhemmets närakut kanske inte förstod vad jag sagt?

-Men, jag behöver armen. Du vet, använder den ibland...
-Jaja, åk till akuten på Akkis då. Där kan du få det dokumenterat om du absolut vill.

Åker till Akademiska och får vänta någon minut innan jag registreras och skickas in i ortopedens väntrum. Väntar ett par timmar där och får sedan prata med en ung ortoped som förstår vad jag säger när jag försöker beskriva hur viktig den här armens funktion är för mig, fastän jag faktiskt har en till. Han säger att eftersom jag är så pass ung (lol...) och har höga krav på min biceps så ska han rådfråga en specialist och höra om det kan vara aktuellt med operation.

I bokhyllan trängs böcker om träning och bigwallklättring, förare över stora väggar i Norge och USA, och självbiografiska alster från diverse klätterprofiler. I år skulle vi växla upp ett hack och göra det som vi knappt vågat drömma om för ett par år sedan. Jag hade ökat träningsdosen till fyra pass i veckan, med betoning på repklättring och uthållighetsövningar sedan några veckor tillbaka. Det gick bra. Väldigt bra faktiskt. Jag klättrade egentligen inte hårdare leder än jag klarat tidigare, men betydligt fler per pass, och på brantare väggar.

Efter ytterligare ett par timmar är det dags att röntga. Om det blir operation är det bra att veta om det hängde med benfragment när muskelfästet brast.

-Var gör det mest ont? Om du säger var det gör mest ont så jag vet var vi ska röntga.
-Öh, det gör inte ont...

Det tas ett antal bilder. Nej det gjorde inte ont. Inte ens när det brast. Insikten om att det är bra att försöka behålla lite styrka gjorde att jag bestämt mig för att varva in fler boulderpass i träningen. I fredags förmiddag blev det därför boulder på Senapsfabriken. Först själv, sedan kom Edoardo och vi körde ihop. Mot slutet av passet visar jag Edoardo ett problem på branta väggen. Jag kommer upp till kruxet och har högerhanden i en hög undercling samtidigt som jag kliver upp högt med vänsterfoten och drar hårt. För hårt, ska det visa sig. Så hårt så att jag sliter itu delar av min kropp som är ämnade att sitta ihop. Övre fästet till långa bicepsbuken sitter uppe vid axeln. Därifrån är det inte långt till örat. Jag kan förstås vara partisk, men ljudet var fruktansvärt. Som att dela en hummer på längden. En blandning av kras och smaskljud under loppet av en halv sekund. Jag hoppar ner och är lite skakis. Vad hände? Ett par killar i hallen börjar skratta. De tror att jag dragit sönder ett grepp. När de förstår att ljudet kom från någonstans inuti min axel tystnar de. Efter någon minut sköljer en våg av värme igenom axeln, men smärtan uteblir.
Den uppmärksamme lägger märke till att det inte bara är blicken som är tom, även övre delen av höger överarms utsida ger ett tämligen tomt intryck jämfört med vänsterarmen.

Muskeln hänger ner mot armvecket och putar ut på ett konstigt sätt på utsidan av armen. Efter två-tre timmars träning och en sista rörelse där jag bokstavligen tog i till (och förbi) bristningsgränsen vill den såklart dra ihop sig, och nu finns det inget som hindrar den. Fästet är av. Säger själv att det ser ut lite som Schwarzenegger och får senare lära mig att det faktiskt heter "Popeye syndrome" eftersom muskeln ser ut som Karl-Alfreds när man spänner den. Spänna går bra, det är avslappningen som är problemet. Och det faktum att spänningen av den muskelbuken inte längre hjälper armen att böja sig. Som tur är finns även den korta bicepsbuken. Den står för merparten av den kraft som utvecklas av biceps. Enligt litteraturen blir förlusten ca 20% vid konservativ behandling av ruptur av övre fästet till långa biceps. Vad består då konservativ behandling av? Ingenting. Alternativet är operation. Enligt de flesta artiklar och websidor jag sett är ett operativt ingrepp mest kosmetiskt. Det kan gälla muskelbyggare eller andra personer som lider av att se avvikande ut. Det brukar också stå att yrkesgrupper som skruvar mycket eller använder armen aktivt under hela arbetsdagen kan drabbas av besvärande kramper om operation inte utförs. Det antyds också att man får tillbaka i alla fall det mesta av styrkan som gått förlorad vid rupturen, men här är oenigheten stor. Det finns också ett par varianter av operationen. Antingen fästs senan tillbaka nära ursprungsplatsen, eller en bit längre ner på benet. Hoppas få mer information om hur jag kan gå vidare under veckan.

Jag har inte skrinlagt planerna för det här året helt och hållet, men jag börjar så smått inse att skadan antagligen kommer att innebära en del omplanering. Förlåt Daniel.

Har du erfarenheter av ruptur av bicepsfäste, dela gärna med dig vare sig du opererat eller inte. Jag vill veta allt inför samtalet med kirurgen!

Tack Tina, Stefan och Rickard för tips, råd och stöd minutrarna efter.

Over and out.

tisdag 25 november 2014

Höst 2014

Trots en blöt och fuktig höst så har det klättrats förvånansvärt mycket. Mestadelen av hösten har spenderats vid källbergahygget. Vilket är ett relativt nyutvecklat område, som bjuder på många fina problem.

Kameran har dock inte varit framme särskilt ofta, men ett par bestigningar har fångats på film.




Nu vänder vi blickarna mot vintern. Med lägre temperaturer och en luftfuktighet som levererar stick.

onsdag 8 oktober 2014

Getberget, finfin trad i bökig terräng...

För några veckor sedan var det dags att försöka få till en dags traddande igen. Denna fredagkväll styrde Björn och jag bilen från Almunge mot Ljungaverk en bit inåt landet i höjd med Sundsvall, ca 4.5h från Uppsala. Vid Gävle bro plockade vi upp Daniel. Ovanför Ljungaverk ligger Getbergets alpinanläggning. Vi parkerade på toppen och tältade på den enda plana och lerfria platsen på området: under sista stolpen till T-liften. Planen var att klättra hela lördagen, eftersom Daniels och min permission inte sträckte sig längre, och sedan släppa av Björn vid Brattberget framåt nattkvisten så att han skulle kunna fortsätta att förlusta sig med ett gäng Uppsalaklättrare som trodde att vädret skulle hålla i sig hela helgen. I sista minuten lyckades jag lura ut Johan Hedman för att komplettera upp till jämna replag. Johan är en lokal klätterprofil som till allra största del har utvecklat Getberget. Bättre guide går knappast att få!  Lederna vid Getberget är hjälpligt beskrivna på Sverigeföraren och vägbeskrivningen från alpinanläggningen stämmer rätt bra. Det som det inte står så mycket om är att en storm fällt det mesta av skogen, och att det därför kan vara lite bökigt att ta sig fram i terrängen. Lederna är till övervägande del fantastiskt fina sprickleder, de flesta (alla?) utrustade med firningsankare. Nästan allt vi klättrade var välsäkrat och på fast och fin klippa även om en del leder kändes lite skitiga här och var (sand, inte mossa). Trots en relativt stor ansamling av väldigt fina leder i överkomliga grader har inte massorna hittat hit, och det är synd. Getberget är nämligen en av de absolut finaste klippor jag har klättrat på i det här landet. Ta med alla kammar ni har, och fattas det i större storlekar får ni låna era kompisars prylar. Med stort menar jag motsvarande Camalot #5 och uppåt, gärna dubbelt upp för vissa leder... Grader är ju alltid svårt, men gillar man sprickor kommer man nog inte att tycka att graderingen är hård, snarare tvärt om. Förare finns på flera olika håll och graderna skiljer sig en hel del för vissa leder mellan dessa. Notera att det finns två separata klippor, den bortre ca hundra meter längre bort längs huvudstigen och sedan ner. Dessa kallas på Sverigeföraren för Övre västra väggarna. Vi kommer definitivt att besöka Getberget igen, och gillar du sprickor så bör du också åka hit!

Ps. Ibland känns det tungt att skriva blogginlägg. Då kan det räcka med ett "Skriver du på Uppsala stenar? Jag har den på min feed" för att man ska orka med ett inlägg till. Tack Gustav!
Daniel rensar efter att ha klättrat Camalot 1-sprickan

Daniel är förbi det svåra på den ihållande andrarepan på Två bleka kompisar

Topprepet hänger på Vildvittran, en led vi har anledning att återkomma till. Inte så lång, men fantastiskt fin och ihållande. Slutet på Två bleka kompisar kan ses upp till vänster i bild, låt er inte avskräckas av den inte fullt lika fina förstarepan.

Johan delar upp racket och överger oss för invigningsfesten till nya boulderhallen i Sundsvall. Björn funderar på om han ska klättra vidare eller... jo det måste man väl!

Daniel rackar på med allt vi har inför Ormen Långe, rekommenderas varmt!


Zig-zag sprickan/Z-sprickan? Gjord och ser fin ut. Fler linjer finns, även ogjorda fina sådana...

Daniel på Ormen Långe.

tisdag 1 juli 2014

Lofoten 2014

Det blev en resa i år i alla fall. Förra året regnade den planerade Lofotenresan bort och blev något annat i stället. I år åkte vi upp precis efter en lång period av instabilt väder. Vi hade mestadels sol, kyligt i början och varmare i slutet. Som vanligt hade Daniel högt ställda krav för vad vi skulle prestera under resan och för ovanlighetens skull höll jag i stort sett med om vilka leder vi skulle försöka oss på.


Puffrisset, vår Marmotkupol nere på campingen vid Kalle

 Efter framgångarna på Kennys crack i våras så kände vi oss båda starka nog att gå på ett par leder som vi har pratat om och drömt både ljuva drömmar och mardrömmar om. Vårkåt, 7 (145m), på Jomfrupillaren och Himmelen kan vente, 6+ (310m),  på Presten, ligger båda på topp-femtiolistan i Rockfaxguiden. Graderna kanske inte imponerar, men vi hade aldrig tidigare givit oss på en tradsäkrad kortare multipitch av graden sju, och definitivt inte en trehundra meter lång och ihållande sexplustur på Presten. För de som inte har klättrat multipitch trad kan nämnas att det oavsett graden alltid finns ett visst mått av äventyr med i leken. Man kan klättra fel, vädret kan slå om, svår- eller osäkrade passager etc. När man skruvar upp svårighetsgraden kommer den potentiella effekten av tidigare nämnda äventyrsmoment att bli större. Nåväl, dag två skulle Vårkåt angripas. Eftersom Daniel generellt sett gör bättre ifrån sig på hårdare repor (notera att detta inte är ett erkännande att Daniel klättrar bättre) fick han inleda med den första sjuminusrepan. Kruxet på förstarepan är i stort sett att lätta från backen. Det gick galant, och jag följde utan större problem. Andrarepan (6+) har av somliga beskrivits som "kanske den finaste jamsprickan på Lofoten". Jag funderade över denna formulering medan jag lade säkringar och klättrade vidare på den lite skitiga och (på ett negativt sätt) uppspruckna klippan. Man klättrar sedan förbi en bred spricka och rundar ett litet tak. "När ska det börja" tänkte jag, och plötsligt insåg jag att det minsann hade brantat till sig och att det nu inte fanns något annat att klättra på än en solid, fin och ihållande handjamspricka! Min bästa gren... Upp, göra stand, ta upp Daniel och begrunda kruxrepan vi hade ovanför oss. Daniel rackar på och ger sig iväg. Det är en spricka som smalnar av och blir en söm, som sedan vidgas igen. Replängden avslutas med stora händer och lite off-balance. Kruxet är tunt, små grepp och steg en kort passage innan sprickan vidgas igen. Daniel tar ett par häng innan han är uppe, tredje- (7) och fjärderepan (5-) dras ihop. Jag följer förvånansvärt nog fritt, och vi är uppe! Jag ser det som en framgång, Daniel som ett bakslag. Se där vad högt ställda förväntningar kan ställa till med...



Andra repan (6+), Vårkåt
Mitt mellan kruxen på tredjerepan (7), Vårkåt
Ett par dagar senare hade vi enats om att Himmelen kan vente var rätt sätt att angripa Presten i år. Presten är en av Lofotens största granitkoner med leder på. Naturligtvis inte lika stor som Storpillaren, men ändå. Tidigare har vi klättrat Vestpillaren (6, 467m) några gånger. Himmelen kan vente är nog näst på tur vad gäller svårighetsgrad om man vill hela vägen upp. Av nio replängder är fem 6+, varav fyra utgör de sista replängderna på leden. Ihållande med andra ord. Det är kallt och mulet när vi börjar gå mot insteget. Känner mig inte direkt som stålmannen när klättringen börjar. Jag inleder med en lätt repa och tar upp Daniel till stand under den första sexplusrepan. Den är lång och sprickan är bred. De två Camalot-fyror vi har med är av ringa värde på denna replängd. Jag mår lite illa. Daniel traskar på och säkrar replängden med stor uppfinningsrikedom. När jag följer finner jag alla möjliga lustiga och inte så lustiga placeringar: ytte-pytte mässingskilar, riktigt grunda offsetkammar och listigt inlirkade kilar här och var. Klättringen är fantastisk. Brant, stort, långt och länge. Ju högre upp vi kommer, desto mer släpper olustkänslan och övergår i ren och skär lycka. Värt att nämna är att replängd fyra troligtvis är felritad i Rockfaxguiden, lägg ett par säkringar högt i diedret och gå runt till höger i stället för att gå rakt upp. Daniel får en sexplusrepa igen på replängd sex (härifrån är resten av replängderna av den graden), jag får repa sju. Den hade vi tänkt undvika genom en låg travers till vänster eftersom jag inte lockades av guidens beskrivning: "not obvious and poorly protected". Ganska snart insåg vi dock att jag nu trots allt ändå stod vid den tidigare beskrivna passagen, och ja, då har man ju liksom inget val. Jag klev upp till höger, lade tre bra bitar och traskade ner åt vänster några meter för att trippa ut på det branta, steglösa svat med en liten längsgående flänsliknande formation att pincha med fingrarna. Sug in, kroppsspänning, och jag är förbi. Otroligt nöjd med min insats klättrar jag vidare och funderar inte så mycket på att passagen blir minst lika "poorly protected" för Daniel eftersom det rör sig om en travers. Ytterligare en hård repa var, och vi står på toppen!

 Daniel i början av replängd 2
 
 

Daniel närma sig slutet av repa 8, näst sista repan
 
På toppen efter ungefär nio timmars klättring (jag vet, vi är långsamma)

 
Det blev en lite kortare resa denna gång, och vi klättrade faktiskt inte mer än åtta leder: Puffrisset, By the dashboard lights, Vårkåt, Gamle Rev, Himmelen kan vente, Lys och skygge, Kveldskosen (film) och Fire försök (film). Jag är trots det väldigt nöjd. Det känns som om årets framgångar har öppnat upp flera möjligheter för oss framöver.
 
Kveldskosen, Paradiset
 
 
Fire försök, Store Festvågvägg

Daniel på väg att fira ner från toppen av Lys och skygge
 
 
Första fantastiskt fina replängden på Fire försök
 

Vyn från toppen av Store Festvågvägg efter Fire försök






onsdag 4 juni 2014

Bohus, Bohus, Bohus!

Så var det dags igen, redovisningen av årets Bohusresa över Kristi himmelfärd. Denna gång åkte Simon, Daniel, Sam och jag ner och bodde hos Joel och Linn i deras alldeles utmärkta undantagsstuga i Brodalen mitt i Bohusläns granitmecka. Vi frossade i klättring under tre och en halv dagar och avverkade ett antal leder i varierande stil. Bergkirstis polka, Bohusvals, Höstsonaten (Svaneberget), Melange (Tullbodarna), Prismaster, Rapé, Pekkas diplomtur, Fueled by coffe powered by bacon, Afterburner (Hallinden), Jäger, Yamamoto, Karl-Alfred, Feministiskt initiativ (Högberget), Chapman, Mallorol, Djurgårdsfärjan, och Årets bragdbestigning av Borlänges egen Wide Boy Daniel: Offline på Häller. Kanske har jag glömt någon led, men det som består i minnet är den fantastiska kvaliteten på lederna och det faktum att man faktiskt kan tradda på (eller långt över) sin gräns utan att behöva oroa sig för döden. Det är i Stockholmstrakten mer undantag än regel...

Melange, Höstsonaten och Daniels bragd Offline på film.
 




Daniel fokuserar på Melange, Tullboden. Sveriges finaste chippade 7-? Leden går i ett gammalt stenbrott.



Sam på Prismaster, Hallinden. En lång led där man hinner få lite flyt i klättringen, särskilt om den görs i en replängd.

Simon hittar balansen på Jäger, Högberget.
 




Simon slappnar av i solen medan vi andra kämpar på Melange, Tullboden.

Yours truly på Afterburner, Hallinden. Yes Simon, another stolen Picture. Put it on my tab.
 
Team Bohus 2014: Daniel "Offline" Johansson, Simon "Never weighted the rope even once" Schoepf, Sam "Bomber micro-wire" Wheadon och Mats "Close but no cigar" Isaksson.