söndag 24 mars 2013

Veckans vägg: Dödskalleberget

Patrik, John, Malin, Joaquim, Magnus och jag åkte iväg till "Veckans vägg" som  den här gången blev Dödskalleberget på Tyresö. Att besöka Tyresö är verkligen ett måste för klättrare som bor i Stockholm/Uppsalatrakten. Många klippor har fantastiska leder i fin miljö. En hel del klippor här lider dessvärre av accessproblem. Parkera på angiven plats och uppträd sansat och diskret, även om du kanske blåste ditt trettionionde press på drömleden... Nåväl, Dödskalleberget skulle det handla om denna gång. Vi följer även denna vecka i bultkommitténs spår, några av lederna som avverkades idag bultades helt eller delvis om så sent som förra helgen. Bra jobbat, och stort tack till alla som bidrar! Diana, 6c+, namnlös, 5a/5b, Gammelgäddan, 6a+, Asers arete, 6c, och Ahlgrens bilar, 6a (6c??) klättrades i olika stil. Fin dag, men för egen del så kändes formen betydligt bättre förra helgen.

 
Jag på Diana, vi kan väl säga att det inte gick riktigt som jag hade tänkt. Foto: John Juter

 
John cruisar Asers arete. Foto: Joaquim Bermudez

 
Joaquim på Gammelgäddan, Mio, 7b+ syns mitt i bild.

 
John highsteppar på Ahlgrens bilar. Min flash tyckte jag gick smärtfritt och graden, ja 6a kan stämma. När jag sedan toppade den för att rensa qd:s och ankare, då kändes det mer som 6c/7a. Svaklättring i ett nötskal... Foto: Malin?

lördag 23 mars 2013

Äntligen!

Motiverad av att höra att Fibyareten är gjord så tänkte jag att jag skulle ta och ticka av någon 7A bara så det blir gjort nån gång som jag så länge tänkt men inte blivit av. 7A är ju som lite av en milstolpe och även om jag har klivit upp ett snäpp inne i vinter tack vare senap och singelfrustration har det inte varit läge ute riktigt fören idag. Tänkte köra lite på King louie men hamnade på latino lover istället då jag var själv och den känns lite mindre läskig ensam. Eftar att först inte fått fast fötterna riktigt bytte jag till mina nya oanvända skor som jag vann på senaste 50 upp, Tack klättercentret, och då gick det faktiskt alldeles för lätt. Lite av ett antiklimax. Tänkte 7A-gränsen skulle vara mer magisk på nått sätt. Kanske känns bättre när väl King louie sitter. Det är trots allt den jag ville köra och har lite som projekt. Härlig dag!

Latino Lover 7A from Uppsalastenar on Vimeo.

söndag 17 mars 2013

Stora Skramsö!

Jag har länge sett fram emot att klättra på denna klippa. Kanske för att den sägs vara en av de absolut finaste klipporna i Stockholm, men också av den enkla anledningen att den ligger lite svårtillgängligt till i fin skärgårdsmiljö. Det hindrade tydligen inte de fyra (!) replag som promenerade över isen för att besöka klippan denna soliga söndag i mars. Jag känner eller känner till i princip alla som var på Skramsö den här dagen. Det visar viken liten klick människor som söker sig dit... Fler förtjänar att uppleva den härliga miljön, den fantastiska stenkvalitén och de superfina leder som går på klippan. Föraren antyder skräcksäkrade tradturer och dödsbultade sportleder, men efter bultkommiténs besök förra året så känns många av lederna riktigt inbjudande att klättra. John och jag toppade Alnus mortua, 7a trad, och Easy go, 7b sport, två väldigt fina leder. Corpus cadens, 6c, leddes i mulet väder vilket fingrarna inte gillade även om leden i sig var fin även den. Vi fortsatte med Jahve, 6b+, och Madonna, 6a+. Det mesta är väl förberett med ankare. Enstaka skräckturer finns säkert kvar, men Skramsö är definitivt en klippa att besöka för både tradtroll och sportnisse. Man kan nog gå på isen ett tag till, men sedan är det kanot eller vad/simning som gäller. Simon, Sebastiaan, Erik och Daniel: det kommer fler chanser, jag ska helt klart tillbaka inom kort.Tack Michael Collins för bilden på mig på Madonna!
John på Jahve, 6b+.
 
Jag på Madonna, 6a+


John följer på Madonna.
 
På toppen...
 
På väg hemåt.

 
Mike har känt på Corpus kadens

tisdag 12 mars 2013

Tradpremiär!

I söndags var det dags för årets tradpremiär i Runsa. En kall morgon följdes av strålande sol och svag vind. Med solen framme kunde vårkalla fingrar värmas mot klippan. Somliga klättrade med bar överkropp, andra med dubbla underställ, merinotröja och jacka. Vampyren (6-), Ricks crack (6-), PimPim (7), Som en Jehu (7+) och dubbeldiedret (två repor, båda 5+) klättrades i varierande stil. Vampyren är brant, men förutsägbar och relativt snäll. Ricks crack är mindre fysisk men kanske mer krävande trots att de har samma grad. Jag har sett starka klättrare halka av, och många som borde ha stor marginal på graden tar god tid på sig förbi cruxet. Som en Jehu är ett av mina långtidsprojekt som faktiskt börjar kännas rimligt nu. Sebastiaan satte den på topprep på andra försöket… Känner definitivt Senapsstyrka i fingrarna, även om pumpen blivit lidande av vårt nya fina gym. Tack Daniel, Simon och Sebastiaan för en fin dag!

Utan att trassla in mig alltför mycket i kommunens planering och KC’s framtid i Uppsala så hoppas jag innerligt att det löser sig till det bästa.

söndag 27 januari 2013

Storgolvs, multipitch tradskridskotur

I lördags fick Simon, Pelle, Anders, Fredrik och jag tillfälle att åka skridskor under mycket trevliga former och förhållanden. En längre period med mycket låga temperaturer utan nederbörd innebär att stora delar av skärgården är islagd. Hård fin is utan snö. Vi parkerade bilen strax före tunneln ut mot Muskö och fick gå ett par hundra meter innan det var möjligt att åka. Målet var Årsta havsbad. Jag har aldrig upplevt så mycket fantastiskt fin nyis. Stora ytor var precis så tjock att vi vågade åka på ordentligt. På många ställen var det dock betydligt tunnare. Jag har heller aldrig sett isen häva sig så mycket, det var nästan så man blev sjösjuk (det syns lite grann i början av filmen om man tittar noga). Förutom finfin och tunn is bjöd turen dessutom på sju örnar, en svanräddningsaktion, rännsim för de som ville, förhör av militärpolis för övriga samt soppatorsk för Anders och Simon. En heldag med upplevelser att minnas med andra ord. Tack alla för en fin dag på isen!



 Fotnot: Maxstraffet för att kliva iland på  t ex Berga-basen utan tillstånd är ett års fängelse. Vi var förstås mest nervösa för Simons skull. Han kunde ju närmast uppfattas som ett hotfullt intrång från främmande makt. Det gick dock bra sedan han i brist på legitimation visat upp sitt ICA-kort. Nästa gång ringer vi vakthavande befäl innan landstigning på säkerhetsklassat område. Eller simmar över rännan.


lördag 29 december 2012

2012, en personlig reflektion

Daniels kommentar "Jaha, börjar du sammanfatta nu?" uttalas i ett uppenbart besviket tonläge. Vi har klättrat åtta dagar i rad i mestadels strålande Lofotenväder. I bästa fall återstår en halv dags klättring, men vi är så slitna i hud, kropp och själ att vi till och med har problem att ta oss upp för de korta, lätta och bultade(!) turer som finns i Finnvika. Det enda som nu återstår är den 156 mil långa bilresan hem.

Till sist får man ändå ge sig. Även om det bär emot så är det dags att sammanfatta boulder-utomhussäsongen 2012. Året började på ett fint sätt med att jag upptäckte ett nytt och nära (för mig) boulderområde med superfina  problem som bara väntade på att borstas fram och bestigas. Det dröjde dock innan jag hittade och gjorde FA på det finaste av dom alla, Revolvern.

Områdesvisning samt fulbeta på de flesta problem kan ordnas vid en opretentiös bouldertävling som eventuellt äger rum någon gång i vår, om tillräckligt många visar intresse, och om någon är villig att hjälpa till... Nåväl, naturligtvis har mycket tid gått åt till borstning och bestigningar i nyss nämnda område, men en del annat har förstås också hunnits med. Förlossningsbestigningen av Omnivor måste nämnas. John och Johan var först upp, redan innan vi andra hunnit dit. De har ju lite mindre bringa än Daniel och jag, vilket innebar att de slank ur hålet på nolltid.

Tillhör man däremot den skara större  klättrare, som Daniel och i synnerhet jag tillhör, kan det bjuda på visst motstånd. Jag kan lugnt hävda att jag aldrig kände oro för att "ramla av", om man så säger. En annan personlig höjdpunkt under året måste vara fjärde, femte och sjättebestigningen av För fet för att fistas i Rörbo som skedde i snabb takt efter varandra efter att Björn kommit på den lysande idén att man släpper ena foten och alltså bara hänger i en fot. Därmed får en del bättre kroppslig balans för att få upp händerna på läppen. Andra får sämre själslig balans och ber om att få bli nerplockade.

Daniel var såklart först upp redan förra året. Det var innan John och jag hade byggt upp landningen så att det går att spotta. Alla som varit där vet att det (trots plattformen som nu finns) kan vara ett visst mentalt motstånd att släppa händerna och hänga fritt under taket i bara fötterna. Det måste vara Uppsalas mest spektakulära problem alla kategorier om jag får säga det själv. Jag har alltid fascinerats av off-widthklättring, men det är egentligen först under 2012 som jag provat på några enklare problem i denna oförtjänt förtryckta och baktalade kategori klättring. Har ni några tips på fler problem eller leder med OW-karaktär får ni gärna höra av er på ett eller annat sätt. Jag är hookad. Utöver ovan nämnda tre guldkorn, samt all fantastisk repklättring jag har fått förmånen att ägna mig åt under året, fanns också en stor mängd vardagsklättring. Det må vara problem som inte sätter lika djupa s(p)år i minnet, men som ändå ger lite vardagsedge. Alla krimpväggar, sloperhanglar och juggiga tak som forcerats i pannlampans sken en kväll efter jobbet har naturligtvis också ett värde.  Tack alla nya och gamla klätterkompisar som tipsat om problem, spottat, säkrat, och tjatat ut mig när vädret inte sett så lovande ut. Hoppas ni orkar med mig ett år till.

Om jag ska blicka framåt så hoppas jag att 2013 bjuder på lika fina upplevelser. En ny Norgeresa planeras, nya boulderområden väntar på att upptäckas och nya vardagkvällsprojekt dyker alltid upp. Jag har gett upp uteklättringen för i år, men hoppas snart få komma ut och kötta igen.

God fortsättning, och Gott Nytt År på er!



fredag 26 oktober 2012

Hösten är här

Hösten är här. Boulderväskan sväller något när både dunjacka, brännare och lampor ska med. Sticket är det inget fel på. En och annan gnäller över mörkret och kylan, men är det ändå inte precis så det ska vara? Simon, Erik och jag testar Deliberation och Kashmir i Källberga.