torsdag 10 april 2014

Motivation är det psykologiska kännetecken som väcker en organism till handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar.


Daniel:
Helgens äventyr handlade för egen del till stor del om motivation. Men äventyret började långt utanför min kännedom.

Det underbara livet som småbarnsförälder fortskrider men med allt mindre tid för klättring. Kan hända att man hänger några sekunder på fingerbrädan, sorterar racket för fjärde gången den här veckan eller bläddrar i föraren över landet långt bort. Att jag dessutom flytt Uppsala/Stockholms goda förutsättningar till inomhusträning under vintertiden gör mig varken till Honnold eller Hill. Jag lägger upp en strategi inför middagen om hur jag ska förhandla fram egentid senare i vår.

Strategin är överflödig. I smygkontakt med Mats har min älskade Sanna planerat en 30 års present ut över det vanliga. Målet är Kennys crack i Jonsbo, Östergötland. Motivationen infinner sig blixtsnabbt och pusselbitarna faller på plats om hur man skapar förutsättningar för det psykologiska kännetecknet.

Välj en tydlig linje: Tydligare än Kennys crack blir det inte. En 18 meter lång spricka i en annars blank vägg. Himmelriket för sprickklättraren med allt från fingerlocks, klockrena handjam och offwidth till ett markant tak med en avslutning över läppen som närmast kan beskrivas som en valross simmandes i mjölksyra.

Välj en ny destination, en plats du inte varit på: Upptäckarglädjen och förväntningarna blir så mycket mer. Östergötland har vi länge pratat om och förväntningarna infinner sig. Vi passar på att spana i några framtida pärlor att återkomma till.

Välj årstid. Inte bara på grund av rätt luftfuktighet eller minst möjliga mm regn/dygn. Utan för att våren skriker motivation ända ut i dina stelfrusna fingertopparna som fått äta Moon i flera månader i sträck.

Sist men inte minst: Glädjen att få klättra med likasinnade, motivationen i replaget och en härlig blandning av eufori och tävlingsinstinkt när man lyckas.

Mats:
Ok, vi filmade. Tyvärr är filmsekvenserna inte från de egentliga bestigningarna (batteritorsk). Det är Daniels andra vända med skrot kvar sedan tidigare, men han kommer inte till topps förrän nästa press (dagen efter). Det är min första vända på filmen, men eftersom Daniel inte kom upp så tänkte jag att jag inte har en chans att sätta den på första vilket gjorde att vi inte tog oss tiden att rensa. Lite synd, eftersom det faktiskt (med nöd och näppe) gick. Nåväl, när vi till sist båda två gjorde leden i god stil kändes det stabilt på alla sätt och vis. Och vilken lycka att vi båda faktiskt satte den! Vill du ha hemlig beta om hur kruxet lämpligast forceras, klicka här.

Ska ni kolla på filmen med musik får ni sätta er vid en dator. Ni vet, en sån där stor kloss med separat skärm och tangentbord. Anledningen är musiken på filmen, vilken gör att youtube kan bestämma att det är ok att peta in reklam, och att det inte ska gå att titta på filmen i din telefon. Jag köper det, för jag vill ha musiken där (Daniel är helt med mig på detta)...  Så sätt dig vid datorn, välj HD och fullskärm, vrid upp volymen till max och låt dig inspireras och motiveras av karateklättring i södraste Östergötland:

 


 
Eller så tittar ni på filmen "au naturelle", utan skön musik, men med andra sköna ljud:
 





torsdag 20 mars 2014

Utomhuspremiär

Ända sedan årsskiftet har jag gått och väntat på utepremiären. All credd till senapen men det är inte samma sak som att klättra utomhus.

Premiären fick i alla fall vänta till i slutet av februari. Då vädret slog om till strålande solsken. Volvon packades full med paddor och förväntansfulla Uppsalabor. Flexen gick från all time high till all time low.

Emil Ragnarsson och Simon Schöpf försöker besegra Stress utan crimp, säsongsavslutning 2013

Vi fick skåda hela fem! kamrater bestiga Stress. Vi hann borsta fram två fina problem i Skansberget. Området har också kompletterats med topos på http://27crags.com/crags/skansberget-2336. Gillar man att borsta, så erbjuder Skansberget en hel del mossbeklädda stenar.

Vi fick se Amanda glida upp till slutskicket på Candyman som om det vore femmaklättring. Vi har fått se relativt nyexaminerade Wikström glänsa när han haft vägarna förbi Uppsala. Vi har fått häpnas över Ragnarsson form. El Varano får passa sig i påsk.

Men nu har snön åter lagt sig i skogarna och vi får hålla tillgodo med att klämma plast på senapen. Men vad gör väll det.


En film i månaden är kanske lite väl ambitiöst. Men en film från mars månad kan jag allt bjuda på.
             
                          Bouldering Uppsala mars 2014 from Erik Sköldstam on Vimeo.





tisdag 18 mars 2014

Nystart med ny skribent!

Okej nu är det dags att sparka liv i detta igen. Filmer och anekdoter utlovas och problem från trakten visas upp. Erik "Erka" Ssssköldstam kommer förhoppningsvis till stor del bidra till detta då han enligt ryktet utlovat en film i månaden. Erik! Ordet är ditt!

söndag 15 december 2013

Stora hasslare i källberga!

Emil Ragnarsson visar sin potensial på The Great hassel i källberga. Inspirerande.

lördag 26 oktober 2013

A.gullsten, Jumkil. Typ coolt

Snabbrapport om att Anthony Gullsten Jumkil gästade Jumkil förra veckan. Skickade bland annat Underdog assis och Ampere båda 8A.

torsdag 25 juli 2013

Mer klättring från NZ

För lite drygt ett år sen la jag upp ett inlägg om min resa till Nya Zeeland. Det var långt ifrån bara klättring i filmen jag postade då, men nu har jag till slut fått tummen ur och dragit ihop inte mindre än fem klipp med i stort sett all klättring jag fångade på film under min nästan två månaders långa semester till andra sidan.

Klippen är uppdelade efter område, och de fyra första ligger alla rätt så tätt packade i Castle Hill Basin, 10 mil inåt landet ifrån Christchurch på sydön. Det sista klippet är från ett område en bit utanför Wellington på nordön.

Håll till godo! (Alla finns förresten i HD på tuben)






söndag 21 juli 2013

Professor Grönbrink fabulerar, del II

Här kommer fortsättningen i serien om mina högst subjektiva tankar om lederna på Grönbrinksberget. I första inlägget förklarar jag lite om bakgrunden till projektet.

Vad betyder egentligen "heldag på Grönbrink". Ibland betyder det helt enkelt att man åker dit och klättrar tills man blir trött, eller tills dagen tar slut. Det händer också att det betyder att man åker dit och klättrar tills man psykar ur på något man trodde skulle vara en enkel onsight. Tradklättring är (i alla fall för mig) väldigt mångbottnat och komplext, och det kan vara svårt att förutse effekten av en psykande led även om man kommer upp med onsighten i behåll. Idag klättrade John och jag sex leder och varianter som någon av oss inte tidigare gjort, utöver det påbörjade John ytterligare en led som jag säkert får anledning att återkomma till. Jag beskriver lederna i den ordning de klättrades.

34) I-or 5a (5-): John ledde denna, ingen av oss hade någon anteckning i föraren men det är inte otroligt att vi klättrat den förut. Vi fortsätts förvånas över hur mycket klättring det ändå är på en hel del av lederna av denna grad. Vad jag minns upplevde vi inte säkringarna som otillfredställande.

Hanky Panky 5b (5): Jag ledde denna som helt klart var ny för oss båda. Den står inte med i pappersföraren, men däremot på Sverigeföraren. Ingen självklar linje, turen går mellan Antipasta och Ussi-Kussi som på så vis avgränsar leden. Helt ok klättring, kanske lite pilliga och bitvis glesa säkringar. Klipp gärna bulten på Ussi-Kussi och gå upp vänster efter denna.

36) Höstsaga 6c (helbultad): John ledde denna eftersom jag gjort den förut. Lite krystad i starten (INTE hålla i kanten på Snuffy Duffy!), därefter lättare men brant och fin väggklättring. Jag och många med mig tycker kanske att leden snarare håller 6b, men om du spar denna och kör den efter något psykbrytande så kanske den softa graden får huvudet på fötterna igen, så att säga...

25) Traktor, traktor, trång i ruffen 6a+ (6): Den här hade vi tjuvkikat lite på under förra besöket när vi klättrade den finfina Dr Grankvise möter bonden. Man börjar i kaminen och går ut vänster i en tvärspricka. Här placerade jag en klockren blå Alien och en rätt liten mässingskil. Sedan stod jag en lång stund och funderade på hur jag skulle ta mig upp de tre-fyra metrarna till bulten utan att ta i Dr Grankvise-sprickan. Kanske kan man stå off-balance på en valk på areten och sträcka sig upp till nyckelgreppet, men jag valde att ta i ett grepp i grankvisesprickan, lade en fin kil i densamma och klev upp på det innan jag gick höger och klippte bulten.  Efter bulten var det ett par hårda move innan klättringen lättade av lite. Jag tyckte att det kändes hårdare än en slät sexa, men lade den känslan i facket "taskigt ledspyke". Ganska glest med lägg, lite fnasig klippa och en hel del lavar en bit upp gjorde att jag inte kunde slappna av helt efter den hårdare passagen. Som jag klättrade leden (kil i Grankvise) tyckte jag ändå att den kändes säker, men ganska spännande. När John kom upp och levererade sin beskrivning av leden så fick jag tänka om. Kanske hade jag trots allt bra ledpsyke? Ett av Johns citat: "Ja, denna kommer jag garanterat aldrig att klättra igen". Bulten ser fräsch ut och jag såg krita på ett antal grepp, och till och med ett tickat grepp. Kanske klättras den på led titt som tätt, men jag misstänker ändå att den mest toppas.

Vid det här laget var bådas ledpsyke lite stukat, och vi diskuterade vad vi skulle göra härnäst. Innan vi åkte dit var tanken att vi skulle börja känna på klippans hårdaste led, Skinnhissen. Det varma vädret och känslan av att släta sexor var vår maxkapacitet gjorde att vi istället lade topprep på en stjärnbeströdd led som jag har sparat för framtida onsightpress:

19) Liliemarks träningsläger 6b (6+): Förarens ledbeskrivning lockar med antydan om fin klättring, men avskräcker med antydningar om glesa skitlägg och spröd klippa... Det blev som sagt topprep på denna, och så här i efterhand är det inget jag ångrar. Klättringen är superfin, jag upplevde den som ihållande, men egentligen helt utan hårda move. I början tittade jag efter lägg för ett eventuellt framtida ledpress, men gav upp efter ett tag. Den är nog rätt seriös att leda, men kanske jag återkommer till den så småningom. Det fanns krita på greppen, men jag misstänker att även denna led mest toppas.

20) Illaute 6a (6-): Direktinsteg till ovanstående, den naturliga starten. Inte hårt, stort och brötigt, lägg finns.

Efter ovanstående topprepspress var det återigen Johns tur att leda. Efter en del vånda valdes Chippendale Commodore 6c (7-). Fortfarande rätt skärrad efter Traktorn planterade han en fin blomlåda av C4:or och Aliens i en av tvärsprickorna strax ovanför kruxet (skaften rätt upp!) och klev över på 12:e mekanismen. Nej, jag kände inte direkt för att ta över leaden just då, men vi återkommer säkert till denna.

Snipp, snapp snut, så var denna delen slut.