söndag 1 mars 2015

Operation

För inlägget om hur skadan uppstod, se här. Inlägg om första mötet med ortoped här.

-Är vi överens om att det är höger arm vi ska operera?

-Jo, ja, det är den som är trasig.

-Jag tänkte köra med både hängslen och livrem. Både knapp och skruv.

Skönt, tänkte jag. Skruv är det man använt mest, men nya studier visar att knapp har en överlägsen förmåga att hålla senan på plats efter operation. Får googla lite mer när jag vaknar...

Kirurgen ritar en stor blå pil på underarmen. Pilen pekar uppåt längs armen, antagligen för att rätt arm ska opereras. Eller snarare för att inte fel arm ska opereras. Jag har fått svälja diverse piller inför operationen. Efter ytterligare en liten väntan så får jag komma in i operationssalen. Den är större än jag föreställt mig och det kryllar av folk. Nåja, de är i alla fall minst fyra inklusive ortopeden som i huvudsak kommer att sköta skärandet och snickrandet. Alla är vänliga och verkar väldigt kunniga, utom möjligen en ung kille som gör någon sorts praktik. Elektroderna hamnar lite fel, men det rättas snart till. Insomningsmedlet rinner till i slangen på handryggen, det svider lite i handen och en halvminut senare sover jag djupt. Hade föreställt mig att det skulle bli ångestfullt att sövas, särskilt för någon med så stort kontrollbehov som jag, men det är bara djup och skön sömn. Vaknar knappt fyra timmar senare och får höra att fästet tyvärr var ganska fransigt, men att rotatorkuffen i övrigt såg väldigt fräsch ut. Det fransiga är bortklippt och långa biceps sitter nu på plats något längre ner än före skadan och är infäst i ett hål som borrats rätt genom överarmens ben. På baksidan sitter det infäst med en knapp och på framsidan med en skruv. En av sköterskorna har oturligt nog stuckit sig på en av de kanyler som använts under operationen och hon är såklart lite orolig. Jag tröstar henne med att berätta om några av de läskiga zoonoser vi hanterar på min arbetsplats och lägger till att jag varit i Afrika fyra gånger under det senaste året. För att balansera upp det hela säger jag också att jag varit blodgivare i många år (med alla tester det innebär), att jag levt i ett monogamt förhållande i ett kvartssekel och att jag är vaccinerad mot hepatit A och B, samt rabies och gula febern...

Blir kvar över natten eftersom operationen genomfördes senare än planerat och blir hemskickad med ett knippe recept och en ganska torftig lista på rehabövningar att göra.

Knapptekniken finns beskriven här. Den har som sagt kompletterats med en skruv på framsidan enligt denna teknik. Här visas fördelen med knapp jämfört med skruv i dragtest.

På apoteket kan jag snabbt konstatera att jag aldrig tidigare har handlat så mycket medicin på en gång. Mängder med Alvedon som utgör grunden i smärtlindringen, Pronaxen som är antiinflammatoriskt, lång- och korttidsverkande morfinpreparat och sist men inte minst Lactulose och Laxoberal som ska motverka den förstoppning som oundvikligen uppstår när man knaprar moffar.

Jag har inte ont. Rör aldrig det korttidsverkande morfinet och käkar övrig medicin enligt recept i ett och ett halvt dygn. Klipper därefter till halva mängden morfin, och ytterligare ett och ett halvt dygn senare slutar jag helt ta morfinet. Jag har som sagt inte ont, och att dosera de laxerande medicinerna efter behov är inte lätt. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att 10 ml Lactulose och tio droppar Laxoberal är alldeles för lite och 30 ml + 25 droppar alldeles för mycket. Fick en väldigt intensiv hicka också. Lite googlande tar mig till en tråd på Flashback som beskriver att det är en av flera biverkningar av morfin. Tråden beskriver såklart även hur jag bör ta morfinet på alla möjliga sätt som inte står i bipacksedeln, och vad priset på gatan är-, vad det borde vara och varför... Drack vatten upp och ner i omgångar under de första dagarna, det hjälper mot hickan en stund i alla fall.

Kirurgen säger att jag får ha armen hänga fritt. Inget gips, inget bandage, ingen mitella. Om jag inte blir trött i armen, då kan jag hänga upp den ett tag. Sjukgymnasten är lite mer konservativ och säger att mitella är bra, särskilt för att stävja reflexen att använda armen i plötsliga situationer. Förstår ganska snart hur hon menar, men låter armen i stort sett hänga fritt hela dagarna.

Litteraturen, bekanta och bekantas bekanta samt diverse forum säger 6v till lätt klättring och 12v till maxbelastning. Ortoped och sjukgymnast säger 12v till lätt klättring och 6 mån till maxbelastning. Jag kommer att ta det lugnt i början, men har svårt att tro att jag kan hålla mig helt borta från klättring i tre månader.



Snitt för att fiska upp senfästet, osäker men misstänker att även hålet borrades i det snittet. Bakre hålet är till för att få in knappen bakom benet och främre hålet är troligen till för att frisera gamla fästet och kolla läget generellt.
 

Vägen in för de mediciner som användes under operationen.

467 kcal lunch. Ingen kulinarisk läckerhet, men i alla fall funktionellt.
 
Lite inspiration och studier i hur man inte råkar ut för motsvarande skador igen...
 
Mängder av medikamenter. Mycket av det kommer jag inte att stoppa i mig.
 
Efter några dagar kom blånaden.
 
 
Rehabpromenad med armen i mitella.
 




fredag 13 februari 2015

Operation inbokad, träningskort pausat...

Långa biceps tvärt av i övre fästet. Diagnosen är enkel att ställa, det verkar näst intill räcka med en beskrivning av vad som hände och att bara visa upp armen så är axelspecialisten klar över vad som har gått sönder. Vi går igenom ett antal arm- och axelrörelser mest för att konstatera att inget annat är trasigt. Ömheten i axeln gick över ett par dagar efter rupturen. Nu känns det lite konstigt vid vissa rörelser och gör ont i själva biceps vid hög- eller specifik belastning, t ex att bära något stort (inte nödvändigtvis tungt) under armen. Jag har såklart googlat mig blå inför besöket, fått tag i den enda vetenskapliga artikeln som avhandlar ruptur av bicepsfästen på klättrare, haft konversation med artikelns försteförfattare samt tre klättrande vänner eller vänners vänner som har råkat ut för partiell- eller fullständig ruptur av övre eller nedre fästet för långa biceps, diskuterat med två kollegor som inte opererats, och diskuterat för och nackdelar av operation med en klättrande ortoped. För att inte tala om alla trådar på olika klätterforum som jag gått igenom. Med andra ord är jag en rådgivande/behandlande läkares värsta mardröm. Inför besöket har jag bestämt mig för att inte skriva diagnosen, behandlingen och rehaben på ortopedens näsa innan han fått bilda sig en egen uppfattning.

Han går igenom vad som hänt i min axel, att inget annat är skadat, för- och nackdelar av en operation, och hur själva operationen går till (om det nu blir det vi kommer överens om).

-Du klättrar alltså? Med rep menar jag då, inte fjällvandring.

-Inte nödvändigtvis med rep men ja, det är klättring det handlar om...

Han vill försäkra sig om att jag faktiskt kommer att ha nytta av en operation. Att det inte blir operation, sjukskrivning och rehab på något vars potential sedan inte utnyttjas. Om man inte opererar tappar man ca 15% av maxstyrkan och det finns risk för besvärande kramper i biceps vid långvarig ansträngning. Om man väljer att gå igenom operationen får man upp maxstyrkan igen och armen blir nästan som ny, men med risk för smärtproblematik pga det 8X20 mm hål man borrar i överarmens ben för att trä in senstumpen i och skruva fast den med hjälp av en skruv i biologiskt material. Men risken är liten, och jag vill både ha maxstyrka och slippa kramper vid långturer i framtiden.

Jag lyckas inte helt med konststycket att låta ogooglad i diskussionerna, och han får också artikeln i sin hand innan vi skiljs åt för denna gång. Han verkar uppriktigt intresserad av den, men vad vet jag. Nu blir det i alla fall röntgen den 20:e och operation tisdagen den 24:e, tre veckor och fyra dagar efter rupturen. På min namnsdag... Jag är nöjd med den relativt korta väntetiden och känner stort förtroende för ortopeden som ska göra ingreppet. Troligtvis blir jag sövd och jag gissar att det blir sjukskrivning veckan ut efter operation. Hur veckorna efter kommer att se ut är lite oklart, men han hävdar att jag inte kommer att kunna köra bil på sex veckor efter operationen. Det blir rätt problematiskt eftersom vi bor fyra kilometer från närmaste busshållplats och fyra mil från min arbetsplats. Jag har fått tre erbjudanden om att bytlåna min manuellt växlade bil mot en automat (tack alla goa vänner!). Troligtvis blir det färdtjänst till jobbet under ett par veckor, men jag hoppas såklart kunna köra bil tidigare än efter sex veckor. Börjar trots allt tro på en kort och sen säsong i år.

Nästa inlägg blir nog efter operationen.

Den enda artikel jag hittat som handlar specifikt om klättrare.

Plötslig finns det tid till annat...

Harald och jag på ridtur.

Betaspray kan man såklart ägna sig åt även om man inte klättrar. Här är det Alexander som får finbeta på Closer medan Johan spottar.


tisdag 3 februari 2015

Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en biceps?

-Åk hem du, det där brukar man ändå inte göra något åt.

Damen på Samariterhemmets närakut kanske inte förstod vad jag sagt?

-Men, jag behöver armen. Du vet, använder den ibland...
-Jaja, åk till akuten på Akkis då. Där kan du få det dokumenterat om du absolut vill.

Åker till Akademiska och får vänta någon minut innan jag registreras och skickas in i ortopedens väntrum. Väntar ett par timmar där och får sedan prata med en ung ortoped som förstår vad jag säger när jag försöker beskriva hur viktig den här armens funktion är för mig, fastän jag faktiskt har en till. Han säger att eftersom jag är så pass ung (lol...) och har höga krav på min biceps så ska han rådfråga en specialist och höra om det kan vara aktuellt med operation.

I bokhyllan trängs böcker om träning och bigwallklättring, förare över stora väggar i Norge och USA, och självbiografiska alster från diverse klätterprofiler. I år skulle vi växla upp ett hack och göra det som vi knappt vågat drömma om för ett par år sedan. Jag hade ökat träningsdosen till fyra pass i veckan, med betoning på repklättring och uthållighetsövningar sedan några veckor tillbaka. Det gick bra. Väldigt bra faktiskt. Jag klättrade egentligen inte hårdare leder än jag klarat tidigare, men betydligt fler per pass, och på brantare väggar.

Efter ytterligare ett par timmar är det dags att röntga. Om det blir operation är det bra att veta om det hängde med benfragment när muskelfästet brast.

-Var gör det mest ont? Om du säger var det gör mest ont så jag vet var vi ska röntga.
-Öh, det gör inte ont...

Det tas ett antal bilder. Nej det gjorde inte ont. Inte ens när det brast. Insikten om att det är bra att försöka behålla lite styrka gjorde att jag bestämt mig för att varva in fler boulderpass i träningen. I fredags förmiddag blev det därför boulder på Senapsfabriken. Först själv, sedan kom Edoardo och vi körde ihop. Mot slutet av passet visar jag Edoardo ett problem på branta väggen. Jag kommer upp till kruxet och har högerhanden i en hög undercling samtidigt som jag kliver upp högt med vänsterfoten och drar hårt. För hårt, ska det visa sig. Så hårt så att jag sliter itu delar av min kropp som är ämnade att sitta ihop. Övre fästet till långa bicepsbuken sitter uppe vid axeln. Därifrån är det inte långt till örat. Jag kan förstås vara partisk, men ljudet var fruktansvärt. Som att dela en hummer på längden. En blandning av kras och smaskljud under loppet av en halv sekund. Jag hoppar ner och är lite skakis. Vad hände? Ett par killar i hallen börjar skratta. De tror att jag dragit sönder ett grepp. När de förstår att ljudet kom från någonstans inuti min axel tystnar de. Efter någon minut sköljer en våg av värme igenom axeln, men smärtan uteblir.
Den uppmärksamme lägger märke till att det inte bara är blicken som är tom, även övre delen av höger överarms utsida ger ett tämligen tomt intryck jämfört med vänsterarmen.

Muskeln hänger ner mot armvecket och putar ut på ett konstigt sätt på utsidan av armen. Efter två-tre timmars träning och en sista rörelse där jag bokstavligen tog i till (och förbi) bristningsgränsen vill den såklart dra ihop sig, och nu finns det inget som hindrar den. Fästet är av. Säger själv att det ser ut lite som Schwarzenegger och får senare lära mig att det faktiskt heter "Popeye syndrome" eftersom muskeln ser ut som Karl-Alfreds när man spänner den. Spänna går bra, det är avslappningen som är problemet. Och det faktum att spänningen av den muskelbuken inte längre hjälper armen att böja sig. Som tur är finns även den korta bicepsbuken. Den står för merparten av den kraft som utvecklas av biceps. Enligt litteraturen blir förlusten ca 20% vid konservativ behandling av ruptur av övre fästet till långa biceps. Vad består då konservativ behandling av? Ingenting. Alternativet är operation. Enligt de flesta artiklar och websidor jag sett är ett operativt ingrepp mest kosmetiskt. Det kan gälla muskelbyggare eller andra personer som lider av att se avvikande ut. Det brukar också stå att yrkesgrupper som skruvar mycket eller använder armen aktivt under hela arbetsdagen kan drabbas av besvärande kramper om operation inte utförs. Det antyds också att man får tillbaka i alla fall det mesta av styrkan som gått förlorad vid rupturen, men här är oenigheten stor. Det finns också ett par varianter av operationen. Antingen fästs senan tillbaka nära ursprungsplatsen, eller en bit längre ner på benet. Hoppas få mer information om hur jag kan gå vidare under veckan.

Jag har inte skrinlagt planerna för det här året helt och hållet, men jag börjar så smått inse att skadan antagligen kommer att innebära en del omplanering. Förlåt Daniel.

Har du erfarenheter av ruptur av bicepsfäste, dela gärna med dig vare sig du opererat eller inte. Jag vill veta allt inför samtalet med kirurgen!

Tack Tina, Stefan och Rickard för tips, råd och stöd minutrarna efter.

Over and out.

tisdag 25 november 2014

Höst 2014

Trots en blöt och fuktig höst så har det klättrats förvånansvärt mycket. Mestadelen av hösten har spenderats vid källbergahygget. Vilket är ett relativt nyutvecklat område, som bjuder på många fina problem.

Kameran har dock inte varit framme särskilt ofta, men ett par bestigningar har fångats på film.




Nu vänder vi blickarna mot vintern. Med lägre temperaturer och en luftfuktighet som levererar stick.

onsdag 8 oktober 2014

Getberget, finfin trad i bökig terräng...

För några veckor sedan var det dags att försöka få till en dags traddande igen. Denna fredagkväll styrde Björn och jag bilen från Almunge mot Ljungaverk en bit inåt landet i höjd med Sundsvall, ca 4.5h från Uppsala. Vid Gävle bro plockade vi upp Daniel. Ovanför Ljungaverk ligger Getbergets alpinanläggning. Vi parkerade på toppen och tältade på den enda plana och lerfria platsen på området: under sista stolpen till T-liften. Planen var att klättra hela lördagen, eftersom Daniels och min permission inte sträckte sig längre, och sedan släppa av Björn vid Brattberget framåt nattkvisten så att han skulle kunna fortsätta att förlusta sig med ett gäng Uppsalaklättrare som trodde att vädret skulle hålla i sig hela helgen. I sista minuten lyckades jag lura ut Johan Hedman för att komplettera upp till jämna replag. Johan är en lokal klätterprofil som till allra största del har utvecklat Getberget. Bättre guide går knappast att få!  Lederna vid Getberget är hjälpligt beskrivna på Sverigeföraren och vägbeskrivningen från alpinanläggningen stämmer rätt bra. Det som det inte står så mycket om är att en storm fällt det mesta av skogen, och att det därför kan vara lite bökigt att ta sig fram i terrängen. Lederna är till övervägande del fantastiskt fina sprickleder, de flesta (alla?) utrustade med firningsankare. Nästan allt vi klättrade var välsäkrat och på fast och fin klippa även om en del leder kändes lite skitiga här och var (sand, inte mossa). Trots en relativt stor ansamling av väldigt fina leder i överkomliga grader har inte massorna hittat hit, och det är synd. Getberget är nämligen en av de absolut finaste klippor jag har klättrat på i det här landet. Ta med alla kammar ni har, och fattas det i större storlekar får ni låna era kompisars prylar. Med stort menar jag motsvarande Camalot #5 och uppåt, gärna dubbelt upp för vissa leder... Grader är ju alltid svårt, men gillar man sprickor kommer man nog inte att tycka att graderingen är hård, snarare tvärt om. Förare finns på flera olika håll och graderna skiljer sig en hel del för vissa leder mellan dessa. Notera att det finns två separata klippor, den bortre ca hundra meter längre bort längs huvudstigen och sedan ner. Dessa kallas på Sverigeföraren för Övre västra väggarna. Vi kommer definitivt att besöka Getberget igen, och gillar du sprickor så bör du också åka hit!

Ps. Ibland känns det tungt att skriva blogginlägg. Då kan det räcka med ett "Skriver du på Uppsala stenar? Jag har den på min feed" för att man ska orka med ett inlägg till. Tack Gustav!
Daniel rensar efter att ha klättrat Camalot 1-sprickan

Daniel är förbi det svåra på den ihållande andrarepan på Två bleka kompisar

Topprepet hänger på Vildvittran, en led vi har anledning att återkomma till. Inte så lång, men fantastiskt fin och ihållande. Slutet på Två bleka kompisar kan ses upp till vänster i bild, låt er inte avskräckas av den inte fullt lika fina förstarepan.

Johan delar upp racket och överger oss för invigningsfesten till nya boulderhallen i Sundsvall. Björn funderar på om han ska klättra vidare eller... jo det måste man väl!

Daniel rackar på med allt vi har inför Ormen Långe, rekommenderas varmt!


Zig-zag sprickan/Z-sprickan? Gjord och ser fin ut. Fler linjer finns, även ogjorda fina sådana...

Daniel på Ormen Långe.