torsdag 22 december 2016

Svartgöl

Blött, kallt och mörkt. Dessa tre ord brukar sammanfatta senhösten och innebära att klättersäsongen är över. Men icke!  
Efter diverse tågdebakel och kringgående av Stockholmtrafikstockningsfredagseftermiddag sammanstrålade vi på Max i Norrköping för mat och vidare bilfärd mot Svartgöl.

Svartgöl ligger mitt i de mörka östgötska skogarna strax söder om Linköping, närmare bestämt mellan Kisa och Rimforsa. Klippan beskrivs som Östergötlands (och med största sannolikhet även Sveriges) främsta aidberg. Här hålls varje år, i månadsskiftet november/december, en aidklätterträff för likasinnade. Träffen var målet för resan.

Ordagrannt översatt betyder aid - HJÄLP! Vilket har sin förklaring i: 1) Den typiske Aidklättraren är värdelös på att friklättra. Och behöver således ta tag i de egenhändigt placerade säkringarna och dra sig upp i dessa, för att på detta sätt fuska sig uppför klippan. 2) Behöver faktisk hjälp, då den Svenska psykvården är på upphällning. Mer om detta senare.

Med på resan var Nisse, Björn och jag. Vi alla tre hade flytt vardagsstressen för att få en helg att bara vara sig själv och lugna nerverna lite… De sista kilometrarna i bilen förhörde vi Björn som är något av en sensei på området hur aidklättring egentligen går till. 
Huruvida det var place it, ”X” it, paste it eller omvänd ordning (gällande heads) därom tvista de lärde. Kontentan blev att det faktiskt var skit samma bara man kom upp enligt sensei! Wax on - wax off helt enkelt.

Träffen hade samlat ett tjugotal klättrare från både öst, väst och norr. Vilket i sig var något slags rekord. Föredömligt nog hade ett militärt 20-mannatält med kamin införskaffats av arrangörerna, för både samkväm och sömn.

Då säkring av försteman vid aidklättring förefaller ungefär lika roligt som att se på när färg torkar bestämde vi oss snabbt för att alla tre skulle repsoloklättra.  Vilket innebär att repet förankras för drag uppåt vid insteget och säkringen sker för egen hand med någon snillrik metod direkt från selen.

Första dagen begav vi oss till den mytomspunna Grisväggen då ryktet om laserskurna spricklinjer lockade. Efter ett platt däck, flytande däck på burk, 12 V kompressor och en kort anmarsch var vi på plats. De laserskurna sprickorna lyste med sin frånvaro men glada att äntligen få klättra avverkade vi varsin A2:a och nån enklare A3:a innan det var dags att dra sig mot tältet i pannlampans sken. Vid tältet fick vi vetskapen att det minsann inte var någon gris vi bestigit utan en val. Och att Grisväggen minsann inte låg där Valväggen låg utan lite mer till vänster om höger…ja ni fattar.        

Under lördagskvällen växte rövarhistorierna ikapp med intaget av lika delar glögg och whiskey. För de som vidare behövde kyla sina nerver efter dagens klättring fanns möjlighet till ett uppfriskande dopp i sjön.

Hur var det med den svenska psykvården då? Jo då aidklättraren tenderar att dra sig till tunna och näst intill obefintliga linjer för den maximala upplevelsen, följer att säkringarna blir små och opålitliga för fall. Ett fall kan därför få fatala konsekvenser. Således kan aidklättrarens diagnos fastställas till ett fullt utblommat självskadebeteende. Detta återspeglas även i gradskalan som beskriver vilka följder ett fall kan få, typ enligt följande:

A1: nära döden
A2: nästan död
A3: döden
A4: mera död
A5: totalt död (inkl. säkringsman)

På söndagen spelade vi ut ett säkert kort och besökte Gölväggen där Cancerlav, Oskledaren och Östgöta speedboogie avverkades i god fuskstil innan hemfärd. Aidclimbing in a nutshell!

//Daniel






måndag 23 maj 2016

fredag 29 januari 2016

"Att vidga sina vyer", eller "Instruktion till att börja klättra is"

När jag skadade axeln för precis ett år sedan idag, så var det många tankar som flög genom huvudet. Först kom såklart tvivlet om att jag överhuvudtaget skulle kunna klättra igen. Ganska snart förstod jag att axeln skulle bli bra, och att det inte var färdigklättrat för min del ännu på ett tag. Men vad är det jag tycker är roligt med klättring, och varför klättrar jag? Med tiden kom insikten att utomhusklättring, gärna multipitch, är det roligaste. Ja, varför i så fall inte klättra utomhus även på vintern? Då bestämde jag mig alltså för att börja klättra is.



Sköna dagar i Nissedal med Pelle
Författaren överanstränger sin axel på Jämtland, Jämtland,
regnar ständut i Ringkallen. Foto: Daniel Johansson


























Det var ju enkelt att med armen i mitella ligga i sin säng, knappt ett år före nästa säsongsstart, ta det beslutet. Våren kom och (försiktig) klättring med den. Det blev lite tradklättring, och faktiskt även resor till Nissedal med Pelle och Ringkallen med Daniel. Axeln blev bättre och bättre, men med periodvisa svackor. Senhöst/tidig vinter uppvisade fantastiskt fina förhållanden för klättring. Vi var utomhus långt in i december och klättrade rep. Axeln var i kanonform, och jag gjorde till och med ledpress på min tidigare maxnivå (visserligen vertikal klättring, men ändå).


Författaren överanstränger axeln på Som en Jehu i Runsa annandag jul. Foto: Tor Eimre.
Då kom snön, och med den tog möjligheten till (axelvänlig) utomhusklättring slut. Jaha, då kanske det var dags att ta tag i det där beslutet då, att börja hacka is.

Utrustning behövs förstås. John har ibland försökt locka över mig till isklättrarnas skara genom att säga att man då får handla prylar till ett värde motsvarande ungefär vad en japansk småbil kostar. Om du känner någon som klättrat is i några år så är det inte svårt att få tag i utrustning. Denne någon kommer att ha minst trippel uppsättning av allt, så det är bara att snällt be om lov att låna eller köpa en uppsättning. Jag ringde såklart Daniel. Han har betydligt större fötter än jag, men eftersom det är svårt att välja rätt storlek på storskor så hade han alltså ett par Spantik som passar mig perfekt som han inte längre använder. Till storskorna behöver man stegjärn. Tydligen så kommer det nyare och bättre modeller hela tiden, och det är en bra sak för oss som vill börja, för det innebär att vi kan ta över den där äldre och sämre utrustningen. Alltså hade jag även ett par M10 att spänna fast på mina Spantik. Yxor då? Ja, det är samma där. Daniel har trippel uppsättning yxor (ja, det blir sex stycken isyxor om man räknar ihop dom), och jag tog över hans gamla Quark. Han har nog händerna fulla ändå, med de fyra yxor han har kvar.

Jag har i tjugofem års tid sagt till min kära fru att det där med isklättring är riktigt riktigt farligt. Ofta har jag också återberättat någon historia om vänner som kommit tillbaka från norska äventyr med blåmärken stora som mattallrikar, spräckta hjälmar, förfrysta händer och nästan knasigt stora leenden på läpparna. Nu skulle jag alltså försöka ta tillbaka det där och bestämt hävda motsatsen... Till saken hör att hon själv ägnar sig åt en ganska riskfylld och i skadestatistiken överrepresenterad aktivitet, nämligen ridning. Det, och det faktum att hon för några år sedan råkade ut för en ridolycka som hade kunnat sluta betydligt värre än det nu gjorde, innebar att jag efter viss trevande tillvänjning i ämnet nu kunde börja prata om att åka iväg och klättra is. Visst kan man i smyg börja samla på sig det skrot man behöver, men att faktiskt åka iväg i ett par dagar utan att berätta för sin fru vad man ska göra (eller dra till med en lögn) kändes inte aktuellt.

Daniel på Brudslöjan.
Nu var allt upplagt. Bara att sätta igång. Eller? Nej, det behövs en sak till. Is. Efter att ha gått med i varenda isklättergrupp på fejjan börjar jag inse att den där torra fina hösten/vintern nog inte var så gynnsamt för isbildningen. Det var för torrt. Det var för varmt. Till sist blev det i alla fall kallt, men det behövs som bekant både kyla och vatten för att skapa is. Med tiden kom det ändå rapporter om klätterbar is både här och där. Jag hängde med Joel på en kvällssession på Borgväggen, en hyfsat brant, men tyvärr inte så hög is vid Edsviken nära Sollentuna. Det var i alla fall tillräckligt för att kolla att stegjärnen satt som de skulle, och för att slipa av den där värsta råheten i teknik. Ett litet, brant och väldigt tappigt (poröst) isfall kanske inte är optimalt att börja på för en axelskadad nybörjare, men det var i alla fall isklättring. Jag tog mig upp på första försöket, men helv.te vad jobbigt det var! Andra varvet gick betydligt enklare, och efter ett par varv till tog jag mig faktiskt upp till och med utan yxor. Vi testade också lite mixklättring och det var nog mera min stil. Som vanlig klättring, men med den skillnaden att kontakten mot klippan bestod av fyra små spetsar i metall i stället för tio fingrar och två gummiklädda fötter.
Älvfåran, Trängslet. Foto: Daniel Johansson

Suggestiva former på klippformationer i älvfåran.
Då så, då var man fullärd. Bara att se sig om efter mer utmanande äventyr. Daniel har pratat om Trängslet, vi hittar en helg och åker. Det är vackert. Kallt, men vackert. Minus tjugoen och en halv grad visar termometern när vi kliver ur bilen. Daniel har varit här förut, men hittar inte riktigt rätt. Ett par mindre isar finns nedströms. Brudslöjan, det fina, finns närmare dammen. Vi går lite fram och tillbaka innan vi hittar rätt. Här är isen mer kompakt än på Borgväggen, och inte fullt lika brant. Det har kommit rapporter om att Brudslöjan luktar skit, och det stämmer. Kanske stinker det lite mindre på grund av kylan, det känns inte som ett stort problem. Jag har hittills under dagen kunna hålla värmen bra. Säkrar Daniel och börjar frysa lite lätt om fingrarna. Inga problem. Jag är varmblodig och brukar inte frysa. När jag kommer igång så blir det bättre. Lägg av! ropar Daniel. Jag kopplar ur honom och drar på mig de handskar jag ska klättra i. Nu är fingrarna kalla. Handskarna också. Säkring klar! Jag börjar klättra. Det är någonstans mellan femton och tjugo grader kallt. Jag övergreppar yxorna. Noll blodflöde. Fingrarna domnar bort, jag känner knappt hur jag håller i yxorna längre, men lyckas ta mig upp med skruvar och allt. Sätter mig på toppen och får avnjuta mina allra första screaming barfies. Förstår plötsligt det märkliga namnet. Det är så kallt att man vill skrika och samtidigt kommer ett kraftigt illamående. Kanske inte riktigt så man vill kräkas, men ändå. Mitt i ångesten tittar jag upp och ser att Daniel filmar.






När man går i den mer eller mindre torrlagda älvfåran vid Trängslet finns det partier som är inte fullt lika torrlagda. Det är alltid is på dessa, men hur tjock den är kan variera. Jag går först. Trampar igenom och försöker häva mig upp på kanten framför mig (det är närmast land) men trycker loss ytterligare en bit is stort som ett pingisbord. Jag går i till midjan, Daniel trampar ner ena benet. Kommer upp. Vi debatterar om huruvida vi ska fortsätta vår promenad i omgivningarna eller om vi ska springa mot bilen. Det är som sagt inte direkt blidväder. Vi fortsätter i alla fall, trots att jag känner hur det rinner ner lite vatten i båda kängorna. Efter mina screaming barfies är fingrarna varma. Faktiskt hela dagen. Och resten av kroppen också. Jag har alltså gått ner mig till midjan, är blöt om benen och även i viss mån om fötterna. Det är femton-tjugo grader kallt och ändå håller jag värmen. Byxorna blir som pansar, och även de slingor som doppats i vattnet. Kameran var klippt i selen och blev doppad den också, men klarade sig tack vare ett vare ett bra fodral.

Stora fallet, spillrännans mynning. Daniel tittar upp från vänster sida. Enligt mångas tolkning off-limits för klättring.
Till sist går vi i alla fall till bilen. Äter nötter och dricker varsin halvlitersläsk som vi lämnat i bilen över dagen. Det går väldigt trögt i början, innan den frusna slasksörjan i flaskan har smält lite.

Fortsättningen? Resa till Rjukan är bokad. Ja, och så har jag förstås beställt nya yxor (sånt där gammalt skit jag tog över från Daniel kan man ju inte klättra med). Och skruvar. Bland annat.



torsdag 28 maj 2015

tisdag 26 maj 2015

Film

                                     
Problem i filmen:
Cory & trevor (ståstart), Xx-blocket
Shout it out loud, Skansberget
Latino lover, Nåsten Enköpingsvägen
Dogstory, Fiby
Fingertoppskänsla (ståstart), Campusblocket

måndag 25 maj 2015

torsdag 21 maj 2015

Fingertoppskänsla @ campusblocket

Campusblocket, ett block som har något för alla stilar. De går att campusera, slabba eller crimpa. Fingertoppskänsla kvalar in som ett crimpigt (och något vasst?) problem. Trots inslag av ett par vassa grepp så bjuder linjen på schysst klättring med utomordentlig landning.





onsdag 20 maj 2015

Skymningsareten @ källbergahygget

                             
Carl på skymningsareten vid källbergahygget.

onsdag 13 maj 2015

söndag 10 maj 2015

Rupterat bicepsfäste? Egentligen en skitsak i sammanhanget.

Så här drygt tre månader efter min bicepsruptur kan jag konstatera att värre saker faktiskt har drabbat mänskligheten genom historien. I och med att jag kunde börja med lätt klättring för ca fyra veckor sedan (sju veckor efter operationen) så kändes det som att det värsta var över. I stort sett handlar det nu om att träna upp sig till den nivå jag hade innan skadan. Självklart ska jag fortfarande vara försiktig, att floppa en fot och bli hängande i högernäven är ingen god idé. Axeln känns fortfarande lite rå och "ny", även om rörligheten i stort sett är helt tillbaka. Jag har bouldrat inomhus lite försiktigt nu i några veckor. Första passet var väldigt kort och jag använde inte högerarmen mer än till att hålla balansen. Andra passet vågade jag mig runt hörnet bort från svaväggen, men det var nog lite för tidigt. När jag försiktigt lutade mig tillbaka för att hänga med höger hand i en jugg höll axeln inte riktigt ihop som den borde. Det fanns liksom inget naturligt stoppläge. Jag skrinlade projekt "brant" ett tag. Stabiliteten i axeln var då ungefär i paritet med en något överstuvad makaron. Med hjälp av Gustens rehabövningar och flera försiktiga boulderpass har jag nu fått upp en viss stabilitet. För två veckor sedan var jag och Björn ut till Runsa, och jag lyckades faktiskt leda Vampyren utan problem. Björn ledde för övrigt Pimpim för första gången, inte illa! Helgen efter gjorde jag Pimpim på topprep. För varje pass känner jag avsevärd förbättring och ändå känns det i vissa lägen som om det är väldigt långt kvar till nivån jag hade innan rupturen... Ok, här kommer en kort kalender som du kan använda som riktlinje när Du sliter av Ditt övre bicepsfäste:
  • Dag 0:     Ruptur
  • Dag 25:   Operation + sjukskrivning
  • Dag 39:   Här hade jag kunnat börja jobba igen, men beslut om ersättning för taxiresor dröjde
  • Dag 46:   Åter i arbete, med taxitransport första veckan
  • Dag 53:   Lånar Pelles automatväxlade Hyundai Atos i två-tre veckor
  • Dag 74:   Testar lätt klättring
  • Dag 86:   Leder Vampyren (6- trad) i Runsa
  • Dag 93:   Kör Pimpim (7) på topprep
  • Dag 100: Första reppasset på K2 efter rupturen
  • Dag 112: Långturer i Nissedal??
Det är knappt man vågar tro att det är sant, men planer börjar så smått smidas för sommarens äventyr. Om allt går som det är tänkt åker Pelle och jag till Nissedal redan om knappt två veckor. Det blir i så fall hans första riktiga multipitchäventyr. Jag känner mig lite som en femåring som sitter på höskullen och leker med tändstickor. Det blir nog en svårsläckt eld när Pelle väl fått smak för norsk äventyrsklättring. Vad som händer i sommar? Bohuslän, Italien, Lofoten, Sydpillarerna (Mongejura/Stetind), Storpillaren? Vem vet...


Glad bloggare efter att ha gjort Vampyren med sin nya arm.

Anders visar hur det går till på Candyman i Focksta. Själv vågade jag inte högre än till den punkt där svårigheterna börjar denna gång, men är trots allt sjukt nöjd över att ändå vara hyfsat igång igen.



Har börjat elcykla till jobbet. Det blir 75 km om dagen. Tur att klättringen inte tar fullt lika mycket tid för tillfället.


Drygt hundra mil på tre veckor, utöver det ca 40 mil promenad/löpning sedan operationen.


Slut på det roliga efter kedjehopp och kranshaveri. Nu är cykeln inne på reparation, men ska även låsas upp för att ge elhjälp ända upp till 45 km/h. Det blir vådlig jobbpendling framöver.

fredag 8 maj 2015

Split personality @ Focksta

                             
Graham på Split personality, Focksta.

torsdag 7 maj 2015

Prins valiant @ Focksta

                             
Carl jobbar på Prins valiant i Bivacken.

tisdag 5 maj 2015

måndag 4 maj 2015

Frosty @ Focksta

                                     

I veckan rensade vi ett problem som enligt boulderföraren för Uppsala/Stockholm är väl värd anmarschen. Vi håller helt klart med. Problemet heter Frosty och ligger i närheten av En fråga om balans.

Klättringen är jämn och fin, och avslutas med en kryddig mantling. En stege rekommenderas för nedstigningen.

lördag 2 maj 2015

Poäng! @ focksta

                                      

En kortfilm från dagens besök i Focksta. Det var första besöket i söderängarna för Graham. Vi körde ett par klassiker såsom Split personality, Obelisken, Candyman och Stress. Dagen avslutades med den blanka och fina slabben Poäng!.

måndag 27 april 2015

Nya hygget Jumkil

I fredags gjorde vi en drive-by till nya hygget i Jumkil innan basketfinalen i fyrishov.                        

                                    

torsdag 16 april 2015

Bivacken & söderängarna

I tisdags blev det en tripp till Focksta trots att Yr och SMHIs prognoser var långt från lovande. Vi hann med ungefär tre/fyra press på Primo victoria innan det började regna.

Istället för att packa ihop prylarna och åka hem så traskade vi ner till Hemliga dalen, en sektor som bjuder på ett antal problem i de lite styvare graderna. Efter ett par halvhjärtade försök på Ultramagnetic, så gick vi vidare till söderängarna, i jakt på ett torrt problem.

Vi hamnade vid Styx, både jag och Carl hade provat problemet tidigare. Fast då med en lurig beta innehållandes ett högt knä, som på något underligt vis skall tryckas upp i taket där vänster startgrepp sitter. Beta för det hittar du här.

Trots de relativt få minuterna vi klättrade så lyckades jag fånga två bestigningar på film.

                                    



tisdag 14 april 2015

Angel eyes


För ett och ett halvt år sedan kändes det helt omöjligt att gå från sitt upp i ståstarten på Angel eyes. Det är alltid en skön känsla med snabba återbesök.