torsdag 13 juni 2013

Den sista färden?

"Hur står du?" ropar jag till Daniel. Jag får ett sammanbitet "Jag står på sva" till svar. Efter ytterligare trettio-fyrtio meters klättring upprepar jag frågan och får samma svar. Vi klättrar löpande på Agent orange, 5+, en 440m lång led på Haegefjell i Nissedal. Det har torkat upp, men partierna med neongröna lavar har ännu långt ifrån optimalt stick. Jag smearar högerfoten i en knappt märkbar skål som är övervuxen av det gröna slemmet och tänker frågan igen, utan att ropa den till Daniel. Det håller. Det är resans första dag med klättring och vädret har inte varit det bästa. Vi inledde i regn med att klättra Via lara, 3+, en 380m lång och mycket lätt led som blivit introduktion till multipitchklättring för många i norden. Även denna klättrades löpande. Till sist kommer vi upp och gör det sista krävande movet på Agent orange (en hälkrok!). Även om vi har marginal på de grader vi har klättrat under dagen så har det varit en ny upplevelse att klättra löpande, och dessutom under regn, upptorkande eller fuktiga förhållanden. Det går förstås mycket snabbare att avverka lederna, men var beredd på att det är mer mentalt ansträngande att nästan aldrig vara "safe". Vi gör Via lara på två timmar trots blötan, och Agent orange slinker ner på två och en halv under betydligt torrare förhållanden. Förarens meterangivelser är visserligen mycket generösa och klättringen på Haegefjell är långt ifrån brant, men vi känner ändå av de över åttahundra meter klättring plus returer när vi sitter i lägret på kvällen.

På lördagen ställer vi oss på kö för att klättra Haegar, 6+, 550m. Haegefjell är populärt, och Haegar är en av de lite svårare leder som är omåttligt populär. Johanna och Nikki tar lite tid på sig på den branta kruxrepan vilket innebär att övriga replag får vänta. Stämningen är dock god, Johanna säkrar till sist upp Nikki och köerna löses upp relativt snabbt. Jag får svakruxrepan som har fått rykte om sig att vara dåligt säkrad. Det stämmer visserligen, men lite spänning har ingen dött av. Daniel får gloryrepan och sköter sin uppgift exemplariskt.

Sista dagen kättrar vi Mot sola, 6-. Vi är först på leden och använder oss till viss del av vårt nya verktyg för snabbklättring, löpande. Exempelvis undviker vi på detta sätt hängande stand på kruxrepan. Mot sola behöver ett par torkdagar efter regn eftersom det är svakrux. När vi klättrade leden hade det torkat upp till viss del, men var fortfarande ganska blött på kruxet. Har man marginal på graden tror jag dock inte det är några större problem att ta sig förbi trots väta, även om minst ett replag vände denna dag. På kvällen klättrar vi de två första replängderna av Gone with the weed, 6-. Andrarepan är mycket fin, jag gillar särskilt hur man trippandes följer ett decimeterbrett kristallband under flera meter. Tyvärr börjar vi bli lite väl slitna, både fysiskt och mentalt. Dessutom närmar sig klockan nio när vi till sist beslutar oss för att baila.

Målet 2000 klättermeter missas, vi får inte ihop mer än 1800-1900 meter under våra tre dagar på berget. Det är trots allt mer än 300 gånger mer än vi klättrade helgen innan, så vi är båda nöjda.

Resan till Haegefjell var en kompromiss. Egentligen ville vi åka till Lofoten, som vi brukar, men eftersom Daniel är höggravid (det börjar synas, se bilder) fick det bli en kortare resa till ett närmare resmål.

Snabbfakta om Haegefjell:
  • Tro inte gps-angivelsens 8.5h från Uppsala. Det tar 12h inklusive lunch, matinköp och norska vägarbeten/skitvägar
  • Åker ni södra vägen, håll koll på färjetider Moss-Horten. Ingen blir glad av att precis missa en båt
  • Ta med jämna norska pengar till bomavgift (70nok) och camping (30nok/pp och övernattning)
  • Grader i förare kan vara norska (något soft) eller tyska (väldigt soft). Tänk gammelsvenska grader så ingår marginal för multipitch och väder
  • Föraren "Go Telemark" kompletteras gärna med flera nedladdningsbara gratisförare (exempelvis Rockfaxföraren). Topos är ofta relativt risiga.
  •  
  • Enkelrep minskar trassel men försvårar bail. De flackare lederna på Haegefjell går INTE att fira med enkelrep och firningssnöre. Det blir för svårt att dra ner repet med det tunna firningssnöret. Detta resulterade i en barfota nedstigning för min del, och en härlig vandring i klätterskor för Daniels del. Klart ovärt.  
    Douglas säkrar upp sin repplagskamrat på Via lara. Blött!
    
    Vi gör oss redo för första returen.
    
    
    
    Agent orange, kanske lite väl spännande att klättra löpande för vår del.
     
     
    Andra dagen bjöd på bättre väder! Campingen ligger en kvart från instegen på lederna.
    

     
    Kikare kan vara bra att ha med. Dels är det kul att titta på folk på väggen, och dels kan man se hur blött det är på kruxen.
     
    
    
    Översikt på Haegar. Johanna och Nikki kan ses i orange hjälmar.
    
     
     
    Vi pratar med en dalaklättrare medan vi väntar på vår tur på Haegar. Kruxrepan syns i överkant av bilden.
    



    
    
    
    Daniel cruisar kruxet på Haegar.
    

    
    Utsteget på Haegar.
    
    
     
    Vy från Mot sola
    

    
    Även Mot sola har ett par lite brantare partier.
     

    
    Vi softar på toppen efter Mot sola
    

     
     
    
    Översikt på Mot sola. Replag kan urskiljas på väggen.

söndag 26 maj 2013

Heldag trad, omständigheter, tidsinvestering och utbyte...

Heldag trad stod på schemat denna helg. När, var och med vem var inte bestämt, men det brukar kunna lösa sig. Barnkalas och eventuellt morsdagsfirande måste tas i beaktande, även om en del kurvor säkert kunde tas lite tight. Viss frånvaro kan under speciella omständigheter tolereras. Nåväl, John och jag har lite skador som borde läka, alltså skulle det klättras rep, soft och trad var det tänkt. Ursprungsidén var att klättra de doldisar vi aldrig har prövat på Grönbrink. Några dagar innan hängde regnet i luften och prognosen var osäker. John kunde klättra på lördag, Daniel på söndag. John och jag gör upp om att klättra på lördag, mest för att prognosen såg lite bättre ut, men också för att jag då kunde mecka kalas under huvuddelen av övernattnings-partyt. Det skulle också betyda att mors dag hedras på vederbörligt sätt, utan frånvaro. Fredag eftermiddag sms:ar jag Daniel att det tyvärr blir klättring på lördag. Jag får inget svar, och ringer därför vid åtta för att han ska veta att det inte blir något på söndag. Daniel svarar och säger att han bestämt sig för att strunta i sitt tidigare bokade lördagsåtagande för att i stället hänga med John och mig för en heldags tradklättring. Ok, nu är vi tre som ska klättra trad en heldag, klockan är åtta på kvällen och vi behöver fixa en gubbe till för att få ihop jämna replag. Magnus är sjuk, Patrik har inte tid, Pelle är bonde, Joaquim har tröttnat på mina stressinbjudningar, Björn är höggravid och Christofer fick klätterpermis för tre veckor sedan och kommer med andra ord inte att vara aktuell igen förrän någon gång i oktober. Nåja, det går att klättra tre också, vilket jag försöker övertyga John om när han meddelar att han nog ska köpa kostym i stället för att klättra! Perfekt, 2 är jämnt delbart med två, och det är ungefär så det går till att planera en trad-dag. Daniel åker tidigt från Borlänge, vi ses i Märsta vid tio på lördag morgon och har då fortfarande inte bestämt vart bilen går. Jag har vid det här laget förstått att "soft" inte är aktuellt längre. Det är sällan det när Daniel ska med. Hmm, Grönbrink, Klövberget, Noret? Båda hade tankar kring en gammal idé vi har haft, nämligen att borsta och klättra den spektakulära taksprickan "The final cat", 7-/7, signerad Liliemark -83. Den har "No ascents logged" på 27crags, antagligen mycket beroende på att 27crags troligtvis startade upp drygt tjugo år efter den senaste repetitionen av leden. The final cat finns vid Klövberget, som för övrigt är ett ypperligt ställe att utöva så kallad äventyrsklättring vid. Femmorna är lite femmigare, sexorna lite sexigare och sjuorna ska vi inte tala om. Vi har tidigare inte vågat sträcka oss längre än till att prata om leden, och hur häftigt det skulle vara att göra den. Eftersom den alltså mossat igen ganska ordentligt under de senaste trettio åren behövde vi borsta leden, som för övrigt är 6 meter lång. Den börjar 20 meter upp, och det finns några mindre lockande alternativ att ta sig till insteget nerifrån. Det tog lite mer tid än beräknat att borsta eftersom vi firade ner över takläppen på fel ställe. Två gånger. Själva borstningen tog inte så fasligt mycket tid trots ledens imponerade längd. Nu var det dags att testa! Vi firar ner och gör stand under taket där leden börjar, Daniel rackar på och börjar klättra. The final cat är som sagt sex meter lång, men det är egentligen de två mittersta metrarna som biter ifrån. Daniel är stark, men Liliemarkska leder har en tendens att vara ganska krävande. Han får ta några häng, men kommer upp. Mitt ledförsök: inte bra. Vi har hängt halva dagen på en solvarm klippa och inte druckit någonting och är rätt såsiga i skallen vid det här laget. Daniel försöker igen, men en trasslande tejphandske förstör ett annars hyfsat bra ledförsök. Jag avstår min tur eftersom det kändes helt galet hårt första försöket. Daniel ersätter tejphandsken med en jamhandske och gör leden i ett svep på förplacerade säkringar! Jag följer, och känner att den nog kan gå ner, när jag till sist inte orkar mer och får ta ett häng ungefär en meter in i de två mittersta (jobbiga) metrarna. Det känns som en framgång! Jag kommer upp för andra halvan av den fantastiskt långa leden utan mankemang. Vid det här laget lider vi av svår vätskebrist, klockan har blivit mycket och det är dags att packa ihop. Vi är mycket nöjda med vår trad-dag. Bara tre timmar i bilen (nåja, 4.5 timmar för Daniel som åkte från Borlänge), 6 meter klättrade, och i alla fall en person klättrade leden fritt. Visserligen på förplacerade säkringar, men ändå! Daniel har den som i en liten ask nästa gång, och jag känner att den är klart möjlig.

Ska vi prata allvar så är leden något så ovanligt som ett jamtak i Stockholm. Åk dit och upplev det! Glöm förarens beskrivning "handjamspricka" och "säkras med flera friends". Inte ett handjam behöver sättas, och racket bör innehålla storlekar du (inte jag) oftast lämnar hemma.  Motsvarande camalots: 2, 4, 5, 6 samt skrot till stand och säkringar till de första två metrarna. Andra finfina leder att rekommendera är: Sans nomine 5+, Skamvrån 4+ (garva inte förrän du gjort den), Hemmorojdfuhrer 6 (fantastisk), Shangri-La 6, På lätta fötter total kolaps 6 (utsteget är mycket spektakulärt), Över huvud taget 5- (INTE 5- om vi gick rätt, instruktören fick backa och amatören ta vid). Och det bästa av allt: det finns en till takspricka att borsta upp! Den heter Analfissuren 6+/7- och är ännu bredare...

Rättelse: hoppla, det visar sig visst att det var Analfissuren 6+/7- vi var på. Applicera ovanstående på den i stället, så kanske det kommer ett till inlägg om The final cat senare... Dang!


Bilden visar var firningsrepet bör ligga om ni vill fira till insteget av The final cat. Håll flera meter till höger om den långa torra stubben en bit ner, ner i en klyka (man kan nog se att det borstats).

En översiktsbild där större delen av leden kan ses. Ja, hela den väsentliga delen faktiskt...

Här börjar det bita i ordentligt, nästa halvmeter kan nog betraktas vara kruxet på leden.


Notera vårt orange-rosa firningsrep som hänger i lod...


En bild som beskriver klippans karaktär. Ofta sitter det en trött bailkarbin från tidigt åttiotal i öglan.


torsdag 9 maj 2013

Runsa revival, rond 1

I söndags gjorde Bultkommitén tillsammans med ett antal frivilliga borstare och bultmarkerare från Stockholm, Uppsala, Almunge och Borlänge (!) ett fint arbete i Runsa: Runsa-rond-1 Blogginläggets namn antyder att det blir en vända till, vilket antagligen resulterar i att ytterligare tre-fyra leder utöver de som gjordes i söndags blir renoverade.
Bland annat sattes nya bultar på Lasse Grankvists fantastiskt fina tur Som en Jehu. Den gjordes en gång i tiden helt på kil, men Lasse gav med sig för påtryckningar och placerade två bultar på slutet. Igår blev det antagligen premiär för användningen av dessa nya bultar när Sebastiaan gjorde leden i god stil. Bra jobbat Sebastiaan! Simon, Birte, Sebastiaan och jag testade även ett par andra nygamla turer såsom Ättestupan: tidigare läskigt säkrad trad, nu en fin mixad led med en bult och ankare samt Grangren: tidigare mycket sparsamt säkrad med ett par egna kilar och två bultar, nu helt bultad med ankare.
Det blev även en liten film på Sebastiaans stordåd.

måndag 22 april 2013

Veckans vägg: Skevik!

Ju mer det närmade sig, desto mer framstod det som om klippan skulle översvämmas av klättrare denna dag i slutet av april. Till sist blev det fyra (fem?) bilar från Uppsala/Knivsta som åkte mot Skevik. Skevik är en relativt hög klippa, och lederna är ofta riktigt ihållande. Det är övervägande sportleder, men det finns även ett par tradsäkrade klassiker här. Trots bilinvasionen från norr så kändes det inte trångt. Senapen har gjort oss starka, men personligen kände jag att uthållighet numera är min svaghet. Aldrig är man nöjd. Jag lyckades trots allt med målsättningen för dagen: att göra alla flytt på Tabu. Att göra dom i ett svep känns som att det kommer att dröja...


John sätter Tabu på första presset för i år! Ett fint styrkebesked, för två år sedan kändes vissa moves näst intill omöjliga...


Åsa och Magnus pausar.


Philip, nöjd efter att ha gjort Icones, ett av årets projekt.


Simon cruisar igenom kruxet på Tabu (on sight, grattis Simon!), Prune klättrar Luftslottet direkt.


Patrik jobbar in rörelserna på Megadans. John säkrar och registrerar eventuella misstag att undvika...

onsdag 10 april 2013

I cirkelns mitt!

I listan till höger kommer de senaste ticksen som rapporterats in från 27crags visas. hoppas även försöka lista ut ur jag ska få in även problemnamn och sektor men ni får hålla tillgodo med detta tills vidare. Känner själv att den här funktionen är efterlängtad då det alltid är kul att se vad som jobbas på i området. cirkeln nedan är ungefär området som fokuseras på. dock är denna cirkel inte sluten utan om någon/något område känner sig utanför går det alltid justera. Alla som vill får va me :-)

tisdag 9 april 2013

Ny Funktion

Från norr har en ny funktion smugit sig in här på sidan. De senaste sju rapporterade problemen i området visas till höger (från 27crags) Layouten kommer förbättras inom kort. Nu sova... /Emil

söndag 24 mars 2013

Veckans vägg: Dödskalleberget

Patrik, John, Malin, Joaquim, Magnus och jag åkte iväg till "Veckans vägg" som  den här gången blev Dödskalleberget på Tyresö. Att besöka Tyresö är verkligen ett måste för klättrare som bor i Stockholm/Uppsalatrakten. Många klippor har fantastiska leder i fin miljö. En hel del klippor här lider dessvärre av accessproblem. Parkera på angiven plats och uppträd sansat och diskret, även om du kanske blåste ditt trettionionde press på drömleden... Nåväl, Dödskalleberget skulle det handla om denna gång. Vi följer även denna vecka i bultkommitténs spår, några av lederna som avverkades idag bultades helt eller delvis om så sent som förra helgen. Bra jobbat, och stort tack till alla som bidrar! Diana, 6c+, namnlös, 5a/5b, Gammelgäddan, 6a+, Asers arete, 6c, och Ahlgrens bilar, 6a (6c??) klättrades i olika stil. Fin dag, men för egen del så kändes formen betydligt bättre förra helgen.

 
Jag på Diana, vi kan väl säga att det inte gick riktigt som jag hade tänkt. Foto: John Juter

 
John cruisar Asers arete. Foto: Joaquim Bermudez

 
Joaquim på Gammelgäddan, Mio, 7b+ syns mitt i bild.

 
John highsteppar på Ahlgrens bilar. Min flash tyckte jag gick smärtfritt och graden, ja 6a kan stämma. När jag sedan toppade den för att rensa qd:s och ankare, då kändes det mer som 6c/7a. Svaklättring i ett nötskal... Foto: Malin?