Svartgöl
Blött, kallt och mörkt. Dessa tre ord brukar sammanfatta
senhösten och innebära att klättersäsongen är över. Men icke!
Efter diverse tågdebakel och kringgående av
Stockholmtrafikstockningsfredagseftermiddag
sammanstrålade vi på Max i Norrköping för mat och vidare bilfärd mot Svartgöl.
Svartgöl ligger mitt i de mörka östgötska skogarna strax
söder om Linköping, närmare bestämt mellan Kisa och Rimforsa. Klippan beskrivs
som Östergötlands (och med största sannolikhet även Sveriges) främsta aidberg.
Här hålls varje år, i månadsskiftet november/december, en aidklätterträff för
likasinnade. Träffen var målet för resan.
Ordagrannt översatt betyder aid - HJÄLP! Vilket har sin
förklaring i: 1) Den typiske Aidklättraren är värdelös på att friklättra. Och
behöver således ta tag i de egenhändigt placerade säkringarna och dra sig upp i
dessa, för att på detta sätt fuska sig uppför klippan. 2) Behöver faktisk
hjälp, då den Svenska psykvården är på upphällning. Mer om detta senare.
Med på resan var Nisse, Björn och jag. Vi alla tre hade
flytt vardagsstressen för att få en helg att bara vara sig själv och lugna
nerverna lite… De sista kilometrarna i bilen förhörde vi Björn som är något av
en sensei på området hur aidklättring egentligen går till.
Huruvida det var place it, ”X” it, paste it eller omvänd
ordning (gällande heads) därom tvista de lärde. Kontentan blev att det faktiskt
var skit samma bara man kom upp enligt sensei! Wax on - wax off helt enkelt.
Träffen hade samlat ett tjugotal klättrare från både öst,
väst och norr. Vilket i sig var något slags rekord. Föredömligt nog hade ett
militärt 20-mannatält med kamin införskaffats av arrangörerna, för både samkväm och
sömn.
Då säkring av försteman vid aidklättring förefaller
ungefär lika roligt som att se på när färg torkar bestämde vi oss snabbt för
att alla tre skulle repsoloklättra.
Vilket innebär att repet förankras för drag uppåt vid insteget och
säkringen sker för egen hand med någon snillrik metod direkt från selen.
Första dagen begav vi oss till den mytomspunna Grisväggen
då ryktet om laserskurna spricklinjer lockade. Efter ett platt däck, flytande
däck på burk, 12 V kompressor och en kort anmarsch var vi på plats. De
laserskurna sprickorna lyste med sin frånvaro men glada att äntligen få klättra
avverkade vi varsin A2:a och nån enklare A3:a innan det var dags att dra sig
mot tältet i pannlampans sken. Vid tältet fick vi vetskapen att det minsann
inte var någon gris vi bestigit utan en val. Och att Grisväggen minsann inte
låg där Valväggen låg utan lite mer till vänster om höger…ja ni fattar.
Under lördagskvällen växte rövarhistorierna ikapp med
intaget av lika delar glögg och whiskey. För de som vidare behövde kyla sina
nerver efter dagens klättring fanns möjlighet till ett uppfriskande dopp i
sjön.
Hur var det med den svenska psykvården då? Jo då
aidklättraren tenderar att dra sig till tunna och näst intill obefintliga
linjer för den maximala upplevelsen, följer att säkringarna blir små och
opålitliga för fall. Ett fall kan därför få fatala konsekvenser. Således kan
aidklättrarens diagnos fastställas till ett fullt utblommat självskadebeteende.
Detta återspeglas även i gradskalan som beskriver vilka följder ett fall kan
få, typ enligt följande:
A1: nära döden
A2: nästan död
A3: döden
A4: mera död
A5: totalt död (inkl. säkringsman)
På söndagen spelade vi ut ett säkert kort och besökte
Gölväggen där Cancerlav, Oskledaren och Östgöta speedboogie avverkades i god
fuskstil innan hemfärd. Aidclimbing in a nutshell!
//Daniel
